M’Cheyne Bible Reading Plan
Mika profeterar mot Ahab
22 I tre år[a] hade de ro, utan krig mellan Aram och Israel. 2 (A) Men under det tredje året reste Joshafat, Juda kung, ner till Israels kung.
3 Och Israels kung sade till sina tjänare: ”Ni vet ju att Ramot i Gilead[b] tillhör oss. Ändå sitter vi här lugnt och tar det inte från kungen av Aram.” 4 (B) Han frågade Joshafat: ”Vill du dra ut med mig för att belägra Ramot i Gilead?” Joshafat svarade Israels kung: ”Jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!” 5 (C) Men Joshafat sade till Israels kung: ”Fråga först Herren om det!” 6 Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra män, och frågade dem: ”Ska jag dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Dra dit upp. Herren ska ge det i kungens hand.”
7 Men Joshafat sade: ”Finns det inte någon Herrens profet här längre, så att vi kan fråga genom honom?” 8 Israels kung svarade Joshafat: ”Här finns fortfarande en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan bara olycka.” Joshafat sade: ”Kungen ska inte säga så.” 9 Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: ”Hämta genast hit Mika, Jimlas son.”
10 Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu var och en på sin tron på en tröskplats vid ingången till Samarias port klädda i sina skrudar, medan alla profeterna profeterade inför dem. 11 Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och sade: ”Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna så att de förgörs!” 12 Alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: ”Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.”
13 Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: ”Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt det du säger stämma överens med vad de har sagt och lova också du lycka.” 14 (D) Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, det Herren talar till mig ska jag säga honom.”
15 När han kom till kungen, frågade kungen honom: ”Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska vi låta bli?” Han svarade honom: ”Dra dit upp, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.” 16 Men kungen sade till honom: ”Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens namn?” 17 (E) Då sade han: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen herre. Låt dem vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.” 18 Då sade Israels kung till Joshafat: ”Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig, utan bara olycka?” 19 (F) Mika sade: ”Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod hos honom på hans högra sida och på hans vänstra. 20 Och Herren sade: Vem vill locka Ahab att dra upp mot Ramot i Gilead, så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. 21 (G) Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag ska locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? 22 Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du kommer också att lyckas. Gå ut och gör så! 23 Och nu har Herren lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka ska drabba dig.”
24 Då gick Sidkia, Kenaanas son fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: ”På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?” 25 (H) Mika svarade: ”Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig.” 26 Men Israels kung sade: ”Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till kungasonen Joash 27 (I) och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.” 28 (J) Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka har Herren inte talat genom mig.” Och han tillade: ”Hör detta, alla ni folk!”
Ahab dör
29 (K) Så drog Israels kung och Juda kung Joshafat upp mot Ramot i Gilead. 30 Och Israels kung sade till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men klä dig du i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung, när han drog ut i striden. 31 (L) Men Arams kung hade gett en befallning åt de trettiotvå befälhavarna över vagnarna och sagt: ”Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung.” 32 När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: ”Det där är säkert Israels kung”, och vände sig därför till anfall mot honom. Då gav Joshafat upp ett rop. 33 Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.
34 (M) Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: ”Vänd vagnen och för mig ut ur hären, för jag är sårad.” 35 Striden blev den dagen allt häftigare, och kungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men på kvällen gav han upp andan. Blodet från såret hade runnit ner i vagnen. 36 Vid solnedgången gick ett rop genom hären: ”Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!” 37 Så dog kungen och fördes till Samaria, och man begravde honom där. 38 (N) När man sköljde vagnen i dammen i Samaria[c], slickade hundarna hans blod och de prostituerade badade i det – precis som Herren hade sagt.
39 Vad som mer finns att säga om Ahab och allt som han gjorde, om elfenbenshuset[d] som han byggde och om alla de städer han byggde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
40 Ahab gick till vila hos sina fäder, och hans son Ahasja blev kung efter honom.
Joshafat kung i Juda
41 (O) Joshafat, Asas son, blev kung över Juda i Ahabs, Israels kungs, fjärde regeringsår.[e] 42 Trettiofem år gammal var Joshafat när han blev kung, och han regerade tjugofem år[f] i Jerusalem. Hans mor hette Asuba[g] och var dotter till Shilhi. 43 Han vandrade i allt på sin far Asas väg och vek inte av från den. Han gjorde nämligen det som var rätt i Herrens ögon. 44 (P) Men offerhöjderna avskaffades inte, utan folket fortsatte att offra och tända offereld på höjderna. 45 Och Joshafat höll fred med Israels kung.
