Bible in 90 Days
Israel ska byggas upp igen
11 Den dagen ska jag åter bygga upp
Davids fallna hydda,[a]
mura igen dess sprickor,
resa upp det som ligger i ruiner
och bygga upp den som i gångna tider,
12 så att de kan inta det som är kvar av Edom
och alla de folk över vilka mitt namn har utropats.[b]
Så säger Herren som gjorde allt detta.
13 Den tid kommer, säger Herren,
då plöjaren följer tätt efter den som skördar
och vintramparen efter den som sår,
då bergen dryper av druvsaft
och alla höjder flödar över.
14 Jag ska låta mitt folk Israel
återvända från exilen.
De ska bygga upp städerna som legat i ruiner
och bo i dem igen,
och de ska plantera vingårdar
och få dricka vin från dem,
anlägga trädgårdar
och njuta av deras frukt.
15 Jag ska plantera dem i deras eget land,
och de ska aldrig mer ryckas upp
ur det land som jag har gett dem,
säger Herren, din Gud.”
Edoms dom
1 Obadjas syn.
Så säger Herren, Herren, om Edom;
vi har hört ett budskap från Herren.
En budbärare har sänts till folken:
”Kom, låt oss stå upp
och strida mot det!”
2 Jag ska göra dig litet bland folken
och mycket föraktat.
3 Du har lurats av ditt övermod,
du som bor bland bergsklyftorna,
håller till högt däruppe
och säger för dig själv:
”Vem kan störta mig ner till jorden?”
4 Även om du bygger ditt näste högt som örnen
och gör dig ett rede bland stjärnorna,
ska jag störta ner dig därifrån, säger Herren.
5 Om tjuvar kommer till dig
eller rövare om natten
– ack, då förgås du ju! –
stjäl de väl bara tills de fått nog?
Om druvplockarna kommer till dig,
lämnar de väl en efterskörd?
6 Hur noga ska inte Esau genomsökas
och hans gömda skatter letas fram!
7 Alla dina allierade fördriver dig till gränsen.
Dina fredliga vänner bedrar dig
och tar makten över dig.
De som äter ditt bröd
gillrar snaror för dig,
och inget förstånd infinner sig där.
8 ”På den dagen, säger Herren,
ska jag förgöra de visa i Edom,
allt förstånd på Esaus berg.
9 Dina hjältar, Teman, blir skräckslagna,
och alla på Esaus berg utplånas i slakten.
10 För våld mot din bror Jakob
ska du höljas med skam
och utplånas för evigt.
11 Den dagen du stod på avstånd,
den dagen främlingar drog bort med hans rikedomar
och utlänningar tågade in genom hans portar
och kastade lott om Jerusalem,
då var du också som en av dem.
12 Se inte ner på din broder
på hans olycksdag.
Gläd dig inte över Judas folk
på deras undergångsdag,
och gapa inte så stort
på deras nöds dag.
13 Tåga inte in genom mitt folks port
på deras förödelses dag.
Se inte ner, även du, på hans olycka
på hans tragiska dag,
och lägg inte beslag på hans rikedomar
på denna hans tragiska dag.
14 Stå inte vid vägskälet
för att hugga ner dem som flyr därifrån.
Utlämna inte hans överlevande
på denna nödens dag.
Herrens dag
15 Herrens dag är nära
för alla folk.
Så som du har gjort,
så ska man göra mot dig.
Dina gärningar kommer
att slå tillbaka mot dig.
Israels återupprättelse
16 Så som ni har druckit på mitt heliga berg,
så ska folken ständigt få dricka.
De ska dricka och dricka
och bli som om de aldrig funnits.
17 Men på Sions berg ska det finnas räddning,
det ska vara heligt
och där ska Jakobs ätt få äga sina arvedelar.
18 Jakobs ätt ska bli en eld
och Josefs ätt en låga,
men Esaus ätt ska bli halm
som de ska antända och förtära.
Ingen av Esaus ätt kommer att överleva,
för Herren har talat.”
19 De från Negev ska ockupera Esaus berg.
De som bor i Låglandet ska ockupera filistéernas land.
De ska inta Efraims och Samariens områden,
och Benjamin ska inta Gilead.
20 De som blivit bortförda från Israels här[c] och är i Kanaan,
ända till Sarefat,
och de bortförda från Jerusalem,
de i Sefarad, ska inta städerna i Negev.
21 Befriare[d] ska dra upp på Sions berg
och regera över Esaus berg.
Och kungariket ska vara Herrens.
Jona flyr från Herrens kallelse
1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: 2 ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” 3 Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.[e]
4 Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. 5 Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.
Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. 6 Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”
7 Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. 8 Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” 9 Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” 10 Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. 11 De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. 12 Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” 13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. 14 Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”
15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. 16 Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.
Jona ber
2 Men nu hade Herren förberett det så, att en stor fisk svalde Jona. Han blev kvar i fiskens buk tre dagar och tre nätter. 2 Jona bad därifrån till Herren, sin Gud:
3 ”I min nöd ropade jag till Herren,
och han svarade mig.
Från dödsrikets djup ropade jag på hjälp,
och du hörde mitt rop.
4 Du kastade mig i djupet,
mitt i havet.
Strömmarna omgav mig,
alla dina bränningar och vågor
svepte över mig.
5 Då tänkte jag: ’Jag har fördrivits från dig.
Får jag någonsin mer se ditt heliga tempel?’
6 Vattnen omslöt mig ända upp till min strupe,
djupet omgav mig,
och sjögräs snodde sig runt mitt huvud.
7 Jag sjönk ända till foten av bergen.
Jordens bommar reglades
bakom mig för evigt.
Men du förde mig upp ur graven
och gav mig liv, Herre, min Gud.
8 När mitt liv tynade bort
tänkte jag på Herren,
och min bön gick till dig
i ditt heliga tempel.
9 De som håller sig till meningslösa avgudar
överger den nåd de fått.
10 Men med lovsång vill jag offra till dig
och hålla mina löften.
Räddningen kommer från Herren.”
11 Då gav Herren fisken en befallning, och den spydde upp Jona på land.
Jona i Nineve
3 Herrens ord kom till Jona för andra gången:
2 ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve, och förkunna för dem vad jag ger dig att säga.” 3 Jona gav sig i väg och gick till Nineve så som Herren hade sagt.
Nineve var en väldig stad inför Gud. Det tog tre dagar att gå genom den. 4 Jona gick till staden, gick genom den under en dag och predikade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras!” 5 Nineves befolkning trodde Gud och utlyste en fasta. Alla, från den störste till den minste, klädde sig i säcktyg.
6 När nyheterna nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, tog av sig sin mantel, klädde sig i säcktyg och satte sig på bara marken. 7 Sedan gick det ut ett påbud i Nineve på kungens och hans stormäns befallning:
”Låt ingen, vare sig människa eller djur, nötboskap eller småboskap, smaka något, låt dem varken gå i bet eller dricka vatten. 8 Både människor och djur ska kläs i säcktyg, och var och en ska ropa högt till Gud och vända om från sina onda levnadssätt och sina våldshandlingar. 9 Vem vet? Kanske vill Gud då ångra sig, visa barmhärtighet och hålla tillbaka sin glödande vrede, så att vi inte går under.”
10 När Gud såg vad de gjorde, hur de vände om från sina onda levnadssätt, visade han barmhärtighet. Gud ångrade det onda han hade hotat dem med och fullföljde det inte.
Jonas vrede och Guds svar
4 Då blev Jona mycket besviken och uppretad. 2 Han bad till Herren: ”Herre, detta är väl precis vad jag sa medan jag ännu var hemma i mitt eget land! Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarshish. Jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och nåderik, och att du skulle ångra det onda. 3 Så ta nu mitt liv, Herre! Döden är ju bättre för mig än livet.” 4 Herren sa: ”Är din vrede befogad?”
5 Jona gick ut ur staden och slog sig ner öster om den. Där gjorde han en hydda åt sig och satt i dess skugga och väntade på att få se vad som skulle hända med staden.
6 Herren Gud lät då en ricinbuske[f] växa upp över Jona, för att ge hans huvud skugga och befria honom från hans missmod. Jona blev mycket glad över busken. 7 Men i gryningen nästa morgon lät Gud en mask angripa busken så att den vissnade. 8 När solen gick upp lät Gud en brännande östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han blev utmattad och önskade sig döden: ”Döden är bättre för mig än livet”, sa han. 9 Då sa Gud till Jona: ”Är din vrede för ricinbuskens skull befogad?” ”Ja, det är den, jag är så arg att jag kan dö”, svarade Jona.
10 Då sa Herren: ”Du gör dig bekymmer för en buske som du inte har behövt arbeta för eller fått att växa. Den kom till på en natt och förgicks på en natt. 11 Skulle jag då inte bekymra mig för Nineve, den stora staden, där det finns över 120 000 invånare, som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom så många djur?”
Domsord över Juda och Israel
(1:2—3:12)
1 Detta är Herrens ord som kom till Mika från Moreshet under de judiska kungarna Jotams, Achas och Hiskias regeringar, vad han fick se angående Samaria och Jerusalem.
2 Hör, alla folk,
lyssna, du jord
och allt som finns där!
Herren, Herren, vittnar mot er,
Herren från sitt heliga tempel.
Dom över Samaria och Jerusalem
3 Se! Herren kommer!
Han stiger ner från sin boning
och träder fram över jordens höjder.
4 Bergen smälter under honom
och dalarna spricker upp,
som vax för elden
och som vatten störtar utför branten.
5 Allt detta är för Jakobs överträdelse
och israeliternas synd.
Vad är Jakobs överträdelse?
Är det inte Samaria?
Vad är Judas offerplatser[g]?
Är de inte Jerusalem?
6 ”Därför ska jag göra Samaria
till en stenhög på en åker,
till en plats där vingårdar kan planteras.
Jag ska vräka ner hennes stenar i dalen
och blotta hennes grundvalar.
7 Alla hennes gudabilder
ska slås i stycken,
allt som hon tjänat som prostituerad
ska eldas upp,
och alla hennes avgudar
ska jag förgöra.
Med lönen för prostitution har hon skaffat dem,
och lön för prostitution ska de åter bli.”
Gråt och klagan
8 Över detta gråter och klagar jag.
Jag går barfota och naken,
ylar som en schakal,
klagar som en berguv.
9 Hennes sår kan inte läkas.
Det har kommit till Juda
och nått till mitt folks port,
till Jerusalem.
10 Tala inte om det i Gat,
gråt inte!
Vältra er i stoftet
i Bet Leafra![h]
11 Dra bort, Shafirs invånare,
i nakenhet och skam.
De som bor i Saanan
kan inte komma undan.
I Bet Haesel sörjer man,
dess beskydd har tagits ifrån er.
12 Marots invånare vrider sig av smärta
och hoppas på något bättre,
för det onda som kommer från Herren
har nått Jerusalems portar.
13 Spänn för stridsvagnar,
befolkningen i Lakish.
Det var början till dotter Sions synd
att man hos dig fann Israels överträdelser.
14 Därför ska ni ge avskedsgåvor åt Moreshet Gat.
Husen i Aksiv har lurat kungarna i Israel.
15 Jag ska åter låta erövrare komma mot er,
Mareshas invånare.
Israels härlighet ska komma
till Adullam.
16 Raka ditt huvud och skär av ditt hår
för dina barns skull som var din glädje.
Gör dig skallig som gamen,
för de har förts bort från dig.
Domsord över de hänsynslösa och falska
2 Ve dem som tänker ut orätt
och gör upp onda planer när de ligger i sin bädd!
När morgonen gryr
genomför de det,
för det står i deras makt att göra det.
2 De får begär till åkermark
och tar för sig,
till hus, och lägger beslag på dem.
De tar över både ägaren och hans hus,
mannen och hans egendom.
3 Så säger därför Herren:
”Jag tänker ut ont mot detta släkte.
Ni ska inte kunna rädda er ur det[i]
och inte mer gå där så stolta,
för det är en ond tid.
4 Den dagen ska man stämma upp en nidvisa över er
och sjunga en klagosång:
’Det är slut med oss, vi är ruinerade.
Mitt folks arvedel skiftas ut
och tas ifrån mig!
Våra åkermarker delas ut till avfällingar.’ ”
5 Därför ska du inte i Herrens församling ha någon
som drar upp gränserna för någon jordlott.
Falska profeter
6 ”Förkunna inte”, förkunnar de.
”Om sådant får man inte förkunna.
Vi ska inte drabbas av någon vanära.”
