Old/New Testament
Återblick på ökentiden: Moses första tal
(1:1—4:43)
1 Detta är det tal Mose höll till Israels folk i Moabs öken på östra sidan av floden Jordan mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav. 2 Det tar elva dagar att gå från berget Horeb[a] till Kadesh Barnea om man tar vägen genom Seirs bergsbygd.[b] 3 I det fyrtionde året[c], på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade befallt honom att säga till dem. 4 Då hade Mose besegrat amoréernas kung Sichon som styrde i Heshbon. Vid Edrei hade han besegrat Og, kungen i Bashan, som styrde i Ashtarot. 5 Det var öster om Jordan i Moab som Mose började undervisa om lagen. Han sa:
Ledare från varje stam
(2 Mos 18:13-27)
6 Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: ”Nu har ni stannat här tillräckligt länge. 7 Gå nu till amoréernas bergsbygd och deras grannar i Jordandalen, bergsbygden, Låglandet, Negev och kusten, till Kanaans land och Libanon, ända till den stora floden Eufrat. 8 Jag har gett er detta land. Gå nu och ta det land i besittning som Herren med ed lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.”
9 Då sa jag till er: ”Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam, 10 för Herren, er Gud, har förökat er så att ni är lika talrika som stjärnorna på himlen. 11 Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat, 12 men hur ska jag ensam kunna bära den tunga börda ni är och de tvister som uppstår bland er? 13 Välj alltså ut män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare!”
14 Ni gick med på förslaget. 15 Jag tog ledarna, kloka och erfarna män från varje stam, och lät dem bli ledare för er med ansvar över tusen, hundra, femtio eller tio. 16 Jag förmanade era domare: ”Lyssna på era bröder och var rättvisa, såväl i tvister mellan bröder som i tvister med en utlänning. 17 När ni dömer ska ni inte vara partiska. Lyssna till låg som hög. Var inte rädda för någon, för domen är Guds. Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.” 18 Samtidigt gav jag er också andra instruktioner om vad ni skulle göra.
De spejarna
(4 Mos 13:1-33)
19 Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och fruktansvärda öken som ni ju själva har sett, tills vi slutligen kom fram till amoréernas bergsbygd, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss. Vi kom till Kadesh Barnea. 20 Där sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoréernas bergsbygd som Herren, vår Gud, har gett oss. 21 Se, Herren, din Gud, har lagt landet framför dig! Gå nu och inta det, så som Herren, dina fäders Gud, har befallt. Var inte rädd och tveka inte!”
22 Men då kom ni till mig och svarade: ”Låt oss först skicka iväg spejare som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet och till vilka städer vi ska komma.”
23 Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam. 24 De gick över bergen och kom till Druvdalen och utforskade den. 25 Sedan kom de tillbaka med olika frukter de plockat i landet. De rapporterade att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, ville ge oss.
Uppror mot Herren
(4 Mos 14:1-45)
26 Men ni vägrade att gå in dit, ni gjorde uppror mot Herrens, er Guds, befallning. 27 Ni muttrade och klagade i era tält och sa: ”Herren måste hata oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten för att förgöras av dessa amoréer. 28 Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder som utforskade landet har skrämt oss med det de berättat, att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen. De har till och med sett Anaks ättlingar[d] där.”
29 Jag sa då till er: ”Låt er inte skrämmas! Var inte rädda för dem! 30 Herren, er Gud, går framför er och han kommer att strida för er, precis som ni såg honom göra i Egypten. 31 Du såg ju också vilken omsorg han har haft om dig här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn, tills ni kommit ända hit.”
32 Men ni vägrade trots detta att tro Herren, er Gud, 33 som hade lett er hela vägen, valt ut lägerplatserna och gått före er i en eld om natten för att visa vägen och i ett moln om dagen.
34 När Herren hörde hur ni klagade blev han arg. Han svor 35 att inte en enda då levande vuxen från denna onda generation skulle få se det underbara land han hade lovat deras förfäder. 36 Det enda undantaget var Kalev, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren och därför skulle han och hans ättlingar få del av det land Kalev varit med om att utforska.
37 Till och med på mig blev Herren arg för er skull. Han sa: ”Du ska inte få komma in dit! 38 Istället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, komma dit. Uppmuntra honom, för han kommer att leda Israel och dela landet som arv åt dem. 39 Era barn, de som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni påstod skulle tillfångatas, de ska få komma dit, och till dem ska jag ge landet och de ska ta det i besittning. 40 Men ni själva får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Sävhavet.”
