Old/New Testament
Tacksägelse och bön
(Ps 70)
40 För körledaren. Av David. En psalm.
2 Uthålligt väntade jag på Herren,
tills han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog upp mig ur fördärvets grop,
upp ur träsket och dyn,
han satte mina fötter på en klippa
och ställde mig på fast mark.
4 Han gav mig en ny sång i min mun,
en lovsång till vår Gud,
Många ska se det och frukta
och sätta sin lit till Herren.
5 Lycklig är den som förtröstar på Herren
och som inte vänder sig till de stolta,
till dem som viker av till falska gudar.
6 Herre, min Gud,
du har gjort många under och planer för oss.
Ingen är som du.
Om jag ville tala och berätta om dem,
är de så många att jag inte kan räkna dem.
7 Offer och gåvor önskade du inte.
– Du har gett mig öron[a] som hör.–
Brännoffer och syndoffer
frågade du inte efter.
8 Då sa jag: ”Se, här är jag.
I bokrullen står det skrivet om mig.
9 Jag vill göra din vilja, min Gud,
för din lag är i mitt hjärta.”
10 Jag förkunnar rättfärdighet i den stora församlingen,
jag tillsluter inte min mun, det vet du, Herre.
11 Jag döljer inte din rättfärdighet inom mig,
jag talar om din trofasthet och räddning.
Jag döljer inte din nåd och sanning inför den stora församlingen.
12 Herre, ta inte din barmhärtighet ifrån mig,
låt din nåd och sanning bevara mig.
13 Olyckor utan tal omger mig,
mina synder har hunnit ifatt mig och jag orkar inte se dem.
De är fler än hårstråna på mitt huvud,
och hela mitt livsmod sviktar.
14 Herre, jag ber, befria mig!
Skynda dig och kom till min hjälp!
15 Låt skam och vanära komma över alla dem
som är ute efter mitt liv och vill utplåna det.
Låt dem som vill min olycka
vända tillbaka i förnedring.
16 Låt dem som nu hånskrattar ”haha, haha” åt mig
häpna och skämmas.
17 Men låt alla som söker dig glädjas och jubla i dig,
låt dem som älskar din räddning alltid säga: ”Herren är stor!”
18 Jag är betryckt och fattig,
men ändå tänker Herren på mig.
Du är min hjälp och befriare,
min Gud, dröj inte!
En lidandes bön
41 För körledaren. En psalm av David.
2 Lycklig är den som tar hand om den svage.
Herren befriar honom på olyckans dag.
3 Herren skyddar honom och håller honom vid liv.
I landet prisas hans lycka,
och han utlämnas inte till sina fiender.
4 Herren vårdar honom på sjukbädden när han ligger sjuk,
du låter honom återhämta sig från sjukdomen.
5 Jag sa: ”Herre, var nådig mot mig
och gör mig frisk igen,
för jag har syndat mot dig!”
6 Mina fiender säger elakt om mig:
”När ska han dö och hans namn utplånas?”
7 När någon kommer och besöker mig
talar han falskt och samlar på ondska,
för att sedan gå och sprida ut det.
8 Alla mina ovänner viskar tillsammans
och tänker ut ont mot mig.
9 ”Han har drabbats av en förfärlig sjukdom
och kommer aldrig mer upp ur sängen där han ligger!”
10 Till och med min vän som jag litade på och som åt mitt bröd
har lyft sin häl mot mig[b].
11 Herre, var mig nådig, hjälp mig upp!
Låt mig ge dem vad de förtjänar!
12 Då vet jag att du älskar mig,
om min fiende inte får triumfera över mig.
13 Du upprätthåller min integritet
och låter mig vara i din närhet för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet.
Amen, amen!
Andra boken
(42—72)
Klagopsalm, längtan efter Gud.[c]
42 För körledaren. Maskil[d]. Av Korachs ättlingar[e].
2 Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Gud?
4 Mina tårar är min mat dag och natt,
när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
5 Mina minnen kommer,
och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.
6 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
7 Ändå är jag nedstämd, min Gud,
och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina vågor och bränningar slår över mig.
9 Herren sänder om dagen sin nåd,
och om natten är hans lovsång hos mig,
en bön till den levande Guden.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
förtryckt av fienden?”
11 Det är som om mina ben krossas
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
12 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
Resan till Rom
27 När det blev dags för oss[a] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. 2 Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.
3 Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. 4 När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. 5 Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. 6 Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.
7 Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. 8 Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. 9 Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.[b] Paulus varnade dem 10 och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” 11 Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. 12 Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.
Storm utanför Kreta
13 Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.
14 Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön 15 och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.
16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. 17 Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten[c] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.
18 När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. 19 Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. 20 Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.
21 Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. 22 Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. 23 I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar 24 och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ 25 Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. 26 Men vi måste driva iland på en ö.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.