7 Skulle man säga, o Jakobs ätt:
”Är Herrens Ande otålig?
Är det här hans gärningar?”
”Är inte mina[j] ord för den människas bästa
som lever rättrådigt?
8 På sistone har mitt folk
rest sig upp som en fiende.
Ni sliter manteln av dem
som tryggt går förbi,
likt män som återvänder från kriget.
9 Ni driver bort mitt folks kvinnor
från deras hem som varit deras glädje,
och från deras barn berövar ni
min prakt för evigt.
10 Res er, ge er iväg härifrån!
Det här är ingen viloplats,
för den är orenad,
oåterkalleligt fördärvad.
11 Om någon skulle komma
med lögnaktigt prat i vädret och säga:
’Vin och öl förkunnar jag för dig!’
skulle han vara en profet för detta folk!
Herren samlar sitt folk
12 Jag ska samla dig, hela Jakob,
föra samman det som återstår av Israel.
Jag ska föra dem tillsammans igen,
som får i sin fålla,
som en hjord på bete,
en sorlande skara människor.
13 Han som banar väg
går före dem,
de bryter sig igenom
och drar ut genom porten.
Deras kung går före dem,
Herren går i spetsen för dem.”
Domsord över folkets ledare
3 Jag sa:
”Lyssna, ni Jakobs ledare,
ni styresmän för Israels folk!
Ni borde väl veta vad som är rätt,
2 men ni hatar det goda och älskar det onda.
Ni sliter skinnet av dem
och köttet av deras ben,
3 äter mitt folks kött,
sliter av deras skinn,
krossar deras ben, styckar dem
och lägger dem som kött[k] i grytan,
som en kötträtt i pannan.”
4 Sedan ropar de till Herren,
men han svarar dem inte.
Han ska dölja sitt ansikte för dem
för det onda de har gjort.
5 Så säger Herren om profeterna
som leder mitt folk vilse:
”När man matar dem
ropar de: ’Frid!’
Men mot den som inte
stoppar något i deras mun
förklarar de krig.
6 En natt utan syner ska därför komma över er,
och ett mörker utan spådomar.
Solen ska gå ner för profeterna
och dagen bli mörk för dem.
7 Siarna ska stå där med skam
och spåmännen blygas.
Alla ska de dölja sitt ansikte,
när Gud inte ger något svar.”
8 Men jag är fylld med kraft,
med Herrens Ande,
rätt och styrka,
jag kan förkunna för Jakob hans överträdelse
och för Israel dess synd.
9 Lyssna på detta, ni ledare för Jakobs släkt,
ni styresmän för Israels folk,
ni som avskyr rättvisa,
och förvränger det rätta,
10 ni som bygger Sion med mord
och Jerusalem med gudlöshet.
11 Stadens ledare dömer för mutor,
dess präster tar betalt för sin vägledning,
och dess profeter spår för pengar.
Ändå stöder de sig på Herren och säger:
Ӏr inte Herren mitt ibland oss?
Inget ont kan komma över oss.”
12 Det är på grund av er
som Sion ska plöjas upp som en åker,
Jerusalem förvandlas till en stenhög
och tempelberget till en skogbevuxen höjd.
Israels återupprättelse
(4:1—5:15)
Herrens berg
(Jes 2:2-4)
4 I de yttersta dagarna
ska berget med Herrens hus stå fast grundat,
högst av bergen,
överst bland kullarna.
Folken ska strömma dit,
2 många folk ska komma och säga:
”Kom, låt oss gå upp på Herrens berg,
till Jakobs Guds hus!
Han ska lära oss sina vägar,
och vi ska vandra på hans stigar.”
Från Sion ska nämligen lagen gå ut,
och Herrens ord från Jerusalem.
3 Han ska döma mellan många folk
och skipa rätt bland mäktiga nationer långt borta.
De ska smida sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
En nation ska inte mer lyfta svärd mot en annan
och inte mer träna sig för krig.
4 Var och en ska sitta
under sin vinstock och sitt fikonträd,
utan att någon skrämmer dem mer.
Härskarornas Herre har talat.
5 De andra folken vandrar
i sina gudars namn,
men vi vandrar i Herrens,
vår Guds, namn i all evighet.
Herrens plan
6 ”Den dagen, säger Herren,
ska jag samla de haltande,
föra samman de skingrade
och dem som jag har plågat.
7 Jag ska göra de haltande till en kvarleva,
de fördrivna till en mäktig nation,
och Herren ska vara deras kung
på Sions berg
nu och för evigt.
8 Du, herdetorn, dotter Sions kulle,
till dig ska makten komma tillbaka
och dotter Jerusalems forna herravälde återvända.”
9 Men varför ropar du nu så högt?
Finns det ingen kung hos dig?
Har din rådgivare försvunnit?
Smärtan har ju drabbat dig
som när en kvinna föder barn.
10 Vrid dig i födslovånda,
dotter Sion, likt en barnaföderska,
för nu måste du lämna staden
och bo ute på fältet!
Du måste komma till Babylon.
Men där ska du bli räddad,
där ska Herren befria dig
ur dina fienders grepp.
11 Många folk har samlat sig mot dig
och säger:
”Låt Sion bli orenat,
det vill vi beskåda!”
12 Men de känner inte Herrens tankar
och förstår inte hans planer,
att han har samlat dem
som kärvar på en tröskplats.
13 ”Res dig upp och tröska, dotter Sion!
Jag ska ge dig horn av järn
och klövar av koppar,
så att du kan krossa många folk.”
Deras orätta byte
ska du viga åt Herren,
deras rikedomar åt hela jordens Herre.
En härskare ska födas i Betlehem
5 Rista sorgmärken på dig, du belägrade stad![l]
En belägringsvall är rest mot oss,
och med käpp slår de
Israels domare på kinden.
2 ”Men du Betlehem i Efrata,
så oansenlig bland Judas släkter,
från dig ska det ges åt mig
en som ska härska över Israel,
en som har sitt ursprung i det förflutna,
i eviga tider.”
3 Därför ska de bli övergivna,
fram till den tid
då hon som ska föda har fött.
Då ska de som finns kvar av hans bröder
återvända till israeliterna.
4 Han ska träda fram
och vara herde i Herrens kraft,
i Herrens, sin Guds namns majestät.
De ska leva i lugn och ro,
för han ska vara stor över hela jorden.
5 Han ska vara vår frid.
Och när assyrierna invaderar vårt land
och tränger in i våra palats
ställer vi mot dem sju herdar
och åtta ledande män.
6 De ska härska över Assyrien med svärd
och över Nimrod med dragna vapen.
Han ska befria oss från assyrierna,
när de anfaller vårt land
och tågar in på vårt territorium.
7 De som är kvar av Jakob
ska vara mitt ibland många folk
som dagg från Herren,
som regnskurar på gräset,
som inte väntar på en människa
eller dröjer för mänsklighetens skull.
8 De som är kvar av Jakob
ska vara mitt ibland många folk
som ett lejon bland djuren i skogen,
som ett ungt lejon bland fårhjordar,
som, där det går fram, trampar ner och river,
och vars byte ingen kan rädda.
9 Låt din hand lyftas mot dina motståndare,
låt alla dina fiender förintas.
10 ”Den dagen, säger Herren,
utplånar jag dina hästar som finns hos dig
och förstör dina stridsvagnar.
11 Jag förstör städerna i ditt land
och river ner alla dina fästningar.
12 Jag gör slut på all trolldom hos dig,
det ska inte längre finnas några teckentydare hos dig.
13 Jag river ner dina utskurna gudabilder
och stoder som finns hos dig.
Du ska inte mer tillbe någonting
som du med dina händer har gjort.
14 Jag utrotar dina asherapålar
och ödelägger dina städer.
15 Jag ska i vrede och förbittring
ta hämnd på de folk som vägrat att lyda.”
Från straff till upprättelse
(6:1—7:20)
6 Hör vad Herren säger:
”Stå upp, gå till rätta inför bergen!
Låt höjderna höra din röst!
2 Hör, ni berg, på Herrens anklagelser!
Lyssna, ni jordens fasta grundvalar!
Herren anklagar sitt folk,
han går till rätta med Israel.
3 Mitt folk, vad är det jag har gjort mot dig?
Vad har jag tyngt ner dig med? Svara mig!
4 Det var jag som förde dig ut ur Egypten
och befriade dig från slaveriet.
Jag sände Mose, Aron och Mirjam
framför dig.
5 Kom ihåg, mitt folk,
vad Balak, kungen i Moab, hade tänkt ut
och vad det var för svar han fick
av Bileam, Beors son.
Tänk på vandringen från Shittim till Gilgal,
och lär dig förstå Herrens rättfärdiga handlande.”
6 Vad ska jag kunna komma med inför Herren,
när jag ska böja mig ner inför Gud i höjden?
Ska jag komma fram inför honom
med brännoffer och årsgamla kalvar?
7 Skulle Herren finna behag i tusentals baggar
och tiotusentals floder av olja?
Skulle jag offra min förstfödde för min överträdelse,
frukten av min kropp för en synd i mitt liv?
8 Han har låtit dig veta, o människa,
vad det goda är för något.
Ingenting annat begär Herren av dig än
att du gör det som är rätt,
älskar barmhärtighet
och lever ett liv i ödmjukhet inför din Gud.
Israels skuld och straff
9 Herren ropar till staden;
vis är den som fruktar hans namn!
”Lyssna, du stam, och stadens församling![m]
10 Finns det ännu i den gudlöses hus skatter
som mätts upp med för små mått,
sådana mått som jag har förbannat?[n]
11 Skulle jag acceptera fiffel med vågen
och falska vikter i väskan?
12 Stadens rika män är våldsbenägna,
dess invånare är lögnare
och talar med bedräglig tunga.
13 Därför har jag nu tagit itu med dig [o]
för att straffa dig
och lägga dig i ruiner
för dina synders skull.
14 Du ska äta utan att bli mätt
och ständigt gå hungrig.
Du försöker spara
men kan ändå inte rädda något,[p]
och det du räddar
överlämnar jag åt svärdet.
15 Du ska så
men inte skörda.
Du ska pressa oliver
men inte få smörja dig med oljan.
Du ska trampa druvor
men inte få dricka vinet.
16 Man följer Omris stadgar
och gör som Achavs släkt.
Ni har följt deras råd.
Därför ska jag låta dig ödeläggas
och stadens invånare bli till åtlöje.
Ni får bära mitt folks[q] förakt.”
Landets förfall
7 Ve mig!
Jag är som fruktplockare
och druvskördare efter skördetiden:
Inte en druvklase finns att äta
och inte ett enda efterlängtat fikon.
2 De fromma har försvunnit från landet,
och ingen ärlig människa finns kvar.
Alla ligger de på lur för att mörda
och fånga någon annan i sina nät.
3 Med båda händerna
är de beredda att begå onda gärningar,
fursten vill ha gåvor
och domaren tar mutor,
den mäktige dikterar vad han önskar.
På det viset blir allting förvridet.[r]
4 Den bäste bland dem är som ett törnsnår,
och den ärligaste bland dem som en taggig häck.
Den dag som dina väktare förutsagt är inne,
dagen då Gud ska besöka dig,
och förvirring drabbar folket.
5 Lita inte på din nästa,
förtrösta inte på en vän,
var försiktig med vad du säger
till kvinnan i din famn!
6 Sonen föraktar sin far,
dottern sätter sig upp mot sin mor
och sonhustrun mot sin svärmor,
och en man ska finna fiender i sitt eget hus.
7 Men jag vill se upp till Herren
och vänta på min frälsnings Gud.
Min Gud ska höra mig.
Israel reser sig
8 Gläds inte över mig, min fiende,
för även om jag har fallit
ska jag resa mig igen.
När jag sitter i mörkret
ska Herren vara mitt ljus.
9 Jag har syndat mot Herren
och måste uthärda hans vrede
till dess han tar sig an min sak
och skaffar mig rätt.
Han ska föra mig ut i ljuset,
och jag ska få se hans rättfärdighet.
10 Då ska min fiende få se det
och höljas i skam,
hon[s] som sa till mig:
”Var är nu Herren, din Gud?”
Jag ska med egna ögon få se
när hon trampas ner som smuts på gatan.
11 Den dagen ska komma
då dina murar byggs upp,
och den dagen ska dina gränser vidgas.
12 Den dagen ska man komma till dig
från Assyrien och Egyptens städer,
från Egypten till Eufrat,
från hav till hav och från berg till berg.
13 Jorden ska läggas öde
för sina invånares
och deras gärningars skull.
Bön och lovprisning
14 Valla ditt folk med din stav,
din hjord, din arvedel,
som bor ensam i skogen,
mitt i ett bördigt land.
Låt dem få beta i Bashan och Gilead,
som en gång för länge sedan.
15 ”Låt oss få se under
som vid ditt uttåg ur Egypten.”[t]
16 Folken ska se det
och komma på skam i all sin makt.
De ska lägga handen på munnen,
och deras öron ska bli döva.
17 De ska slicka stoft som ormar,
som markens kräldjur.
Darrande ska de komma ut ur sina fästen,
skräckslagna inför Herren, vår Gud,
och frukta för dig.
18 Vem är en sådan Gud som du,
som utplånar skuld och förlåter synd
hos dem som finns kvar av hans arvedel?
Hans vrede består inte för evigt,
för vad han vill är nåd.
19 Än en gång ska han
förbarma sig över oss,
trampa på våra synder
och kasta våra missgärningar i havets djup.
20 Du ska visa Jakob trohet
och Abraham nåd,
som du med ed lovade våra förfäder
för så länge sedan.
Herren ska döma Nineve
1 Profetia om Nineve. Boken med en syn av Nahum från Elkosh.
2 Herren är en svartsjuk, hämnande Gud,
Herren hämnas och är full av vrede.
Herren tar hämnd på sina motståndare
och behåller sin vrede mot sina fiender.
3 Herren är sen till vrede
men stor i kraft,
han låter ingen gå ostraffad.
Herrens väg går fram i storm och oväder,
och molnen är dammet efter hans fötter.
4 Han tillrättavisar havet,
han låter det torka ut
och floderna sina.
Bashan och Karmel vissnar,
och Libanons blomning tynar bort.
5 Bergen skakar inför honom,
och höjderna smälter ner.
Jorden bävar inför honom,
världen och alla som bor där.
6 Vem kan bestå inför hans förbittring?
Vem uthärdar hans brinnande vrede?
Hans vrede brinner som en eld,
och klipporna rämnar inför honom.
7 Herren är god,
en fästning på nödens dag.
Han tar sig an dem
som tar sin tillflykt till honom.
8 Men med en väldig flod
utplånar han Nineves plats.
Han förföljer sina fiender
ända in i mörkret.
9 Vad ni än har för tankar mot Herren,
så ska han göra slut på dem.
Nöden ska inte komma två gånger.
10 Som hopslingrade törnen
och druckna av vin
ska de brinna upp
som torr halm.[u]
11 Från dig har det gått ut en man
med onda tankar mot Herren,
en ondskans rådgivare.
12 Så säger Herren:
”Hur starka och många de än är
så ska de slås ner och förgås.
Jag har plågat dig, Juda,
men ska inte plåga dig mer.
13 Nu ska jag bryta sönder det ok han lagt på dig
och slita av dina bojor.”
14 Herren har gett en befallning om dig[v]:
”Det ska inte finnas någon efterkommande
som för ditt namn vidare.
Ur ditt gudatempel ska jag förstöra
alla gudabilder, såväl skurna som gjutna,
och jag ska göra i ordning en grav åt dig,
för du är värdelös.”
15 Se, över bergen stiger budbäraren fram
med goda nyheter
och förkunnar fred.
Fira dina högtider, Juda,
infria dina löften,
för den onde ska inte mer invadera dig;
han är fullständigt utplånad.
Nineves fall
2 Den som ska anfalla tågar mot dig.
Bemanna dina fästningar,
bevaka vägen,
rusta dig,
samla all din kraft!
2 Herren ska återställa
Jakobs storhet
liksom Israels storhet.
Våldsmän har härjat bland dem
och ödelagt deras vingårdar.
3 Hans soldaters sköldar lyser röda,
krigarna har klätt sig i purpur.
Vagnarnas stål glänser som eld,
man svingar sina spjut av cypress.[w]
4 Vagnarna stormar fram utmed gatorna,
i vild jakt över torgen,
de ser ut som lysande facklor
och far iväg som blixtar.
5 Han befaller sina hjältar.
De stapplar fram på sin väg,
störtar mot muren,
och skyddstaket sätts upp.[x]
6 Portarna mot floden öppnas,
och palatset rasar samman.
7 Det är bestämt
att hon ska kläs av och föras bort.
Hennes slavinnor klagar som duvor
och slår sig för bröstet.[y]
8 Nineve är som en damm
vars vatten strömmar ut.
”Stanna, stanna!”
Men ingen vänder tillbaka.
9 Plundra silver, plundra guld!
Det finns ändlöst
med skatter,
ett överflöd av dyrbarheter!
10 Tömd, plundrad, förödd!
Hjärtat orkar inte med, knäna darrar,
kroppen skälver, och alla ansikten vitnar.
11 Var finns nu lejonkulan,
där de unga lejonen matades,
där både lejonet, lejoninnan och ungarna gick
utan att behöva frukta för någonting?
12 Lejonet rev tills hans ungar var mättade,
ströp byte åt sina honor,
fyllde sina hålor med rov
och sina kulor med sönderrivet byte.
13 ”Nu vänder jag mig mot dig,
säger härskarornas Herre.
Jag ska låta dina vagnar[z] gå upp i rök
och dina unga lejon förtäras av svärd.
Jag ska utplåna ditt byte från jorden,
och dina sändebuds röster ska aldrig mer höras.”
Nineves befolkning skingras
3 Ve dig, du blodiga stad,
så full av lögn
och byten
från otaliga plundringar!
2 Piskorna viner,
vagnshjulen dånar,
hästarna galopperar,
och vagnarna rullar!
3 Kavalleriet drar fram
med blixtrande svärd
och glittrande spjut.
Mängder av slagna,
högar av döda,
otaliga lik,
man snavar över liken!
4 Orsaken till allt detta är
skökans måttlösa otukt,
den vackra skökan,
trolldomskonsternas mästarinna,
som tjusade[aa] folken med sin prostitution
och folkslagen med sin häxkonst.
5 ”Nu vänder jag mig mot dig,
säger härskarornas Herre.
Jag ska lyfta din kjol över ditt ansikte,
visa folken din nakenhet
och kungarikena din skam.
6 Jag ska släpa dig i smutsen,
utsätta dig för förakt
och göra dig till ett spektakel.
7 Alla som ser dig ryggar tillbaka
och säger:
’Nineve ligger i ruiner,
men vem sörjer över det?’
Finns det någon
som skulle kunna trösta henne?”
8 Skulle du vara bättre än No Amon,
som låg vid Nilen,
omgivet av vatten?
Floden var dess skydd,
vatten dess mur.
9 Kush och Egypten var dess gränslösa styrka,
Put och Libyen dess stöd.
10 Men även folket i No Amon togs till fånga
och fördes bort i landsflykt.
Deras späda barn krossades
vid varje gathörn.
Man drog lott om deras förnämsta män,
och stormännen blev bundna i kedjor.
11 Också du ska bli drucken,
få gömma dig
och söka skydd mot fienden.
12 Alla dina fästen är som fikonträd
med deras första mogna frukter.
Skakar man träden
faller fikonen i munnen på den som vill äta.
13 Dina soldater är som kvinnor hos dig.
Portarna till ditt land står vidöppna
för dina fiender,
och elden har förtärt dina bommar.
14 Ös upp vatten för belägring!
Förstärk dina fästen!
Stig ner i leran,
trampa i murbruket,
förstärk tegelformen!
15 Men elden ska ändå förtära dig
och svärdet hugga ner dig.
Du ska förtäras som gräshoppor,
ja som gräshoppsyngel,
som väldiga svärmar av gräsbitare och gräshoppor.[ab]
16 Dina köpmän har blivit fler
än himlens stjärnor,
likt gräsbitare skövlar[ac] de
och flyger bort.
17 Dina förnämsta är som svärmar av gräshoppor,
dina skrivare som en hord av gräsbitare.
De slår sig ner på muren när dagen är sval,
men när solen kommer fram flyr de bort,
och ingen vet var de är.
18 Dina herdar sover, Assyriens kung,
dina förnämsta har lagt sig.
Ditt folk är skingrat på bergen,
och det finns ingen som samlar dem.
19 Det finns ingen läkedom för ditt sår,
din skada kan inte botas.
Alla som hör om ditt öde
klappar i händerna över dig.
För vem har inte fått lida
för din ständiga grymhet?
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.