M’Cheyne Bible Reading Plan
Gideon besegrar midjaniterna
7 (A) Tidigt nästa morgon drog Jerubbaal, det vill säga Gideon, i väg med allt folket som följde honom, och de slog läger vid Harodskällan. Han hade då midjaniternas läger norr om sig, på slätten mot Morehöjden.
2 (B) Herren sade till Gideon: ”Folket som följer dig är för många för att jag ska vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel kan då berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har frälst mig. 3 (C) Meddela nu folket: Den som är rädd och förskräckt kan vända om och skynda sig bort från Gileads berg.” Då vände 22 000 man av folket tillbaka, och bara 10 000 stannade kvar.
4 Men Herren sade till Gideon: ”Folket är fortfarande för många. För ner dem till vattnet, så ska jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: ’Den ska gå med dig’, så ska han gå med dig. När jag säger till dig: ’Den ska inte gå med dig’, så ska han inte gå med.” 5 Så förde han folket ner till vattnet. Och Herren sade till Gideon: ”Alla som läppjar av vattnet[a] som hunden gör, dem ska du skilja ut från dem som går ner på knä för att dricka.” 6 Då visade det sig att antalet som hade läppjat av vattnet genom att föra det till munnen med handen var trehundra män. Alla de andra hade gått ner på knä för att dricka vatten. 7 (D) Herren sade då till Gideon: ”Med de trehundra män som läppjade av vattnet ska jag frälsa er och ge midjaniterna i din hand. Alla de andra kan gå hem, var och en till sitt.” 8 Då tog de över folkets matförråd och deras horn, och därefter lät han de andra israeliterna gå hem, var och en till sitt tält. Han behöll bara de trehundra männen. Och midjaniternas läger låg nedanför honom på slätten.
9 Den natten sade Herren till Gideon: ”Res dig och gå ner mot lägret, för jag har gett det i din hand. 10 Men om du är rädd för att dra ner, gå då ner till lägret med din tjänare Pura 11 och hör vad de säger där. Då ska du få mod att dra ner mot lägret.” Han gick då ner med sin tjänare Pura till förposterna ytterst i lägret. 12 (E) Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand.
13 När Gideon kom dit höll just en man på att berätta en dröm för en annan. Han sade: ”Jag hade en dröm. En kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom fram till tältet och slog till det så att det föll och vändes upp och ner, och tältet blev liggande.” 14 Då svarade den andre: ”Det kan inte betyda något annat än israeliten Gideons, Joashs sons, svärd. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand.”
15 När Gideon hörde drömmen och dess uttydning föll han ner och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: ”Res er, Herren har gett midjaniternas läger i er hand!” 16 Han delade sina trehundra män i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna. 17 Han sade till dem: ”Se på mig och gör som jag! Så snart jag nått utkanten av lägret ska ni göra som jag. 18 När jag och alla som är med mig blåser i hornen, ska ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För Herren och för Gideon!”
19 Så kom Gideon och de hundra män han hade med sig till utkanten av lägret, när den mellersta nattväkten gick in[b] och man just hade ställt ut vakterna. Då blåste de i hornen och krossade krukorna som de hade i händerna. 20 Alla tre grupperna blåste i hornen och slog sönder krukorna. De grep facklorna med vänster hand och hornen med höger hand, och blåste i dem och ropade: ”Herrens och Gideons svärd!” 21 Men de stod stilla, var och en på sin plats, runt omkring lägret. Då började alla i lägret att irra omkring och skrikande ta till flykten. 22 (F) När de trehundra hornen ljöd, vände Herren den enes svärd mot den andre i hela lägret. De som var i lägret flydde ända till Bet-Hashitta, åt Serera till, ända till utkanten av Abel-Mehola, förbi Tabbat.
23 Då samlades israeliterna från Naftali och Asher och från hela Manasse och förföljde midjaniterna. 24 Gideon sände budbärare över hela Efraims bergsbygd och sade: ”Dra ner mot midjaniterna och spärra all tillgång till vatten i deras väg ända till Bet-Bara och Jordan.” Så uppbådades alla Efraims män och spärrade all tillgång till vatten ända till Bet-Bara och Jordan.
25 (G) De tog till fånga två midjanitiska furstar, Oreb och Seeb. De dödade Oreb vid Orebsklippan, och Seeb dödade de vid Seebspressen. Sedan förföljde de midjaniterna och förde Orebs och Seebs huvuden till Gideon på andra sidan Jordan.
