M’Cheyne Bible Reading Plan
22 Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. 23 Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren[a] att gå in i era hus och döda er.
24 Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. 25 När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. 26 Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ 27 då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.
28 Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
Alla förstfödda i Egypten dör
29 Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. 30 Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.
31 Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. 32 Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” 33 Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.
34 Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. 35 Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. 36 Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.
Flykten från Egypten
37 Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. 38 Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. 39 De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.
40 Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, 41 och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. 42 Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.
Regler för påskfirandet
43 Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, 44 men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren[b]. 45 Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.
46 Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. 47 Hela Israel ska fira denna högtid.
48 Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. 49 Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”
50 Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. 51 Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.
Liknelsen om det förlorade fåret
(Matt 18:12-14)
15 Alla tullindrivare och andra syndare kom för att lyssna till Jesus. 2 Detta retade fariseerna och de skriftlärda, som kritiserade Jesus för att han umgicks med syndare, och till och med åt med dem.
3 Då berättade Jesus en liknelse för dem: 4 ”Om någon av er har hundra får och upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de nittionio andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det? 5 När han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar. 6 Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får.
7 Jag säger er att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder om, än över nittionio rättfärdiga som inte behöver vända om.
Liknelsen om det borttappade myntet
8 Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det? 9 Och när hon hittar det, kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne över att hon hittat det borttappade? 10 På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder om.”
Liknelsen om sonen som lämnade sin far
11 Jesus sa: ”En man hade två söner. 12 Den yngre sa till sin far: ’Far, ge mig min del av arvet nu.’ Och han gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.
13 Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar. 14 Men när han hade gjort av med allt, drabbade en svår hungersnöd landet, och han var snart i nöd. 15 Han bad då en lantbrukare att anställa honom och mannen skickade ut honom att vakta svin. 16 Han längtade efter att få äta sig mätt på svinens fröskidor, men ingen gav honom något.
17 Då insåg han sin situation och sa till sig själv: ’Hemma hos min far har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl! 18 Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot både himlen och dig. 19 Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’ 20 Och så gick han tillbaka hem till sin far.
Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.
21 Sonen sa: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’
22 Men hans far sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste dräkter och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter! 23 Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha fest. 24 För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ Och så började festen.
25 Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. När han nu närmade sig huset, hörde han ljudet av musik och dans. 26 Han kallade på en av tjänarna och frågade vad det var man firade. 27 Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din far har slaktat gödkalven för att fira att han har kommit hem välbehållen.’
28 Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick därför ut och försökte övertala honom, 29 men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner. 30 Men nu när denne din son kommer hem, slösaren, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, då firar du det med att slakta gödkalven!’
31 ’Mitt barn’, sa fadern till honom, ’du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt. 32 Men nu måste vi vara glada och fira detta, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ ”
30 Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,
vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.
2 Vad har jag för nytta av deras styrka
när de saknar livskraft?
3 De är märkta av nöd och hunger
och har drivits ut i öknar och vildmarker.[a]
4 Där ute plockar de saltört bland snåren,
deras föda är ginströtter.
5 De är utstötta från samhällets gemenskap,
och man skriker till dem som till tjuvar.
6 Nu bor de i torra raviner,
i jordhålor och skrevor i bergen.
7 De skriker bland snåren
och tränger sig samman under buskarna.
8 De är ättlingar till dårar, utan namn,
utjagade ur landet.
9 Deras söner hånar mig nu,
jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
10 De föraktar mig
och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11 Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
12 Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
de banar väg för mitt fördärv.
13 De river upp min väg
och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
14 De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.[b]
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
min räddning försvinner som ett moln.
16 Mitt innersta töms i mig,
lidandets dagar griper tag i mig.
17 Om natten genomborras mina ben,
den gnagande smärtan finner ingen vila.
18 Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
håller fast mig i kragen,[c]
19 kastar ner mig i smutsen,
och jag blir som stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag står upp, men du bara ser på mig[d].
21 Du vänder dig grymt mot mig
och ansätter mig med stor makt.
22 Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
du upplöser mig i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den plats där allt levande samlas.
24 Man lyfter inte handen mot en hjälplös
som ropar på hjälp i sin nöd.
25 Grät jag inte över dem som hade problem,
var jag inte bekymrad för de fattiga?
26 Jag hoppades på det goda,
men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
men mörkret kom.
27 Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
lidandets dagar möter mig.
28 Jag är mörk,
men inte av solens strålar.[e]
Jag reser mig upp i folksamlingen
och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit schakalers bror
och berguvars vän.
30 Min hy är svart och flagnar av,
min kropp hettar av feber.
31 Mitt harpospel är klagan
och mitt flöjtspel gråt.
Insamlingen till de troende i Jerusalem
16 När det gäller insamlingen till de heliga, ska ni följa de instruktioner jag gav till församlingarna i Galatien[a]. 2 Dagen efter sabbaten ska var och en ta en del av det han tjänat, så mycket han har råd med, och spara det, så att man inte börjar samla ihop det först när jag har kommit. 3 När jag sedan kommer, ska jag skicka ut några lämpliga personer som ni utser och förse dem med brev, så att de kan resa till Jerusalem med gåvan. 4 Men om det är bättre att jag också reser dit, då kan vi göra sällskap.
Paulus och hans medarbetares resplaner
5 Jag planerar att resa genom Makedonien[b], och när jag har gjort det tänker jag komma till er. 6 Antagligen stannar jag hos er ett tag, kanske hela vintern, och sedan kan ni hjälpa mig med det jag behöver för min fortsatta resa, vart det nu blir. 7 Den här gången vill jag inte bara göra ett kort besök och sedan resa vidare, utan jag hoppas kunna stanna ett bra tag, om Herren tillåter det. 8 Men jag stannar i Efesos till pingst, 9 för här står en dörr öppen för mig till ett effektivt arbete just nu, även om det också finns många motståndare.
10 Om Timotheos kommer till er, se då till att han kan känna sig lugn när han är hos er. Han arbetar för Herren precis som jag gör, 11 så låt ingen se ner på honom. Hjälp honom sedan med att komma iväg i frid, så att han kan komma tillbaka till mig. Jag ser fram emot att få träffa honom, och det gör bröderna också. 12 Vad det gäller vår bror Apollos, så uppmanade jag honom resa till er tillsammans med de andra, men han ansåg inte det var rätt tid just nu. Han kommer till er senare, när han får tillfälle.
Slutliga förmaningar och hälsningar
13 Vaka över er själva, och se till att ni håller fast vid er tro. Var modiga och starka, 14 och handla alltid i kärlek.
15 Jag vill också be er om en sak, syskon. Ni vet ju att Stefanas och hans familj var de första i provinsen Achaia[c] som började tro på Kristus. De ägnar sig nu åt att tjäna de heliga. 16 Underordna er dessa människor, och även alla andra som jobbar hårt tillsammans med dem. 17 Jag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit till mig. Då behöver jag inte sakna er lika mycket. 18 De har nämligen uppmuntrat mig på alla sätt, och er också. Sådana män ska ni verkligen sätta värde på.
19 Församlingarna i provinsen Asien[d] hälsar till er. Aquila och Prisca och hela den församling som möts i deras hus hälsar hjärtligt till alla er i Herren. 20 Alla de troende här hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss.[e]
21 Här skriver jag, Paulus, min hälsning, med egen hand.
22 Om någon inte älskar Herren, ska en förbannelse komma över honom. Marana ta![f]
23 Nåd från Herren Jesus åt er alla.
24 Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.