Old/New Testament
Bön om hjälp, tacksägelse
(Ps 108:2-6)
57 För körledaren, ”Fördärva inte”. Miktam,[a] av David, när han på sin flykt från Saul var i grottan.
2 Var nådig, Gud, var nådig mot mig!
För till dig tar jag min tillflykt,
under dina vingars skugga tar jag min tillflykt
tills faran är över.
3 Jag vill ropa till Gud, den Högste,
till Gud, som gör allt för mig.[b]
4 Han sänder sin hjälp från himlen och räddar mig.
Han tillrättavisar mina förföljare. Séla
Gud sänder sin nåd och trofasthet.
5 Jag befinner mig bland lejonen,
jag ligger bland dem som sprutar ut eld,
människor vilkas tänder är spjut och pilar
och vilkas tungor är skarpa svärd.
6 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
7 De lägger ut nät för mina fötter,
och jag böjs ner.
De gräver en grop där jag ska gå,
men de faller själva ner i den. Séla
8 Mitt hjärta är orubbligt, Gud,
mitt hjärta är orubbligt.
Jag vill sjunga och spela.
9 Vakna upp, min ära[c]!
Vakna upp, harpa och lyra!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 Herre, jag vill prisa dig bland folken,
inför alla människor vill jag sjunga lovsång till dig.
11 Din nåd är stor,
ända upp till himlen når den,
din trofasthet upp till skyarna.
12 Gud, du är upphöjd över himlen!
Visa din höghet över hela jorden!
Gud dömer
58 För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David. Miktam.
2 Talar ni verkligen rättfärdigt, ni ledare[d]?
Dömer ni rätt, ni människobarn?
3 Nej, innerst inne smider ni onda planer,
och med era händer förbereder ni våld i landet.
4 De gudlösa har gått vilse sedan de föddes,
sedan sin födelse har lögnarna irrat omkring.
5 De har gift som är som ormgift.
De är som en döv kobra som tillsluter sina öron,
6 som inte lyssnar till ormtjusaren,
hur skicklig denne än är med sina besvärjelser.
7 Krossa tänderna i deras mun, Gud,
bryt käkarna på dessa unga lejon, Herre!
8 Låt dem försvinna likt vatten som rinner bort,
och när någon skjuter sina pilar, låt dem vara odugliga.[e]
9 Liksom snigeln som tynar bort medan den tar sig framåt,
och som ett dödfött barn,
låt dem aldrig få se solen.
10 Innan era grytor känner hettan av törnen,
gröna eller torra,
ska de onda svepas bort.
11 Den rättfärdige ska glädja sig när han ser hämnden.
Han ska vada i de gudlösas blod.
12 Då ska man säga:
”Den rättfärdige får sin lön,
och det finns en Gud som dömer på jorden.”
Bön om beskydd vid fienders anfall
59 För körledaren, ”Fördärva inte”. Av David, miktam, när Saul skickade män för att bevaka huset och döda honom.
2 Min Gud, rädda mig från mina fiender,
skydda mig för mina motståndare.
3 Befria mig från dem som gör orätt,
rädda mig från dessa blodtörstiga män.
4 Se hur de ligger och lurar på mig!
Våldsamma män gör en konspiration mot mig
utan att jag överträtt något eller syndat, Herre.
5 Jag har inte gjort något fel,
och ändå är de redo att attackera mig.
Vakna! Kom till mig och se!
6 Du, Herre, härskarornas Gud, Israels Gud,
vakna och straffa folken!
Visa ingen nåd mot de trolösa som gör orätt. Séla
7 På kvällen återkommer de,
ylar som hundar och stryker omkring i staden.
8 Se vad de spyr ut ur sin mun,
med läppar som svärd,
för de tänker: ”Vem skulle höra det?”
9 Men du skrattar åt dem, Herre,
du hånler åt alla folk.
10 Gud, du är min[f] styrka!
Jag håller mig till dig, för du är min borg.
11 Min Gud går i sin nåd före mig,
Gud låter mig se mina fienders fall.
12 Döda dem inte, för då kan mitt folk glömma.
Använd din makt och låt dem irra omkring
och gå under, Herre, vår sköld.
13 För syndens skull som är i deras mun,
för orden på deras läppar,
låt dem fångas i sitt högmod,
för den förbannelse och lögn de talar.
14 Förgör dem i vrede, förgör dem så att de inte finns mer!
Låt dem veta att Gud regerar i Jakob till jordens yttersta gräns. Séla
15 På kvällen återkommer de,
ylar som hundar och stryker omkring i staden.
16 De driver omkring och letar efter mat
och gnyr om de inte mättas.
17 Men jag vill sjunga om din makt
och jubla var morgon över din nåd,
för du har varit min borg,
en tillflykt i min nöd.
18 Gud, du är min styrka.
Till dig sjunger jag min lovsång.
Gud är min borg, min nåds Gud.
Abrahams tro
4 Vad kan vi då säga att Abraham, vår stamfar, kom fram till i fråga om detta? 2 Om det nämligen var på grund av gärningar som Abraham blev rättfärdig, hade han kunnat vara stolt över det, men inte inför Gud. 3 Vad står det i Skriften? Jo, att ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”.[a]
4 Den som arbetar får inte sin lön som en gåva, utan som en ersättning för något han har uträttat. 5 Men den som inte har gärningar att komma med utan tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro räknad som rättfärdighet. 6 Därför säger också David att den människa är lycklig, som utan att förtjäna det räknas som rättfärdig av Gud:
7 ”Lyckliga är de som har fått sina överträdelser förlåtna
och har fått sina synder utplånade.
8 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd.”[b]
9 Gäller denna lycka då bara omskurna, eller gäller den också de oomskurna? Vi har redan sagt att det var för sin tros skull som Abraham räknades som rättfärdig. 10 Men när skedde det: efter att han hade blivit omskuren, eller var det innan? Inte efter, nej, innan.
11 Omskärelsens tecken fick han som sigill på den rättfärdighet han hade genom sin tro redan innan han blev omskuren. Och genom detta blev han en far till alla oomskurna som tror, för att de ska kunna räknas som rättfärdiga. 12 Han blev också far till de omskurna, de som inte bara är omskurna utan också följer den tro som han hade innan han blev omskuren.
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13 Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. 15 Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. 16 Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, 17 som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”[c] I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till.
18 Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”[d] 19 Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.
20 Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. 21 Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, 22 och därför räknades han som rättfärdig.
23 Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. 24 Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. 25 Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.