41 Då svarade ni: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill gå och strida som Herren, vår Gud, har befallt oss.” Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att marschera upp i bergen.
42 Men Herren sa till mig: ”Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att besegras av fienden.”
43 Jag sa detta till er, men ingen lyssnade. Istället handlade ni än en gång upproriskt mot Herrens befallning och gick i övermod upp i bergen. 44 Men amoréerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade er hela vägen från Seir till Horma. 45 Då återvände ni till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna. 46 Sedan blev ni kvar ganska länge i Kadesh.
En tillbakablick på vandringen
2 Därefter vände vi tillbaka genom öknen mot Sävhavet, så som Herren hade sagt till mig. Under en lång tid vandrade vi omkring i området kring berget Seir. 2 Sedan sa Herren till mig:
3 ”Nu har ni vandrat omkring här i bergen länge nog! Vänd norrut 4 och säg till folket att det ska gå genom det land som tillhör deras bröder, Esaus ättlingar, som bor i Seir. Edoméerna kommer att bli rädda för er, men var ändå försiktiga. 5 Ge dem ingen anledning till strid! Jag har nämligen gett dem hela Seirs bergsbygd som deras eget område och ni kommer inte att få den minsta lilla bit av deras land. 6 Betala dem för den mat och det vatten ni använder. 7 Herren, din Gud, har välsignat dig i allt som du företagit dig och vakat över dig under de fyrtio år du vandrat omkring i denna väldiga öken. I fyrtio år har Herren, din Gud, varit med dig och du har aldrig behövt sakna något.”
8 Vi vandrade alltså fram bland våra bröder Esaus ättlingar som bodde i Seir och lämnade sedan Aravavägen, bort från Elat och Esjon-Gever och tog vägen mot Moabs öken.
9 Då sa Herren: ”Anfall inte moabiterna, strid inte mot dem, för jag tänker inte ge er något av deras land. Ar har jag nämligen gett till Lots ättlingar.” 10 (Eméerna, ett stort och talrikt folk, hade bott där tidigare. De är lika storvuxna som Anaks folk. 11 Både eméerna och anakiterna räknas som refaéer, men moabiterna kallade dem eméer. 12 Tidigare hade horéerna bott i Seir, men de hade drivits ut av Esaus ättlingar som förgjorde dem och bosatte sig där. På samma sätt gjorde Israel i det land som Herren hade gett dem som egendom.)
13 ”Gå nu över floddalen Sered”, sa Herren, och vi gjorde så.
14 Det tog oss trettioåtta år att komma från Kadesh Barnea till Sereddalen där vi gick över floden Sered. Då hade alla stridsdugliga män i den förra generationen dött, så som Herren hade sagt. 15 Ja, Herren var mot dem, han fortsatte att utplåna dem ur lägret och till slut var alla döda.
16 När den siste av krigarna bland folket hade dött, 17 sa Herren till mig:
18 ”Idag ska du gå över gränsen till Moabs område, Ar. 19 När du kommer till ammoniternas land ska du inte utmana eller anfalla dem, för jag tänker inte ge dig någon del av deras land. Det har jag gett till Lots ättlingar[e].”
20 (Även detta land betraktas som refaeiskt. Området hade tidigare varit bebott av refaéerna, som ammoniterna kallade samsumméer. 21 De var stora och talrika, lika storvuxna som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna som fördrev dem och bosatte sig i landet. 22 På samma sätt hade Herren gjort med Esaus ättlingar i Seir, där han förgjorde horéerna för dem. De fördrev dem och har sedan dess varit bosatta där. 23 På samma sätt blev det när kaftoréerna[f] kom från Kaftor och invaderade och förgjorde avvéerna som bodde i byar utspridda ända bort till Gaza och bosatte sig där.)
En tillbakablick på striderna
Segern över kung Sichon
(4 Mos 21:21-30)
24 ”Gå över floden Arnon, för jag har överlämnat amoréen Sichon, kungen i Heshbon, och hans land åt dig. Börja inta det och strid mot honom! 25 Från och med idag ska jag låta alla folk på jorden darra av fruktan när de hör talas om dig.”
26 Då sände jag budbärare från Kedemots öken till kung Sichon i Heshbon med en fredlig hälsning: 27 ”Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska hålla oss till huvudvägen och inte vika av vare sig åt höger eller vänster. 28 Vi ska betala för allt vi äter och dricker. Det enda vi begär är att få vandra genom ditt land, 29 på samma sätt som Esaus ättlingar i Seir och moabiterna i Ar lät oss göra. Vi ska gå över Jordan och in i det land som Herren, vår Gud, vill ge oss.”
30 Men kung Sichon i Heshbon vägrade och lät oss inte gå genom hans land, eftersom Herren, din Gud, gjorde honom envis och hårdhjärtad, så att han skulle kunna överlämna Sichon åt dig. Och precis så blev det.
31 Sedan sa Herren till mig: ”Jag börjar med att ge dig Sichon och hans land. Börja erövringen och ta hans land i besittning!”
32 Sichon förklarade krig mot oss och mobiliserade sina styrkor vid Jahas. 33 Men Herren, vår Gud, överlämnade honom åt oss och vi slog honom, hans söner och hela hans folk. 34 Vi intog alla hans städer och vigde alla åt förintelse, även kvinnor och barn. Vi lät inte någon överleva. 35 Men boskapen tog vi som byte tillsammans med det vi funnit i de städer vi erövrat. 36 Från Aroer, som ligger vid floden Arnons strand, och från staden i dalen och ända till Gilead fanns inte en enda stad som var för starkt befäst för oss. Herren, vår Gud, gav oss alltsammans. 37 Men ammoniternas land lämnade du i fred, hela området från floden Jabbok och städerna i bergsbygden, precis som Herren, vår Gud, hade befallt.
Segern över kung Og
(4 Mos 21:33-35)
3 Därefter började vi gå mot Bashan. Og, kungen i Bashan mobiliserade genast sin armé för att anfalla oss vid Edrei. 2 Men Herren uppmanade mig att inte vara rädd för honom: ”Allt hans folk och hela hans land överlämnar jag åt dig. Du ska göra med honom likadant som du gjorde med amoréernas kung Sichon som härskade i Heshbon.” 3 Herren, vår Gud, överlämnade även Bashans kung Og och hela hans folk åt oss och vi dödade dem alla så att ingen överlevde. 4 Vi intog alla hans städer, så att det inte fanns någon stad som vi inte tog från dem, sextio till antalet, hela området Argov, Ogs rike i Bashan. 5 Städerna var mycket väl befästa med höga murar och portar med bommar. Vi intog också alla obefästa byar som saknade murar. 6 Vi vigde dem åt förintelse, såsom vi hade gjort med kung Sichon i Heshbon och dödade allt folket; vi förgjorde städerna med både män, kvinnor och barn. 7 Men boskapen och bytet från städerna behöll vi.
8 Nu hade vi tagit de länder i besittning som tillhörde de båda amoreiska kungarna öster om floden Jordan, allt landområde från Arnondalen till berget Hermon. 9 (Fenikierna kallade Hermon för Sirjon, medan amoréerna kallade det Senir.) 10 Vi intog alla städer på slätten, hela Gilead och hela Bashan, ända bort till städerna Salka och Edrei i Ogs rike i Bashan. 11 (Kung Og i Bashan var den siste av refaéerna. Hans kista av sten finns bevarad i Rabba[g], en av ammoniternas städer, och den är fyra och en halv meter lång och 2 meter bred.)
Landet delas upp
(4 Mos 32:1-42)
12 När vi hade intagit dessa landområden, gav jag Rubens och Gads stammar det område som börjar vid Aroer vid floden Arnon samt halva berget Gilead med dess städer. 13 Ena hälften av Manasses stam fick resten av Gilead, hela Ogs kungarike och hela Argov. (Bashan är känt som refaéernas land.) 14 Jairiterna, Manasses ättlingar, fick hela Argov ända till gränsen mot geshuréerna och maakatéerna. De gav området, Bashan, namn efter sig själva och kallade det Jairs byar, som det fortfarande heter. 15 Gilead gav jag till släkten Makir[h]. 16 Rubens och Gads stammar fick området som sträcker sig från Gilead och ner till Arnons floddal – gränsen går mitt i floden – och ner till Jabbokdalen som är gränsen mot ammoniterna. 17 Floden Jordan var gräns i väster, från Gennesaretsjön och ända till Aravasjön (Döda havet) som ligger nedanför Pisgas branter.
18 Vid den tiden gav jag också er följande befallning: ”Herren, er Gud, har gett er detta område, men alla stridsdugliga män måste ta sina vapen och leda era israelitiska bröder.
19 ”Era hustrur och barn och er boskap – jag vet att ni har mycket boskap – ska stanna här i städerna som jag har gett er 20 tills Herren har gett era bröder ett ställe där de kan leva i ro precis som ni har fått och tills de har intagit det land som Herren, er Gud, ska ge dem på andra sidan Jordan. Sedan kan var och en återvända till den del av landet som jag har gett er.”
Herren tillåter inte Mose att komma in i landet
21 Sedan gav jag instruktioner till Josua: ”Du har med egna ögon sett vad Herren, din Gud, har gjort med de här båda kungarna. På samma sätt ska Herren göra med alla kungariken på andra sidan Jordan dit du går. 22 Ni ska inte vara rädda för folken där, för Herren, er Gud, ska strida för er.”
23 Vid samma tillfälle vände jag mig till Herren och bad: 24 ”Min Herre, Herre, du har börjat visa din tjänare din storhet och makt. Vilken annan gud i himlen eller på jorden kan göra sådana mäktiga under som du? 25 Låt mig få gå över Jordan och se detta underbara land med alla sina vackra berg och Libanon!”
26 Men Herren var arg på mig för er skull och ville inte lyssna på mig. ”Nu räcker det! Tala inte mer om det”, sa han. 27 ”Gå istället upp på berget Pisga och se dig omkring åt väster, norr, söder och öster. Därifrån kan du se landet på avstånd, men över Jordan ska du inte komma. 28 Ge uppdraget till Josua, uppmuntra honom och ge honom mod, för det är han som ska leda folket över Jordan och ge dem det land du ser.” 29 Sedan stannade vi kvar i dalen i närheten av Bet Pegor.
Jesus förutsäger för tredje gången att han ska dö
(Matt 20:17-19; Luk 18:31-33)
32 De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick först. De var fulla av förundran, och de övriga som följde med var rädda.
Jesus samlade då de tolv och förklarade för dem vad som skulle hända med honom. 33 ”Vi är nu på väg till Jerusalem”, sa han. ”Där kommer Människosonen att bli förrådd och överlämnad till översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna[a]. 34 De ska sedan håna honom och spotta på honom, piska honom och till slut döda honom. Men efter tre[b] dagar ska han uppstå.”
Jakob och Johannes vill ha hedersplatserna
(Matt 20:20-28; Luk 22:24-27)
35 Då gick Jakob och Johannes, Sebedaios söner, fram till honom och sa: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.”
36 ”Vad vill ni då att jag ska göra för er?” frågade han.
37 De sa: ”Låt oss få sitta en på höger och en på vänster sida om dig i din härlighet.”[c]
38 Men Jesus sa till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om! Kan ni dricka den bägare som jag måste dricka? Kan ni bli döpta med det dop som jag måste döpas med?”[d]
39 ”Ja”, svarade de. ”Det kan vi!”
Då sa Jesus: ”Ni kommer att få dricka den bägare som jag dricker, och döpas med det dop som jag döps med, 40 men det är inte min sak att bestämma över platser på min högra och på min vänstra sida. De ges åt dem som de har beretts för.”
41 När de tio övriga hörde detta blev de upprörda över Jakob och Johannes. 42 Men Jesus kallade dem till sig och sa: ”Ni vet att de som betraktas som härskare regerar över folken och att stormännen utövar makt över dem. 43 Men så är det inte bland er. Den av er som vill bli stor måste vara de andras tjänare, 44 och den som vill vara den förste måste vara allas slav. 45 Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”
Jesus botar den blinde Bartimaios utanför Jeriko
(Matt 20:29-34; Luk 18:35-43)
46 De kom till Jeriko. Och när han och hans lärjungar och en stor skara folk var på väg ut från staden, satt en blind tiggare som hette Bartimaios (son till Timaios) vid vägkanten.
47 När Bartimaios fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig!”
48 Många försökte få honom att hålla tyst, men han ropade bara ännu högre: ”Davids Son, förbarma dig över mig!”
49 Jesus stannade och sa: ”Be honom komma hit!” Då ropade de på den blinda mannen och sa: ”Lugna ner dig. Res på dig och kom. Jesus ropar på dig.” 50 Bartimaios slängde av sig sin mantel och hoppade upp och kom fram till Jesus.
51 ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” frågade Jesus.
”Rabbouni[e]”, sa den blinde, ”jag vill kunna se igen!”
52 Då sa Jesus till honom: ”Gå! Din tro har gjort dig frisk[f].” Och genast kunde mannen se. Sedan följde han efter Jesus på vägen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.