Petrus rapport om hedningarna
11 Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att även hedningarna hade tagit emot Guds ord. 2 När Petrus kom upp till Jerusalem började de omskurna angripa honom 3 (A) och sade: "Du har varit inne hos oomskurna män och ätit med dem!"
4 Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: 5 (B) "Jag var i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. 6 När jag såg efter och studerade den närmare, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. 7 Jag hörde också en röst som sade till mig: Res dig, Petrus, slakta och ät! 8 Jag svarade: Nej, nej, Herre! Det har aldrig kommit något oheligt eller orent i min mun. 9 För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent. 10 Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.
11 Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarea, 12 och Anden sade till mig att jag skulle gå med dem utan att tveka[a]. De sex bröderna här följde också med mig, och vi kom in i mannens hus. 13 (C) Han berättade för oss hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit Simon som kallas Petrus. 14 Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj[b].
15 (D) Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. 16 (E) Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt[c]: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. 17 Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro[d] på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?"
18 (F) När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: "Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv."
Evangeliet når även hedningarna
19 (G) De som hade skingrats genom förföljelsen som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia[e], och de förkunnade ordet endast för judar. 20 Men bland dem fanns några från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiokia började de tala även till grekerna och förkunna evangeliet om Herren Jesus. 21 Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.
22 (H) Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. 23 (I) När han kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. 24 Barnabas var en god man, fylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren.
25 (J) Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. 26 Han fann honom och tog med honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna[f].
27 (K) Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. 28 (L) En av dem som hette Agabus steg fram och förutsade genom Anden att en svår svält[g] skulle drabba hela världen – den kom också under Claudius regering. 29 (M) Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judeen. 30 (N) De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.
Jeremia och prästen Pashur
20 (A) När prästen Pashur, Immers son, som var överuppsyningsman i Herrens hus, hörde Jeremia profetera dessa ord, 2 (B) lät han misshandla profeten Jeremia och satte honom i stocken i Övre Benjaminsporten till Herrens hus.
3 (C) Men när Pashur dagen därpå släppte Jeremia ur stocken, sade Jeremia till honom: ”Herren kallar dig inte Pashur utan Magor-Missabib[a], 4 för så säger Herren: Jag ska göra dig till en skräck för både dig själv och alla dina vänner. De ska falla för sina fienders svärd och dina ögon ska se det. Hela Juda ska jag ge i den babyloniske kungens hand, och han ska föra bort dem till Babel och döda dem med svärd. 5 (D) Alla rikedomar, ägodelar och dyrbarheter i denna stad och Juda kungars alla skatter ska jag ge i deras fienders hand. De ska ta det som byte och föra det till Babel.
6 (E) Och du själv, Pashur, ska gå i fångenskap med alla som bor i ditt hus. Du ska komma till Babel, där ska du dö, och där ska du begravas med alla dina vänner som du har profeterat lögn för.”
Profetens klagan inför Herren
7 (F) Du, Herre, övertalade mig,
och jag lät mig övertalas.
Du grep mig
och besegrade mig.
Jag har blivit till ständigt åtlöje,
alla hånar mig.
8 Så ofta jag talar måste jag klaga,
ropa över våld och förtryck,
för Herrens ord drar spott och spe
över mig dagen lång.
9 (G) Men jag tänkte:
Jag vill glömma honom
och inte mer tala i hans namn.
Då blev det som en brinnande eld
i mitt hjärta, instängd i mitt inre.
Jag ansträngde mig
att hålla den inne
men lyckades inte.
10 (H) Jag hör många förtala mig,
det är skräck från alla håll:
”Ange honom!”
”Ja, vi ska ange honom!”
Alla som stått mig nära
väntar på att jag ska falla.
”Kanske låter han lura sig,
så kan vi besegra honom
och ta hämnd på honom.”
11 (I) Men Herren är med mig
som en mäktig hjälte.
Därför ska mina förföljare falla
och inte besegra mig.
De ska stå där med stor skam,
för de har handlat utan förstånd.
De ska drabbas av evig vanära
som inte ska glömmas.
12 (J) Herre Sebaot,
du prövar den rättfärdige,
du ser hjärtan och njurar[b].
Låt mig se din hämnd på dem,
för jag har överlämnat min sak
till dig.
13 Sjung till Herren, lova Herren,
för han räddar den fattiges själ
ur de ondas hand.
14 (K) Förbannad[c] är den dag
då jag föddes!
Låt inte dagen då min mor
födde mig bli välsignad!
15 Förbannad är den man
som meddelade min far:
”Du har fått en son!”
och gjorde honom mycket glad.
16 (L) Låt det gå den mannen
som det gick för de städer
som Herren förstörde
utan att ångra det.
Låt honom få höra sorgerop
på morgonen
och stridsrop mitt på dagen,
17 eftersom han inte dödade mig
i moderlivet
så att min mor fick bli min grav
och hennes moderliv havande
för alltid.
18 Varför kom jag ut ur moderlivet
för att se möda och bedrövelse
och sluta mina dagar i skam?
Jesus förkastas i sin hemstad
6 (A) Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. 2 När det blev sabbat började han undervisa i synagogan. Många som hörde honom häpnade och sade: "Var får han detta ifrån? Och vad är det för visdom han fått? Och vilka kraftgärningar han gör med sina händer! 3 (B) Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob[a] och Joses och Judas[b] och Simon? Bor inte hans systrar[c] här hos oss?" Och de tog anstöt av honom.
4 (C) Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad, sin släkt och sin egen familj." 5 Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6 (D) Och han var förundrad över deras otro.
Jesus sänder ut de tolv
Sedan gick Jesus ut i byarna där omkring och undervisade. 7 (E) Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8 (F) Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. 9 Sandaler fick de ha, men inte två tunikor[d]. 10 Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. 11 (G) Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem."
12 De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, 13 (H) och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Johannes Döparens död
14 (I) Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes[e] fick höra att folk sade att Johannes Döparen hade uppstått från de döda och att det var därför dessa krafter verkade i honom. 15 En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet liksom någon av profeterna. 16 När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag halshögg. Han har uppstått."
17 (J) Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias[f], hustru till hans bror Filippus. Herodes hade gift sig med henne, 18 men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet[g] att du har din brors hustru." 19 Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte 20 (K) eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. När han hörde honom blev han många gånger villrådig[h]. Ändå lyssnade han gärna på honom.
21 Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och befälhavare och de främsta i Galileen. 22 Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, så ska du få det." 23 Han svor på det och sade till henne: "Vad du än ber om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike."
24 Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." 25 Flickan skyndade genast in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat!" 26 Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte neka henne. 27 Han skickade genast i väg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Denne gick då bort och halshögg honom i fängelset. 28 Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor.
29 När Johannes lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.
Jesus mättar fem tusen
30 (L) Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade undervisat om. 31 (M) Han sade till dem: "Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. 32 De gav sig av i båten till en öde plats för att få vara för sig själva.
33 Men folk såg att de for iväg och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom fram före dem. 34 (N) När Jesus steg ur båten såg han en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt.
35 (O) Timmen var redan sen när hans lärjungar kom till honom och sade: "Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. 36 Skicka i väg dem, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." 37 Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Ska vi gå och köpa bröd för tvåhundra denarer[i] och ge dem att äta?" 38 Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar."
39 Då befallde han att de skulle låta alla slå sig ner i gröngräset i skilda matlag, 40 och de satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41 Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud[j], bröt bröden och gav åt sina lärjungar för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut av de två fiskarna åt dem alla. 42 Och alla åt och blev mätta, 43 och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. 44 Det var fem tusen män som hade ätit[k].
Jesus går på vattnet
45 (P) Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida[l], medan han själv sände i väg folket. 46 Och när han hade tagit farväl av dem, gick han upp på berget för att be.
47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur lärjungarna slet med rodden, för de hade vinden emot sig. Mot slutet av natten[m] kom han till dem, gående på sjön, och han skulle just gå förbi dem. 49 När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, 50 för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast med dem och sade till dem: "Var lugna. Det Är Jag[n]. Var inte rädda." 51 (Q) Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, 52 för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var förhärdade.
Jesus botar sjuka i Gennesaret
53 (R) När de hade kommit över sjön nådde de land vid Gennesaret och lade till där. 54 Så snart de steg ur båten kände folk igen Jesus, 55 och folk skyndade ut i hela den trakten och började bära de sjuka på bårar till platsen där de hörde att han var. 56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen[o] på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska[p].
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation