Old/New Testament
12 Efraim jagar efter vind,
strävar efter östanvind dagen lång
och ökar lögn och våld.
De sluter förbund med Assyrien
och sänder olja till Egypten.
2 Men Herren ska gå till rätta med Juda,
straffa Jakob för hans levnadssätt
och vedergälla honom för vad han gjort.
3 I moderlivet grep han tag i sin brors häl,[a]
och som vuxen man kämpade han med Gud.
4 Han kämpade med ängeln och vann seger.
Han grät och bad honom om nåd.
I Betel mötte han Gud,
där talade han med honom[b].
5 Herren, härskarornas Gud,
Herren är hans namn.
6 Men du måste återvända till din Gud,
bevara nåd och rätt
och alltid hoppas på din Gud.
7 Köpmannen[c] väger upp sina varor med falska vikter
och älskar orätt vinning.
8 Efraim skryter:
”Jag är så rik, jag har skaffat mig en förmögenhet!
I all min rikedom kan man inte finna
någon orätt eller synd hos mig.”
9 ”Jag är Herren, din Gud,
alltsedan Egypten.
Jag ska låta dig bo i tält igen,
som vid högtiderna.
10 Jag talade till profeterna,
jag gav dem många syner
och talade genom dem i liknelser.”
11 Är Gilead fullt av orätt?
De ska bli till intet.
Offrar de tjurar i Gilgal?
Deras altaren ska bli som stenrösen
på en plöjd åker.[d]
12 Jakob flydde till Arams land,
Israel tjänade som slav för en kvinnas skull,
för en kvinnas skull vaktade han får.
13 Genom en profet förde Herren ut sitt folk ur Egypten,
genom en profet tog han hand om dem.
14 Men Efraim har provocerat fram bitter vrede från Herren,
som nu ska lägga på honom hans blodskuld
och låta hans smädelser drabba honom själv.
Herrens vrede mot Israel
13 När Efraim talade bävade man,
för han var upphöjd i Israel.
Men han gjorde sig skyldig till baalsdyrkan och dog.
2 Nu syndar de mer och mer
och gjuter åt sig gudabilder av sitt silver,
skickligt formade avgudar,
hantverkares verk alltsammans.
Man säger till dem som offrar
att de ska kyssa kalvar.[e]
3 Därför ska de bli som morgondimman,
dagg som snabbt dunstar bort,
agnar som blåser bort från tröskplatsen,
rök ur en fönsteröppning.
4 ”Jag är Herren, din Gud,
alltsedan Egypten.
Du ska inte veta av någon annan Gud,
för det finns ingen annan som räddar utom jag.
5 Jag tog hand om dig i öknen,
i den brännande hettans land.
6 När de betade blev de mätta,
och när de blev mätta
blev de övermodiga
och glömde bort mig.
7 Så har jag blivit för dem som ett lejon,
som en leopard lurar jag längs vägen.
8 Jag anfaller dem som en björnhona
som berövats sina ungar,
ja, som en lejonhona uppslukar jag dem,
som ett vilddjur sliter jag dem i stycken.
9 Du förgörs, Israel,
eftersom du är emot mig, din hjälpare.
10 Var är din kung,
han som skulle rädda dig?
Var är dina domare i alla dina städer,
de om vilka du sa:
’Ge mig en kung och furstar!’?
11 I min vrede gav jag dig en kung,
och i min förbittring tog jag bort honom.
12 Efraims skuld har bevarats,
hans synd är i förvar.
13 Födslovärkarna kommer över honom,
men han är en son utan visdom;
när tiden är inne
kommer han inte fram till öppningen.
14 Jag ska lösa dem ur dödsrikets grepp,
rädda dem från döden.[f]
Du död, var är dina plågor?
Du dödsrike, var är din ödeläggelse?
Jag kommer inte att visa något medlidande.
15 Även om han blomstrar bland sina bröder,[g]
ska östanvinden komma,
Herrens vind blåsa från öknen.
Hans brunn ska torka upp,
hans källa sina.
Ur hans förrådshus
ska alla skatter plundras.
14 Samarien måste bära sin skuld
för sitt uppror mot sin Gud.
De ska falla för svärd,
deras nyfödda barn ska krossas
och havande kvinnor skäras upp.”
Omvändelse leder till upprättelse
2 Återvänd, Israel, till Herren, din Gud.
Du har kommit på fall för din synd.
3 Ta till orda,
återvänd till Herren
och säg till honom:
”Förlåt oss all vår synd.
Ta emot oss med godhet,
så ska vi offra tackoffer med våra läppar.[h]
4 Assyrien kan inte rädda oss,
och själva ska vi inte stiga till häst.
Aldrig mer ska vi säga: ’Vår Gud’
till ting som vi gjort med våra egna händer,
för det är hos dig
som den faderlöse finner barmhärtighet.”
5 ”Jag ska bota deras avfällighet
och älska dem av fri vilja,
för min vrede har vänt sig från dem.
6 Jag ska bli som dagg för Israel,
som ska blomstra som en lilja
och vara djupt rotad som en ceder i Libanon,
7 med nya, växande skott.
Hans prakt ska vara som ett olivträds
och hans doft som Libanons.
8 De ska åter få bo i hans skugga.
De ska grönska som säd
och blomstra som en vinstock.
Man ska minnas honom som vin från Libanon.
9 O Efraim! Vad har jag
med dina avgudar att göra?
Jag är den som svarar honom
och tar hand om honom.
Jag är som en grönskande cypress,
och hos mig finner du din frukt.”
10 Den som är vis förstår detta,
den som är förståndig inser det.
Herrens vägar är rätta.
De rättfärdiga vandrar på dem,
men de upproriska kommer på fall.
Tillbedjan inför Guds tron i himlen
4 Sedan såg jag, och se, en dörr stod öppen till himlen. Och rösten som jag först hade hört, den som lät som en trumpetstöt, sa: ”Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste hända i framtiden!”
2 I samma ögonblick var jag i Anden, och se, en tron stod i himlen och någon satt på den. 3 Han som satt på tronen såg ut som en ädelsten, likt jaspis och karneol. Kring tronen var en regnbåge som lyste som smaragd, 4 och i en ring runt tronen stod tjugofyra andra troner, där det satt tjugofyra äldste. De var klädda i vita kläder och hade kransar av guld på sina huvuden. 5 Från tronen kom det blixtar och mullrande åska, och alldeles framför tronen brann sju facklor, som är Guds sju andar[a]. 6 Framför tronen låg något som liknade ett hav av glas, klart som kristall. Fyra levande varelser, som hade fullt med ögon både framtill och baktill, stod mitt framför, mitt bakom och på båda sidor om tronen. 7 Den första av dessa varelser såg ut som ett lejon, den andra liknade en ung tjur, den tredje hade en människas ansikte, och den fjärde var som en flygande örn. 8 Varje varelse av dessa fyra hade sex vingar och var helt täckt med ögon, till och med på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll:
”Helig, helig, helig
är Herren Gud, den Allsmäktige,
han som var, som är och som kommer.”
9 När dessa levande varelser ärar och hyllar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i all evighet, 10 faller de tjugofyra äldste ner och tillber inför honom som sitter på tronen och som lever i all evighet. De kastar sina kransar av guld framför tronen och säger:
11 ”Du, vår Herre och Gud,
är värdig att få härlighet, ära och makt.
Du har skapat allt,
och genom din vilja skapades det och finns till.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.