M’Cheyne Bible Reading Plan
Brott mot lagen
(32:1—34:35)
Guldkalven
(5 Mos 9:7-21; 9:25-29)
32 När folket såg att Mose dröjde med att komma tillbaka från berget, samlades de hos Aron och sa till honom: ”Gör gudar[a] åt oss som kan leda oss, för vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.”
2 ”Ge mig era hustrurs, söners och döttrars örhängen av guld”, svarade Aron då. 3 Och alla tog då av sig sina örhängen och gav dem till Aron, 4 som tog det och formade det till en gjuten kalv[b]. Då ropade folket: ”Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten!”
5 När Aron såg det, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: ”Imorgon ska vi ha en stor fest för Herren!”
6 Nästa morgon steg de upp tidigt och började offra brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan slog de sig ner för äta och dricka och sedan reste de sig för att roa sig[c].
7 Då talade Herren till Mose: ”Gå ner, för ditt folk som du fört ut ur Egypten har gjort något fruktansvärt. 8 De har redan övergett den väg som jag befallt dem att gå. De har gjort åt sig en gjuten kalv som de tillber och offrar till och de säger: ’Detta, Israel, är dina gudar, de som förde dig ut ur Egypten.’ ”
9 Herren fortsatte: ”Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. 10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig ska jag göra till ett stort folk istället.”
11 Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? 12 Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! 13 Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” 14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.
15 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. 16 Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.
17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” 18 Mose svarade honom:
”Nej, det är varken segerrop
eller de besegrades klagorop som hörs,
det är sång jag hör.”
19 När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. 20 Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.
21 Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig[d], eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”
22 ”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. 23 De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ 24 Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”
25 När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, 26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.
27 Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.
29 Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”
Mose ber för folket
30 Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”
31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. 32 Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken[e] du skriver i.”
33 Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. 34 Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”
35 Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.
Lasaros uppväcks från de döda
11 En man som hette Lasaros låg sjuk. Han bodde i byn Betania tillsammans med sina systrar Maria och Marta 2 (Det var samma Maria, vars bror Lasaros nu låg sjuk, som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår). 3 De två systrarna skickade nu ett meddelande till Jesus: ”Herre, din vän är sjuk.”
4 Men när Jesus hörde det sa han: ”Hans sjukdom ska inte sluta med döden utan visar Guds härlighet, så att Guds Son blir förhärligad genom detta.” 5 Jesus älskade Marta, hennes syster och Lasaros. 6 När han hörde att Lasaros var sjuk, stannade han kvar där han var i ytterligare två dagar. 7 Sedan sa han till lärjungarna: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen.”
8 Men hans lärjungar sa till honom: ”Rabbi, judarna försökte just stena dig. Ska du verkligen gå dit igen?”
9 Då svarade Jesus: ”Har inte dagen tolv timmar? Om man går under dagen snubblar man inte, för då ser man denna världens ljus. 10 Men om man går om natten, då snubblar man, eftersom man inte har ljus.” 11 Sedan sa han: ”Vår vän Lasaros sover, men nu ska jag gå och väcka honom.”
12 Hans lärjungar sa: ”Herre, om han sover så blir han snart frisk.” 13 Jesus menade att Lasaros hade dött, men de trodde att han talade om vanlig sömn. 14 Därför sa Jesus rent ut till dem: ”Lasaros är död. 15 Och för er skull är jag glad att jag inte var där, för att ni ska tro. Men nu måste vi gå till honom.” 16 Tomas, som kallades Tvillingen, sa då till de andra lärjungarna: ”Kom, låt oss gå med, så att vi kan dö tillsammans med honom.”
17 När Jesus kom fram till Betania fann han att Lasaros redan hade legat i graven i fyra dagar. 18 Betania låg bara ungefär tre kilometer från Jerusalem, 19 och många judar hade kommit därifrån för att trösta Marta och Maria i deras sorg över deras bror. 20 Men när Marta nu hörde att Jesus var på väg gick hon ut för att möta honom, medan Maria stannade hemma.
21 Marta sa till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. 22 Men jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.”
23 Jesus svarade: ”Din bror ska uppstå.”
24 Då sa Marta: ”Ja, jag vet att han ska uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.”
25 Men Jesus sa till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör. 26 Och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö. Tror du det?”
27 ”Ja, Herre”, svarade hon. ”Jag tror att du är Messias, Guds Son, som skulle komma hit till världen.”
28 Efter att ha sagt detta gick hon därifrån, kallade på sin syster Maria och viskade till henne: ”Mästaren är här och vill träffa dig.” 29 När Maria hörde det, reste hon sig genast upp och gick ut för att möta honom.
30 Jesus hade stannat utanför byn på den plats där Marta hade mött honom. 31 Så när judarna, som var i huset för att trösta Maria, såg henne skynda sig ut trodde de att hon skulle gå till graven för att gråta, och de följde efter henne. 32 När Maria kom fram till Jesus och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött.” 33 När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som följt med henne också grät, blev han djupt upprörd och skakad, 34 och han frågade: ”Var har ni lagt honom?”
De sa: ”Kom och se, Herre!” 35 Jesus grät.
36 Då sa de som stod runt omkring: ”Se hur mycket han älskade honom.”
37 Men några av dem sa: ”Om han kunde bota en blind, då kunde han väl ha hindrat dennes död?” 38 Än en gång blev Jesus upprörd, och han gick till graven, som var en grotta med en sten framför öppningen.
39 Jesus sa nu: ”Ta bort stenen.” Men Marta, den döda mannens syster, sa: ”Herre, han luktar ju redan, för han har varit död i fyra dagar.”
40 Då sa Jesus till henne: ”Sade jag dig inte att om du tror, så ska du få se Guds härlighet?” 41 Då tog de bort stenen. Sedan såg Jesus upp mot himlen och sa: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 42 Själv visste jag att du alltid hör mig, men för alla de människors skull som står här säger jag det ändå, så att de ska tro att du har sänt mig.” 43 Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut!” 44 Och den döde kom ut med både armar och ben inlindade i liksvepningen och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa då till dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
Det judiska rådet planerar att döda Jesus
45 Många av judarna som kommit ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, började nu tro på honom. 46 Men några av dem gick bort till fariseerna och rapporterade vad Jesus hade gjort.
47 Då kallade översteprästerna och fariseerna samman hela det judiska rådet. De sa: ”Vad ska vi göra? Den här mannen gör ju många tecken. 48 Om vi låter honom fortsätta börjar snart hela folket att tro på honom, och då kommer romarna att förstöra vårt tempel och vårt folk.”
49 En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sa då till dem: ”Nu förstår ni nog ingenting! 50 Ni bör ju inse att det är bättre för er om en enda människa dör än att hela folket går under.”
51 Detta sa han inte av sig själv. Nej, eftersom han var överstepräst det året talade han profetiskt att Jesus skulle dö för folket, 52 och inte bara för dem, utan också för alla kringspridda Guds barn, för att samla och förena dem. 53 Från den stunden var de fast beslutna att döda Jesus.
54 Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan drog sig bort till utkanten av öknen, till Efraim, där han stannade med sina lärjungar.
55 Den judiska påskhögtiden närmade sig nu, och många från landet kom till Jerusalem i förväg för att gå igenom reningsceremonierna före påsken. 56 De sökte efter Jesus, och medan de stod i templet frågade de varandra: ”Vad tror ni? Har han inte tänkt komma till högtiden?” 57 Men översteprästerna och fariseerna hade befallt att den som visste var Jesus höll hus genast måste rapportera om detta, så att de kunde arrestera honom.
Visheten ropar
8 Hör, visheten ropar,
förståndet höjer sin röst!
2 Den står uppe på höjderna,
vid vägar och vägskäl.
3 Vid stadsportarna och vid ingångarna
ropar den högt:
4 ”Jag ropar till er, människor,
jag höjer min röst till alla människobarn.
5 Ni okunniga, lär er klokhet,
ni dårar, lär er förnuft!
6 Lyssna, för jag talar om det som är ädelt,
mina läppar säger vad rätt är.
7 Sanning är vad min mun vill tala,
för mina läppar avskyr det onda.
8 Alla mina ord är rättfärdiga,
i inget av dem finns något falskt eller förvänt.
9 De är klara för de förstående
och riktiga för dem som har kunskap.
10 Ta emot min förmaning hellre än silver
och kunskap hellre än rent guld.
11 För visheten är mer värd än rubiner,
inga skatter kan jämföras med den.
12 Jag, visheten, bor tillsammans med klokheten,
och hos mig finns kunskap om hur man blir förståndig.
13 Att frukta Herren är att hata det onda.
Jag hatar stolthet, högmod, ont leverne och falskt tal.
14 Hos mig finns råd och förnuft.
Jag är förstånd, och hos mig finns makt.
15 Genom mig regerar kungar
och härskare som stiftar rätta lagar.
16 Genom mig härskar furstar och stormän,
alla som styr rättfärdigt.
17 Jag älskar alla som älskar mig.
De som söker mig ska finna mig.
18 Hos mig finns rikedom och ära,
bestående välfärd och rättfärdighet.
19 Min frukt är bättre än finaste guld,
det jag ger är bättre än renaste silver.
20 Jag vandrar på rättfärdighetens väg
och på rättvisans stigar.
21 Jag lönar med rikedom dem som älskar mig
och fyller deras förråd.
22 Herren skapade mig redan i begynnelsen av sitt verk,
före allt som han sedan gjorde.
23 I urtiden formades jag,
från begynnelsen, innan jorden fanns.
24 Jag föddes innan djupen blev till,
när det ännu inte fanns några vattenkällor.
25 Innan bergens grund lades och kullarna blev till
föddes jag,
26 innan han skapat land och fält
och jorden på marken.
27 Jag var med när han bredde ut himlarna
och spände upp dess valv över djupen,
28 när han satte upp molnen
och lät källorna i djupet flöda fram,
29 när han satte en gräns för havet
och gav vattnen befallning att inte överskrida den.
När han lade jordens grund.
30 Jag var alltid vid hans sida[a].
Jag var hans ständiga glädje,
i hans närhet fröjdades jag.
31 Jag jublade över hela hans värld
och gladde mig över människosläktet.
32 Lyssna därför till mig, mina barn!
Lyckliga är de som följer mina vägar.
33 Lyssna till min förmaning och bli visa!
Förkasta den inte!
34 Lycklig är den människa som lyssnar till mig,
som dagligen vakar vid mina dörrar
och väntar vid min tröskel.
35 Den som finner mig finner livet
och Herrens välbehag.
36 Men den som syndar mot mig skadar sig själv.
De som hatar mig älskar döden.”
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus.
Till de heliga i Efesos som är trogna i Kristus Jesus.
2 Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Inledande hyllning till Gud
3 Välsignad är vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse från den himmelska världen i Kristus, 4 liksom han, innan världen skapades, utvalde oss att vara heliga och fläckfria inför sig i kärlek. 5 Han har genom Jesus Kristus förutbestämt oss till att bli hans barn. Detta var hans vilja och beslut 6 till pris och ära för den nåd han har skänkt oss i den Älskade. 7 I honom är vi friköpta genom hans blod, och vi har fått förlåtelse för våra överträdelser på grund av den rika nåd 8 som han lät flöda över oss, med vishet och insikt. 9 Han avslöjade nämligen sin hemliga[c] plan för oss – det beslut om Kristus som han från början hade fattat. 10 Det skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, både i himlen och på jorden.
11 I honom har vi också fått vårt arv, eftersom vi är förutbestämda till det av honom som genomför allting efter sin vilja och sitt beslut. 12 Detta var för att vi som var de första att börja hoppas på Kristus, skulle hylla och ära Gud. 13 Men i honom har också ni fått höra det sanna budskapet, evangeliet som kan rädda er. Och i honom har också ni, efter att ha kommit till tro, fått den heliga Anden som ett sigill. 14 Anden är garantin för vårt arv, att Guds eget folk ska friköpas och Gud hyllas och äras.
Paulus tackar för församlingen och ber om andlig vishet
15 Ända sedan jag fick höra om er tro på Herren Jesus och om er kärlek till alla de heliga 16 har jag ständigt tackat Gud när jag har bett för er. 17 Jag ber att vår Herre Jesus Kristus Gud, härlighetens Fader, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni lär känna honom mer. 18 Jag ber att era hjärtan ska upplysas, så att ni inser vad det är för hopp han har kallat er till och vilka härliga rikedomar som han låter de heliga få ärva, 19 och hur otroligt stark hans kraft är för oss som tror. Det är samma mäktiga kraft 20 som han lät verka i Kristus, när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen,[d] 21 högt över alla härskare, makter, krafter och auktoriteter,[e] över alla namn som kan nämnas, såväl i den här tidsåldern som i den kommande. 22 Allt lade han under hans fötter[f], och honom som är huvud över allting gjorde han också till huvud för församlingen. 23 Församlingen är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i allting.[g]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.