46 Vad som mer finns att säga om Joshafat, om de mäktiga gärningar han utförde och om hans krig, det är skrivet i Juda kungars krönika. 47 (Q) Han utrotade också ur landet den manliga tempelprostitution som fanns kvar sedan hans far Asas tid.
48 (R) I Edom fanns då ingen kung, utan en ståthållare regerade där.
49 (S) Joshafat hade låtit bygga Tarshishskepp[h] som skulle gå till Ofir för att hämta guld. Men de kom aldrig i väg, för de led skeppsbrott vid Esjon-Geber. 50 Då sade Ahasja, Ahabs son, till Joshafat: ”Låt mitt folk resa med ditt folk på skeppen.” Men Joshafat ville inte.
51 Joshafat gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Ahasja kung i Israel
52 Ahasja, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats sjuttonde regeringsår, och han regerade över Israel i två år.[i] 53 (T) Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och vandrade på sin fars och sin mors väg och på Nebats son Jerobeams väg, han som fick Israel att synda. 54 Och Ahasja tjänade Baal och tillbad honom och väckte Herrens, Israels Guds, vrede precis som hans far hade gjort.
5 (A) När det gäller tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. 2 (B) Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. 3 (C) När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbar undergången dem lika plötsligt som värkarna hos en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan.
4 (D) Men ni, bröder, lever inte i mörker så att den dagen kan överraska er som en tjuv. 5 (E) Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. 6 (F) Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. 7 De som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. 8 (G) Men vi som tillhör dagen ska vara nyktra, iförda tron och kärleken som rustning och hoppet om frälsning som hjälm. 9 (H) Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. 10 (I) Han har dött för oss för att vi ska leva med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. 11 (J) Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.
Förmaningar
12 (K) Vi ber er, bröder, att uppskatta dem som arbetar bland er och leder er i Herren och förmanar er. 13 (L) Visa dem den största kärlek för det arbete de gör. Håll frid med varandra. 14 (M) Vi upp-manar er, bröder: förmana de oansvariga, uppmuntra de missmodiga, ta hand om de svaga och ha tålamod med alla. 15 (N) Se till att ingen lönar ont med ont, utan sträva alltid efter att göra gott både mot varandra och mot alla.
16 (O) Var alltid glada, 17 (P) be utan uppehåll 18 (Q) och tacka Gud i allt. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus. 19 (R) Släck inte Anden. 20 (S) Förakta inte pro-fetior, 21 (T) men pröva allt, behåll det goda 22 och håll er borta från allt slags ont.
Slutönskan
23 (U) Må fridens Gud själv helga er helt och fullt, och må er ande, själ och kropp bevaras hela så att ni är utan fläck när vår Herre Jesus Kristus kommer. 24 (V) Trofast är han som kallar er, han ska också utföra sitt verk.
25 (W) Bröder, be även för oss. 26 (X) Hälsa alla bröderna med en helig kyss[a]. 27 (Y) Lova mig inför Herren att brevet blir uppläst för alla bröderna. 28 (Z) Vår Herre Jesu nåd vare med er.
4 Jag, Nebukadnessar, levde i lugn och ro i mitt hus och var lycklig i mitt palats. 2 Då fick jag en dröm som skrämde mig. Jag oroades av drömbilder på min bädd och av syner jag såg. 3 Därför befallde jag att alla de vise i Babel skulle hämtas till mig för att förklara drömmens tydning för mig. 4 Spåmännen, besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna kom och jag berättade drömmen för dem, men de kunde inte ge mig tydningen.
5 (A) Slutligen kom också Daniel inför mig, han som hade fått namnet Belteshassar efter min guds namn. Heliga gudars ande bor i honom, och jag berättade drömmen för honom: 6 (B) ”Belteshassar, du som är den främste bland spåmännen, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Säg mig vad jag såg i min dröm och vad det betyder!
7 (C) Här är den syn som jag hade på min bädd: Jag såg i min syn ett träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt. 8 Trädet var stort och väldigt och så högt att det nådde till himlen och syntes till jordens ände. 9 (D) Lövverket var vackert, och det bar så mycket frukt att det hade mat åt alla. Markens djur fann skugga under det och himlens fåglar bodde på grenarna. Allt levande fick sin föda från det.
10 I den syn som jag hade på min bädd såg jag hur en helig väktare steg ner från himlen. 11 Han ropade med hög röst och sade: ’Hugg ner trädet och kapa grenarna, riv bort lövverket och strö ut frukten, så att djuren under trädet flyr sin väg och fåglarna flyger bort från grenarna. 12 Men stubben med rötterna ska lämnas kvar i jorden bland markens gräs, bunden med kedjor av järn och koppar. Den ska fuktas av himlens dagg och ha sin lott med djuren bland markens örter. 13 Hans hjärta ska förvandlas från ett mänskligt hjärta så att han i stället får ett djurs hjärta[a], och sju tider ska gå fram över honom. 14 (E) Så är det bestämt genom väktarna, och så är det befallt av de heliga, för att de levande ska veta att den Högste råder över människors riken. Han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till att härska över dem.’
15 Det var drömmen som jag, kung Nebukadnessar, hade. Nu får du, Belteshassar, tyda den, för ingen av alla de vise i mitt rike kan ge mig tydningen. Men du kan det, för heliga gudars ande bor i dig.”
16 Då stod Daniel, som också kallades Belteshassar, en stund bestört, fylld av oroliga tankar. Men kungen tog till orda igen och sade: ”Belteshassar, låt inte drömmen och dess betydelse skrämma dig.”
Belteshassar sade: ”Min herre, o att drömmen hade gällt dina fiender och dess betydelse dina motståndare! 17 Trädet som du såg, som var stort och väldigt och så högt att det nådde till himlen och syntes över hela jorden, 18 med så vackert lövverk och så mycket frukt att det hade föda åt alla, trädet som markens djur bodde under och på vars grenar himlens fåglar hade sina nästen, 19 (F) det är du själv, o konung. Du har blivit stor och väldig, din storhet har vuxit och når upp till himlen och ditt välde sträcker sig till jordens ände.
20 Men kungen såg en helig väktare stiga ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det. Men stubben ska lämnas kvar med rötterna i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar bland markens gräs. Den ska fuktas av himlens dagg och ha sin lott bland markens djur, tills sju tider har gått fram över honom.’ 21 Detta betyder, o konung, och det är den Högstes beslut som har drabbat min herre kungen: 22 (G) Du ska bli utstött från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe och fuktas av himlens dagg. Sju tider ska gå fram över dig, tills du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill.
23 Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder att du ska få tillbaka ditt rike när du har insett att det är himlen som har makten. 24 (H) Därför, o konung, låt mitt råd behaga dig: Gör dig fri från dina synder genom att göra gott och från dina missgärningar genom att vara barmhärtig mot de fattiga, om din framgång ska bestå.”
25 Allt detta hände med kung Nebukadnessar. 26 Tolv månader senare gick kungen omkring på taket av det kungliga palatset i Babel, 27 och han tog till orda och sade: ”Här är det stora Babel[b] som jag har byggt upp till ett kungavälde med min starka makt, till ära för mitt majestät!”
28 Medan orden ännu var i kungens mun kom en röst från himlen: ”Till dig, kung Nebukadnessar, ska det sägas: Ditt rike har tagits ifrån dig. 29 Du ska bli utstött från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe. Så ska sju tider gå fram över dig, tills du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill.”
30 I samma ögonblick gick ordet i uppfyllelse på Nebukadnessar. Han blev utstött från människorna och måste äta gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills hans hår växte och blev som örnfjädrar och hans naglar blev som fågelklor.
31 (I) Men när den tiden hade gått lyfte jag, Nebukadnessar, min blick till himlen och fick tillbaka mitt förstånd. Då lovade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lever i evighet.
Hans välde är ett evigt välde,
hans rike varar från släkte till släkte.
32 (J) Alla som bor på jorden
räknas för ingenting,
han gör vad han vill
med himlens här
och med dem som bor på jorden.
Ingen kan stå emot hans hand
eller säga till honom:
”Vad är det du gör?”
33 Vid samma tid återfick jag mitt förstånd och jag fick tillbaka min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådsherrar och stormän sökte upp mig, och jag blev på nytt insatt i mitt rike och fick ännu större makt. 34 (K) Nu prisar, upphöjer och ärar jag, Nebukadnessar,[c] himlens Kung, för alla hans gärningar är sanning och hans vägar rätta. Och han kan ödmjuka dem som vandrar i högmod.
Lovprisning och bön om seger
108 [a]En sång, en psalm av David.
2 [b]Mitt hjärta är frimodigt[c], Gud!
Jag vill sjunga och spela,
så vill min ära[d].
3 Vakna, lyra och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
4 Jag vill tacka dig
bland folken, Herre,
och lovsjunga dig
bland folkslagen,
5 [e]för din nåd är stor
och når upp över himlen,
din sanning ända till skyarna.
6 Visa din höghet över himlen, Gud,
och din härlighet över hela jorden!
7 [f]Fräls med din högra hand
och svara mig,
så att dina älskade blir räddade.
8 Gud har talat i sin helgedom[g]:
"I triumf ska jag dela upp Sikem
och mäta upp Suckots dal.
9 Gilead är mitt, Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm
och Juda min spira.
10 Moab är mitt tvättfat,
på Edom kastar jag min sko.
Över filisteerna ropar jag i triumf."
11 Vem för mig
till den befästa staden,
vem leder mig till Edom?
12 Är det inte du, Gud –
du som har förkastat oss
och inte drar ut
med våra härar, Gud?
13 Ge oss hjälp mot fienden,
människors hjälp är meningslös.
14 [h]Med Gud ska vi göra storverk.
Han ska trampa ner våra fiender.
Bön mot obarmhärtiga motståndare
109 [i]För körledaren. En psalm av David.
Min lovsångs Gud,
var inte tyst,
2 [j]för de öppnar sin gudlösa mun,
sin falska mun mot mig.
De talar mot mig
med lögnaktig tunga.
3 Med hatiska ord
omringar de mig,
de strider mot mig utan orsak.
4 Som svar på min kärlek
anklagar de mig,
men jag ber.
5 [k]De lönar gott med ont
och min kärlek med hat.
6 [l]Sätt en gudlös över honom,
låt en åklagare[m]
stå på hans högra sida.[n]
7 [o]När han ställs inför rätta,
låt honom dömas skyldig
och hans bön bli till synd.
8 [p]Låt hans dagar bli få
och en annan ta över hans ämbete.
9 [q]Låt hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10 [r]Låt hans barn irra runt och tigga
och söka sitt bröd
långt från sina ödelagda hem.
11 Låt ockraren
få grepp om allt han äger
och främlingar
plundra hans egendom.
12 Låt ingen visa barmhärtighet
mot honom
och ingen förbarma sig
över hans faderlösa.
13 [s]Låt hans ättlingar bli utrotade
och hans namn utplånat
i nästa släktled.
14 [t]Låt hans fäders skuld
bli ihågkommen inför Herren
och hans mors synd inte utplånas,
15 [u]låt dem alltid finnas inför Herren
och låt minnet av dem utrotas
från jorden.
16 Han hade ju ingen tanke
på att vara barmhärtig,
utan jagade den som var svag,
fattig och bedrövad i hjärtat
för att döda honom.
17 Han älskade förbannelse
och den drabbade honom,
han ville inte ha välsignelse
och den flydde från honom.
18 Han bar förbannelse som sin dräkt,
och den trängde in
som vatten i hans inre
och som olja i hans ben.
19 Låt den bli som hans mantel
att svepa sig i,
som ett bälte att ständigt
spänna om sig.
20 Detta är mina anklagares lön
från Herren,
till dem som talar ont mot min själ.
21 [v]Men du, Herre min Herre,
hjälp mig för ditt namns skull!
Din nåd är god, rädda mig,
22 för jag är svag och fattig,
mitt hjärta är genomborrat
i mitt inre.
23 [w]Jag försvinner som skuggan
om kvällen,
jag skakas bort som en gräshoppa.
24 Mina knän vacklar av fasta,
min kropp tappar sitt hull.
25 [x]Jag har blivit till åtlöje för dem,
de ser mig och skakar på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre min Gud!
Fräls mig efter din nåd,
27 så att de förstår att det är din hand,
att du, Herre, har gjort det.
28 De förbannar, men du välsignar.
De reser sig men måste skämmas,
och din tjänare gläds.
29 [y]Låt mina anklagare
bli klädda i vanära
och svepta i sin skam
som i en mantel.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation