M’Cheyne Bible Reading Plan
Folk som blev kvar i landet
3 (A) Dessa var de folk som Herren lät bli kvar, för att med dem pröva alla israeliter som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan 2 och för att lära Israels barn att föra krig, de som inte hade varit med om det förut: 3 (B) filisteernas[a] fem furstar och alla kananeer och sidonier samt hiveerna som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till vägen mot Hamat. 4 (C) Med dem ville Herren pröva Israel för att se om de ville följa hans bud som han gett deras fäder genom Mose.
5 Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, 6 (D) och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.
Otniel
7 Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren sin Gud och tjänade baalerna och asherorna. 8 Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kushan-Rishatajims hand, kungen i Aram-Naharajim[b]. Och Israels barn tjänade Kushan-Rishatajim i åtta år.
9 Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland Israels barn som räddade dem: Otniel,[c] son till Kenas, Kalebs yngre bror. 10 Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. Han drog ut i strid, och Herren gav Arams kung Kushan-Rishatajim i hans hand så att hans hand besegrade Kushan-Rishatajim. 11 (E) Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.
Ehud
12 Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då kung Eglon av Moab makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon. 13 Eglon gick samman med ammoniterna och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden. 14 Och Israels barn tjänade kung Eglon av Moab i arton år.
15 Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem: benjaminiten Ehud,[d] Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor[e] till kung Eglon av Moab 16 gjorde Ehud sig ett tveeggat svärd, en fot långt[f], och spände fast det under kläderna vid sin högra höft. 17 Han överlämnade gåvorna till kung Eglon av Moab, som var en mycket fet man. 18 När han hade överlämnat gåvorna, skickade han i väg folket som hade burit dem. 19 Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut.
20 Ehud gick fram till honom där han satt ensam i sommarsalen[g], och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol, 21 räckte Ehud ut sin vänstra hand, drog svärdet från sin högra höft och körde in det i hans buk 22 så att fästet följde med in efter klingan. Och klingan omslöts av fettet, för han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen, 23 och väl ute stängde han dörrarna till salen efter sig och låste dem.
24 (F) När han hade gått, kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har säkert något privat för sig i sin sommarkammare.” 25 Men när de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva – och se, där låg deras herre död på golvet.
26 Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira. 27 (G) Så snart han kom dit, lät han blåsa i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen. 28 (H) Han sade till dem: ”Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena[h] över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över. 29 Vid det tillfället slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan. 30 På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.
Shamgar
31 (I) Efter Ehud kom Shamgar, Anats son[i]. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.
Stefanus tal
7 Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" 2 (A) Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig!
Abraham
Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran. 3 Han sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och bege dig till det land som jag ska visa dig.[a] 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.
5 (B) Han gav honom ingen arvedel i landet, inte ens en fotsbredd, men han lovade att ge det som egendom åt honom och hans efterkommande, trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras. Man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år. 7 Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud, och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.[b] 8 (C) Och han gav honom omskärelsens förbund. Så blev Abraham far till Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak blev far till Jakob, och Jakob till de tolv stamfäderna.
Josef
9 (D) Våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10 (E) och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom nåd och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus[c].
11 (F) Men hela Egypten och Kanaan drabbades av svält och svår nöd, och våra fäder fann ingenting att äta. 12 (G) När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13 (H) Den andra gången gav sig Josef till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14 (I) Josef skickade då bud och lät hämta sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 15 (J) Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16 (K) De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt[d] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem.
17 (L) När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, växte folket i antal och de blev allt fler i Egypten, 18 (M) ända tills en annan kung kom till makten i Egypten, en som inte kände till Josef. 19 (N) Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda för att de inte skulle överleva.
Mose
20 (O) Vid den tiden föddes Mose, och han var vacker inför Gud. Under tre månader sköttes han i sin fars hus, 21 (P) och när han sedan sattes ut tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Och Mose blev undervisad i all egyptiernas visdom, och han var mäktig i ord och gärningar.
23 (Q) När han fyllt fyrtio år fick han tanken att besöka sina bröder, Israels barn. 24 Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag träffade han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder! Varför gör ni varandra illa? 27 Men den som hade gjort orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 (R) Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? 29 (S) Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land där han fick två söner.
30 (T) När fyrtio år hade gått visade sig en ängel för honom i öknen vid berget Sinai, i lågan från en brinnande törnbuske. 31 Mose var förundrad över synen han såg, och när han gick närmare för att se efter vad det var, hördes Herrens röst: 32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då darrade Mose av fruktan och vågade inte se dit.[e] 33 (U) Men Herren sade till honom: Ta av sandalerna från dina fötter, för platsen där du står är helig mark. 34 Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.[f]
35 Denne Mose som de avvisade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.[g] 36 (V) Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37 (W) Det var denne Mose som sade till Israels barn: En profet lik mig ska Gud låta uppstå åt er, ur era bröders krets.[h] 38 (X) Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.
39 (Y) Men våra fäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. 40 De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte.[i] 41 (Z) Och de gjorde vid den tiden en kalv, och de bar fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk. 42 Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här[j], som det står skrivet i profeternas bok[k]: Var det åt mig ni bar fram slaktoffer och matoffer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?[l] 43 Ni bar Moloks[m] tält och er gud Refans[n] stjärna, de bilder ni gjort för att tillbe. Men jag ska föra bort er i fångenskap bortom Babylon.
44 (AA) Våra fäder hade vittnesbördets tält[o] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne fått se. 45 (AB) Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid. 46 (AC) Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud[p]. 47 (AD) Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom.
48 (AE) Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:
49 Himlen är min tron[q]
och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig,
säger Herren,
eller vad för en plats
där jag kan vila?
50 Har inte min hand gjort allt detta?
Avslutande anklagelse
51 (AF) Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron! Ständigt gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era fäder. 52 (AG) Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom, 53 (AH) ni som fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."
Stefanus stenas
54 (AI) När de hörde detta blev de ursinniga[r] och gnisslade tänder mot Stefanus. 55 (AJ) Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, 56 (AK) och han sade: "Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida."
57 Då skrek de högt och höll för öronen och stormade fram mot honom alla på en gång, 58 (AL) och de släpade ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 (AM) Så stenade de Stefanus, medan han bad och sade: "Herre Jesus, ta emot min ande." 60 (AN) Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd!" Med de orden somnade han in. Och Saulus hade samtyckt till att han dödades.
Nödens dag
16 Herrens ord kom till mig. Han sade: 2 Du ska inte ta dig hustru eller få söner och döttrar på denna plats. 3 För så säger Herren om de söner och döttrar som föds på denna plats, om mödrarna som föder dem och fäderna som får dem i detta land: 4 (A) De ska dö av svåra sjukdomar. Man ska inte sörja dem eller begrava dem, utan de ska bli gödsel på marken. Genom svärd och svält ska de gå under, och deras döda kroppar ska bli mat åt himlens fåglar och markens djur.
5 För så säger Herren: Du ska inte gå in i något sorgehus, inte gå för att sörja med dem eller trösta dem. För jag har tagit bort min frid från detta folk, säger Herren, och även min nåd och barmhärtighet. 6 (B) Både stora och små ska dö i detta land utan att bli begravda, och man ska inte hålla dödsklagan över dem. Ingen ska rista sig eller raka sitt huvud för deras skull. 7 (C) Man ska inte bryta sorgebröd över dem för att trösta någon som sörjer en död eller ge tröstebägare att dricka när någon har förlorat far eller mor.
8 Du ska inte heller gå till festmåltid och sitta tillsammans med dem för att äta och dricka. 9 (D) För så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, inför era ögon och medan ni ännu lever ska jag på denna plats göra slut på jubelrop och glädjerop, på rop för brudgum och rop för brud.
10 (E) När du tillkännager allt detta för folket och de frågar dig: ”Varför har Herren uttalat denna stora olycka över oss? Och vilken missgärning och synd har vi begått mot Herren vår Gud?” 11 då ska du svara dem: ”Era fäder övergav mig, säger Herren, och följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De övergav mig och höll inte min lag. 12 Och ni har själva gjort ännu mer ont än era fäder. För se, ni följer var och en sitt onda och hårda hjärta och vill inte lyssna på mig. 13 (F) Därför ska jag slunga er bort ur detta land till ett land som varken ni eller era fäder har lärt känna, och där ska ni få tjäna andra gudar både dag och natt. Jag ska inte ha något förbarmande med er.”
Befrielse ur fångenskapen
14 (G) Se, dagar ska komma, säger Herren, då man inte mer ska säga: ”Så sant Herren lever, han som förde Israels barn upp ur Egyptens land”, 15 utan: ”Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur landet i norr och ur alla andra länder dit han hade fördrivit dem.” För jag ska föra dem tillbaka till deras land som jag gav deras fäder.
16 (H) Se, jag ska sända bud efter många fiskare, säger Herren, och de ska fiska upp dem. Sedan ska jag sända bud efter många jägare, och de ska fånga dem på alla berg och alla höjder och i alla bergsskrevor, 17 (I) för mina ögon ser alla deras vägar. De kan inte gömma sig för mitt ansikte och deras missgärning kan inte döljas för mina ögon. 18 (J) Och först ska jag i dubbelt mått straffa dem för deras missgärning och synd, därför att de har orenat mitt land med sina livlösa och avskyvärda gudar och fyllt min arvedel med sina vidrigheter.
19 (K) Herre, du min styrka och mitt värn,
min tillflykt på nödens dag,
till dig ska hednafolken komma
från jordens ändar och säga:
”Bara lögn har våra fäder ärvt,
tomma avgudar
som inte kan hjälpa.
20 (L) Kan en människa göra sig gudar?
Nej, de gudarna är inga gudar.”
21 (M) Därför ska jag nu visa dem,
den här gången
ska jag låta dem känna
min hand och min makt.
De ska inse
att mitt namn är Herren.
Jesus förlåter synder
2 (A) Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma 2 samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.
3 Då kom man till honom med en förlamad som bars av fyra män. 4 När de för folkmassans skull inte kunde komma fram med honom till Jesus, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på. 5 Jesus såg deras tro och sade till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna."
6 Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: 7 (B) "Varför talar han så? Han hädar! Vem kan förlåta synder utom Gud?" 8 Jesus förstod genast i sin ande att de tänkte så inom sig, och han sade till dem: "Varför tänker ni så i era hjärtan? 9 Vad är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Res dig, ta din bädd och gå? 10 Men för att ni ska veta att Människosonen[a] har makt på jorden att förlåta synder, säger jag dig" – och nu talade han till den lame: 11 "Res dig, ta din bädd[b] och gå hem!" 12 Då reste mannen sig upp, och genast tog han sin bädd och gick ut inför ögonen på dem alla. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: "Vi har aldrig sett något liknande!"
Jesus hos tullindrivare och syndare
13 Än en gång gick Jesus längs sjön. Allt folket kom till honom, och han undervisade dem. 14 När han gick vidare såg han Levi[c], Alfeus son, sitta vid tullhuset. Han sade till honom: "Följ mig!" Då reste sig Levi och följde honom.
15 (C) När Jesus sedan låg till bords[d] i hans hus, var det många tullindrivare och syndare[e] som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Det var många som följde honom. 16 De skriftlärda bland fariseerna[f] fick se att han åt med syndare och tullindrivare, och de frågade hans lärjungar: "Varför äter han med tullindrivare och syndare?"[g] 17 (D) Jesus hörde det och sade till dem: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."
Jesus och fastan
18 (E) Johannes lärjungar och fariseerna fastade[h]. Då kom några och frågade Jesus: "Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas lärjungar, men inte dina lärjungar?" 19 Jesus svarade: "Bröllopsgästerna kan väl inte fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. 20 Men det ska komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta.
21 Ingen syr fast en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel. I så fall river det nya tyget bort ännu mer från den gamla manteln och revan blir värre. 22 Och ingen häller nytt vin i gamla säckar[i]. I så fall spränger vinet säckarna och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin häller man i nya säckar."
Jesus är sabbatens Herre
23 (F) En sabbat gick Jesus genom några sädesfält, och hans lärjungar började rycka av axen[j] där de gick. 24 (G) Då sade fariseerna till honom: "Se! Varför gör de sådant som inte är tillåtet på sabbaten?" 25 (H) Han svarade: "Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män var i nöd och blev hungriga? 26 (I) Han gick in i Guds hus på översteprästen Ebjatars tid[k] och åt skådebröden[l], som bara prästerna får äta, och gav dessutom till dem som var med honom."
27 Sedan sade han till dem: "Sabbaten skapades för människan och inte människan för sabbaten. 28 Alltså är Människosonen Herre också över sabbaten."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation