Bible in 90 Days
11 (A) Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen.[a] 12 Du har gjort det i hemlighet, men jag ska låta det ske inför hela Israel mitt på ljusa dagen.”
13 (B) Då sade David till Natan: ”Jag har syndat[b] mot Herren.” Natan sade till David: ”Så har också Herren förlåtit dig din synd. Du ska inte dö. 14 (C) Men eftersom du genom denna handling har fått Herrens fiender att förakta honom, måste sonen som har fötts åt dig dö.”
Davids son dör
15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet som Urias hustru hade fött åt David drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och han åt inte heller något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt.” 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: ”Har barnet dött?” De svarade: ”Ja.”
20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att de skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: ”Varför gör du så här? Medan barnet levde fastade du och grät, men när barnet har dött stiger du upp och äter.” 22 Han svarade: ”Så länge barnet levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig.”
Salomos födelse
24 (D) David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav[c] honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja[d] för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 (E) Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: ”Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden[e]. 28 Samla nu resten av hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig.” 29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung[f]. Den vägde en talent[g] guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David och allt folket tillbaka till Jerusalem.
Amnon och Tamar
13 (F) Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon[h] blev förälskad i henne. 2 Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. 3 (G) Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Shima. Jonadab var en mycket klok man.
4 Han sade nu till honom: ”Varför ser du så tärd ut morgon efter morgon, du kungason? Säg mig vad det är!” Amnon svarade honom: ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster[i].” 5 Jonadab sade till honom: ”Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer och besöker dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne laga maten inför mina ögon så att jag kan se det och äta den ur hennes hand.”
6 Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom och besökte honom sade Amnon till kungen: ”Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor[j] inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand.”
7 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: ”Gå till din bror Amnons hus och laga lite mat åt honom.” 8 Då gick Tamar till sin bror Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och gräddade kakorna. 9 Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: ”Låt alla gå ut härifrån.” När alla hade gått 10 sade Amnon till Tamar: ”Kom in med maten hit till kammaren, så att jag får äta ur din hand.” Tamar tog kakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror Amnon. 11 Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, grep han tag i henne och sade: ”Kom och ligg med mig, min syster.” 12 (H) Men hon svarade honom: ”Nej, min bror, kränk mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte en sådan dårskap! 13 Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle ses som en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skulle inte neka dig att få mig.” 14 Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.
15 Sedan greps Amnon av ett mycket starkt hat mot henne. Hatet som han kände mot henne var större än kärleken han hade haft till henne. Amnon sade till henne: ”Upp med dig och gå din väg!” 16 Då sade hon till honom: ”Nej! Att förskjuta mig vore ännu värre än det andra som du har gjort med mig.” Men han ville inte lyssna på henne 17 utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: ”Skicka ut den här kvinnan härifrån och regla dörren efter henne!”
18 Tamar hade en hellång[k] dräkt på sig, för kungens döttrar bar sådana kåpor så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, 19 (I) tog Tamar aska och strödde över sitt huvud och rev sönder den hellånga dräkten som hon hade på sig. Hon lade handen på huvudet[l] och gick där och ropade i sin nöd. 20 Då sade hennes bror Absalom till henne: ”Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Var nu tyst om det här, min syster. Han är ju din bror. Låt det inte gå dig djupt till sinnes.” Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.
21 Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. 22 Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont, för Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.
Absalom dödar Amnon
23 Två år därefter hade Absalom fårklippning[m] i Baal-Hasor[n], som ligger vid Efraim. Och Absalom bjöd in kungens alla söner. 24 (J) Absalom gick till kungen och sade: ”Din tjänare ska ha fårklippning. Vill inte kungen och hans tjänare följa med mig dit?” 25 Men kungen svarade Absalom: ”Nej, min son. Vi kan inte gå med allesammans, vi vill inte bli till besvär för dig.” Trots att Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. 26 Då sade Absalom: ”Om inte, kan väl min bror Amnon få gå med oss?” Kungen frågade honom: ”Varför skulle han följa med dig?” 27 Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.
28 Och Absalom befallde sina tjänare: ”Se efter när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag säger till er: Hugg ner Amnon, ska ni döda honom. Var inte rädda, det är jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra.” 29 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt kungens alla söner upp och red i väg på sina mulåsnor och flydde.
30 Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner kungens alla söner och att inte en enda av dem var kvar. 31 Då reste sig kungen och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. 32 Men Jonadab, son till Davids bror Shima, sade: ”Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för det är bara Amnon som är död. Det har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. 33 Min herre kungen ska inte sätta tilltro till ryktet att alla kungens söner är döda. Det är bara Amnon som är död.” 34 Under tiden flydde Absalom.
Men mannen som höll vakt lyfte blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. 35 Då sade Jonadab till kungen: ”Här kommer nu kungens söner. Det var som din tjänare sade.” 36 Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.
37 Men Absalom hade flytt och begett sig till Talmaj[o], Ammihurs son, kungen i Geshur. David sörjde sin son varje dag. 38 Sedan Absalom hade flytt och begett sig till Geshur stannade han där i tre år. 39 Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, för han hade blivit tröstad i sin sorg över Amnons död.
Absaloms återkomst
14 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. 2 Då sände Joab bud till Tekoa[p] och lät hämta en klok kvinna därifrån och sade till henne: ”Låtsas att du har sorg, ta på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som har sörjt en död under lång tid. 3 Gå sedan till kungen och säg detta till honom.” Och Joab lade orden i hennes mun.
4 Kvinnan från Tekoa talade med[q] kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: ”Hjälp[r], o konung!” 5 Kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Se, jag är änka, för min man är död. 6 Din tjänarinna hade två söner. De båda började slåss med varandra ute på marken och det fanns ingen som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. 7 (K) Nu har hela släkten rest sig mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi göra slut på arvingen[s] också. De vill släcka den gnista av mig som är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta.”
8 Då sade kungen till kvinnan: ”Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak.” 9 Kvinnan från Tekoa svarade kungen: ”Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld.” 10 Kungen sade: ”Om någon säger något till dig, ta då hit honom till mig, så ska han sedan inte besvära dig mer.” 11 (L) Då sade hon: ”Må kungen komma ihåg[t] Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren[u] kan fördärva mer och de inte förgör min son.” Då sade han: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”
12 Då sade kvinnan: ”Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sade: ”Tala.” 13 Kvinnan sade: ”Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. 14 (M) Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom. 15 Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan. 16 Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel. 17 (N) Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig.”
18 Då svarade kungen kvinnan: ”Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om.” Kvinnan svarade: ”Må min herre kungen tala.” 19 Då sade kungen: ”Har Joab sin hand med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun. 20 Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden.” 21 Kungen sade sedan till Joab: ”Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom.”
22 Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: ”I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller sin tjänares önskan.” 23 (O) Och Joab reste sig och begav sig till Geshur och förde Absalom till Jerusalem. 24 Men kungen sade: ”Han ska gå hem till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte.” Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.
Absaloms benådning
25 I hela Israel fanns ingen som lovordades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. 26 När han lät klippa håret på sitt huvud – han lät klippa det i slutet av varje år, eftersom det blev för tungt för honom – så vägde håret tvåhundra siklar[v] efter kungsvikt. 27 (P) Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, 29 sände han bud efter Joab för att skicka honom till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller.
30 Då sade han till sina tjänare: ”Ni ser Joabs åker bredvid min, där har han korn. Gå och sätt eld på den.” Absaloms tjänare tände då eld på åkern. 31 Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: ”Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?” 32 Absalom svarade: ”Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: ’Varför fick jag komma hem från Geshur? Det hade varit bättre om jag hade varit kvar där.’ Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Har jag någon skuld så får han döda mig.”
33 Joab gick då till kungen och berättade det för honom. Och kungen kallade till sig Absalom. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste[w] Absalom.
Absalom planerar för uppror
15 (Q) En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn[x] och hästar och femtio man som sprang framför honom. 2 Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”, 3 sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.” 4 Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.” 5 Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom. 6 Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.
7 När fyra[y] år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron[z] och uppfylla mitt löfte som jag gett åt Herren. 8 (R) Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna Herren.” 9 Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.
10 Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!” 11 Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande. 12 (S) Medan Absalom offrade slaktoffer[aa] sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel[ab], Davids rådgivare, från hans stad Gilo.
Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.
David flyr
13 En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.” 14 (T) Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom.[ac] Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.” 15 Kungens tjänare svarade kungen: ”Vad än vår herre kungen beslutar är vi dina lydiga tjänare.” 16 Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. 17 När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset. 18 (U) Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna[ad] som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.
19 Då sade kungen till gatiten Ittaj: ”Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land. 20 Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig.” 21 (V) Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Herren lever och så sant min herre kungen lever: Där min herre kungen är, där vill också din tjänare vara, i liv eller död.” 22 Då sade David till Ittaj: ”Kom då och gå med oss.” Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig. 23 (W) Hela landet grät högljutt när folket drog fram. När kungen gick över Kidrondalen[ae] följde allt folket med och tog vägen mot öknen.
24 Där var också Sadok[af] tillsammans med alla leviterna, och de bar Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark tills allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp. 25 (X) Då sade kungen till Sadok: ”Bär tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för Herrens ögon ska han föra mig tillbaka så att jag får se honom och hans boning igen. 26 (Y) Men om han säger: Jag har inte behag till dig – se, här är jag, han kan göra med mig vad han finner för gott.” 27 (Z) Kungen sade vidare till prästen Sadok: ”Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner – din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan. 28 Jag tänker dröja vid vadställena i öknen tills det kommer bud från er med underrättelser till mig.” 29 Då återförde Sadok och Ebjatar Guds ark till Jerusalem och de stannade där.
30 (AA) Men David gick gråtande uppför Olivberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick upp under gråt. 31 (AB) När det berättades för David att Ahitofel var med bland de sammansvurna hos Absalom, sade David: ”Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap.”
Hushaj blir Davids spejare
32 David kom upp på bergstoppen där han ville tillbe Gud. Då kom arkiten Hushaj mot honom med sönderrivna kläder och med jord på huvudet[ag]. 33 David sade till honom: ”Följer du med mig blir du bara till besvär för mig. 34 (AC) Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: ’Jag vill vara din tjänare, o konung. Jag var din fars tjänare förut, men nu vill jag vara din tjänare’, då kan du göra Ahitofels råd om intet. 35 Där har du också prästerna Sadok och Ebjatar. Allt du får höra från kungens hus ska du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar.
36 Deras två söner är med dem där, Sadok har Ahimaas och Ebjatar har Jonatan. Genom dem kan ni sända bud till mig om allt ni får höra.” 37 Och Hushaj, Davids vän, kom in i staden när Absalom drog in i Jerusalem.
David och Siba
16 (AD) När David hade gått ett stycke från bergstoppen kom Siba, Mefiboshets tjänare, emot honom med ett par packåsnor som bar tvåhundra bröd, hundra russinkakor, hundra fruktkakor och en lägel vin. 2 Kungen frågade honom: ”Varför har du med dig detta?” Siba svarade: ”Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och fruktkakorna för tjänarna att äta och vinet för dem som blir utmattade i öknen att dricka.”
3 (AE) Kungen sade: ”Men var är din herres son?” Siba svarade kungen: ”Han är kvar i Jerusalem, för han tänkte: I dag ska Israels hus ge mig tillbaka min fars rike.” 4 Då sade kungen till Siba: ”Allt vad Mefiboshet äger ska vara ditt.” Siba svarade: ”Jag bugar mig till jorden. Låt mig finna nåd inför dina ögon, min herre kung.”
Shimei förbannar David
5 (AF) När kung David hade kommit till Bahurim[ah], kom det ut en man därifrån som var släkt med Sauls hus. Han hette Shimei och var son till Gera. Han kom fram och for ut i förbannelser. 6 Han kastade sten på David och alla kung Davids tjänare, trots att allt folket och alla hjältarna omgav kungen både till höger och till vänster. 7 Shimei förbannade David och sade: ”Försvinn, försvinn! Du blodsman, du fördärvets man! 8 Herren har låtit allt blod från Sauls hus komma tillbaka över dig, du som blev kung i hans ställe. Herren ger nu kungadömet i din son Absaloms hand. Se hur din ondska har drabbat dig, för du är en blodsman.”
9 (AG) Då sade Abishaj, Serujas son, till kungen: ”Varför ska den där döda hunden få förbanna min herre kungen? Låt mig gå bort och hugga huvudet av honom.” 10 (AH) Men kungen sade: ”Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Låt honom förbanna. För om Herren har befallt honom att förbanna David, vem kan då säga: Varför gör du så?” 11 David sade vidare till Abishaj och alla sina tjänare: ”Se, min son som har utgått från mitt eget liv försöker döda mig. Skulle då inte en benjaminit vilja det? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren har befallt honom det. 12 Kanske ska Herren se till mitt elände så att Herren vänder hans förbannelse i dag till något gott för mig.” 13 David fortsatte med sina män på vägen fram medan Shimei gick jämsides med honom längs berget och förbannade och kastade stenar och jord efter honom. 14 Kungen och allt folket som följde honom kom fram utmattade, och han vilade ut där.
Ahitofels råd
15 Men Absalom hade kommit till Jerusalem med allt sitt folk, Israels män, och Ahitofel var med honom. 16 (AI) När nu arkiten Hushaj, Davids vän, kom till Absalom ropade Hushaj till honom: ”Leve kungen! Leve kungen!” 17 Absalom sade till Hushaj: ”Är det så du visar trofasthet mot din vän? Varför har du inte följt med din vän?” 18 Hushaj svarade Absalom: ”Nej, den som Herren och folket och alla Israels män har utvalt, honom vill jag tillhöra och hos honom vill jag stanna.
19 Och dessutom, vem skulle jag tjäna om inte hans son? Så som jag tjänat din far vill jag tjäna dig.” 20 Absalom sade till Ahitofel: ”Vad råder du oss att göra?” 21 (AJ) Ahitofel sade till Absalom: ”Gå in till din fars bihustrur som han lämnade kvar för att se efter huset. Då får hela Israel höra att du gjort dig förhatlig för din far, och det styrker modet hos alla som är med dig.” 22 (AK) De slog upp ett tält åt Absalom på taket, och Absalom gick in till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel.
23 På den tiden ansågs Ahitofels råd lika mycket värt som om man hade frågat Guds ord. Så högt värdesatte både David och Absalom hans råd.
17 Ahitofel sade till Absalom: ”Låt mig välja ut tolvtusen män, så ska jag bryta upp och förfölja David i natt. 2 Jag ska överfalla honom medan han är utmattad och modlös och slå honom med skräck, och allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen ska jag döda. 3 Allt folket ska jag föra tillbaka till dig. När alla återvänt utom mannen du söker, ska hela folket få frid.” 4 Det förslaget gillade Absalom och Israels alla äldste.
Hushajs råd
5 (AL) Men Absalom sade: ”Kalla också hit arkiten Hushaj och låt oss höra vad han har att säga.” 6 När Hushaj kom in till Absalom, sade Absalom till honom: ”Det här rådet har Ahitofel gett. Ska vi göra som han säger? Om inte, vad tycker du?” 7 (AM) Hushaj svarade Absalom: ”Det är inget bra råd som Ahitofel har gett den här gången.” 8 Han fortsatte: ”Du känner din far och hans män, de är hjältar och rasande som en björnhona som förlorat sina ungar ute på marken. Din far är en krigare och han vilar inte med sitt folk under natten. 9 Han har nu gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om några här skulle falla redan i det första anfallet, skulle alla som fick höra det säga: Absaloms folk har lidit nederlag. 10 Då skulle även den tappraste, med hjärta som ett lejon, helt tappa modet. För hela Israel vet att din far är en hjälte och att de som följer honom är tappra män.
11 (AN) Därför är nu mitt råd att du låter hela Israel från Dan till Beer-Sheba samlas till dig, talrika som sanden vid havet, och att du själv också går ut i striden. 12 När vi då stöter på honom var han än finns, ska vi slå ner på honom som daggen faller över marken. Och inte en enda ska bli kvar, varken han själv eller någon av de män som är med honom. 13 Om han drar sig tillbaka in i någon stad, ska hela Israel kasta linor omkring den staden och dra ner den i dalen tills inte minsta lilla sten finns kvar av den.” 14 (AO) Då sade Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Hushajs råd är bättre än Ahitofels råd.” Det var Herren som hade ordnat det så att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att Herren skulle bringa olycka över Absalom.
Hushaj låter varna David
15 Hushaj sade till prästerna Sadok och Ebjatar: ”Det och det rådet har Ahitofel gett Absalom och de äldste i Israel, men jag har gett det och det rådet. 16 Sänd nu genast bud och säg till David: Stanna inte över natten vid vadställena i öknen utan gå över, så att inte kungen och allt hans folk blir utplånade.”
17 (AP) Jonatan och Ahimaas höll till vid Rogelskällan[ai]. En tjänstekvinna gick med bud till dem, och sedan brukade de själva gå med budskapet till kung David, eftersom de inte kunde gå in i staden och visa sig där. 18 Men en pojke fick se dem och berättade det för Absalom. Då skyndade sig de båda i väg till Bahurim och gick in till en man som hade en brunn på sin gård. Där steg de ner.
19 (AQ) Hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnsöppningen och strödde gryn ovanpå så att ingen kunde märka något. 20 När Absaloms tjänare kom in i huset till kvinnan och frågade efter Ahimaas och Jonatan, svarade hon dem: ”De gick över bäcken.” Sedan de sökt efter dem men inte funnit dem, återvände de till Jerusalem.
21 När de hade gett sig av, kom männen upp ur brunnen och gick med sitt budskap till kung David. De sade till honom: ”Bryt upp och skynda er över vattnet, för det och det rådet har Ahitofel gett angående er.” 22 Då bröt David upp med allt folket han hade hos sig och gick över Jordan. När det ljusnade saknades inte en enda, utan alla hade kommit över Jordan.
23 När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och återvände hem till sin stad. Sedan han hade ordnat med sitt hus hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.
24 David hade kommit till Mahanajim[aj], när Absalom och alla Israels män som var med honom gick över Jordan. 25 (AR) Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Amasa var son till en man vid namn Jitra, en israelit[ak] som hade gått in till Abigal, Nahas dotter, Serujas syster, Joabs mor. 26 Israel och Absalom slog läger i Gileads land.
27 (AS) När David kom till Mahanajim hade Shobi, Nahashs son från Rabba i ammoniternas land, och Makir, Ammiels son från Lo-Debar, och Barsillaj, en gileadit från Rogelim, 28 fört dit sängar, skålar, lerkärl, vete, korn, mjöl, rostade ax, bönor, linsärter, annat rostat, 29 honung, gräddmjölk, får och ost av komjölk till mat åt David och hans folk. De tänkte: ”Folket är hungrigt, trött och törstigt i öknen.”
Absaloms död
18 David mönstrade sitt folk och satte befälhavare över dem, några över tusen och andra över hundra. 2 Därefter sände han i väg folket: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abishajs, Serujas sons, Joabs brors, befäl och en tredjedel under gatiten Ittajs befäl. Kungen sade till folket: ”Jag själv vill också dra ut med er.” 3 (AT) Men folket sade: ”Du får inte gå med, för om vi måste fly bryr de sig inte om oss, och även om hälften av oss stupar bryr sig ingen om det. Men du är lika mycket värd som tiotusen av oss. Därför är det bättre om du är redo att komma och hjälpa oss från staden.” 4 Då sade kungen till dem: ”Jag gör som ni anser vara bäst.” Kungen ställde sig vid sidan av porten medan allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen. 5 Men kungen befallde Joab, Abishaj och Ittaj och sade: ”För min skull, var försiktiga med min pojke Absalom.” Allt folket hörde hur kungen gav denna befallning om Absalom till alla befälhavarna.
6 Så drog trupperna ut på fältet för att möta israeliterna, och det blev strid i Efraims skog. 7 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare. Det blev ett stort manfall, tjugotusen man stupade där den dagen. 8 Striden bredde ut sig över hela trakten, och skogen slukade fler bland folket den dagen än svärdet.
9 (AU) Och Absalom stötte på några av Davids tjänare där han red på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom rusade vidare. 10 En man såg det och berättade det för Joab och sade: ”Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint.” 11 Då sade Joab till mannen som berättade det för honom: ”Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig tio siklar silver[al] och ett bälte.” 12 Men mannen svarade Joab: ”Även om jag fick väga upp tusen siklar silver i mina händer skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen befallde ju dig och Abishaj och Ittaj så att vi hörde det: Var rädda om min pojke Absalom. 13 Hade jag handlat svekfullt och tagit hans liv skulle du säkert ha lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen.” 14 Joab sade: ”Jag tänker inte slösa tid här med dig.” Han tog tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta medan han ännu var vid liv där under terebinten. 15 Och tio unga män, Joabs väpnare, omringade Absalom och högg honom till döds.
16 Sedan blåste Joab i hornet, och folket slutade förfölja Israel eftersom Joab höll tillbaka sina trupper. 17 (AV) De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse[am] över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.
18 (AW) Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa åt sig en minnessten[an] som står i Kungadalen, för han tänkte: ”Jag har ingen son[ao] som kan bevara minnet av mitt namn.” Han hade uppkallat stenen efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnessten.
David sörjer Absaloms död
19 Ahimaas, Sadoks son, sade: ”Låt mig springa och ge kungen glädjebudet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand.” 20 Men Joab sade till honom: ”I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du komma med goda nyheter, men i dag bär du inga goda nyheter eftersom kungens son är död.” 21 Därefter sade Joab till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett.” Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg.
22 Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: ”Vad som än händer, låt mig också springa i väg efter nubiern.” Joab sade: ”Varför vill du springa, min son? Det är ju inget glädjebud som ger någon lön.” 23 Han svarade: ”Vad som än händer vill jag springa.” Då sade Joab till honom: ”Spring då.” Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.
24 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket vid muren. Då lyfte han blicken och fick syn på en man som kom springande ensam. 25 Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: ”Är han ensam så har han ett glädjebud”. Och han kom allt närmare. 26 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: ”Se! En man till kommer springande ensam.” Kungen sade: ”Han kommer också med glädjebud.” 27 Väktaren sade: ”Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son”. Då sade kungen: ”Det är en god man, han kommer nog med ett gott budskap.”
28 Ahimaas ropade till kungen: ”Allt är väl[ap]!” Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: ”Lovad är Herren din Gud som har utlämnat männen som lyfte sin hand mot min herre kungen!” 29 Då frågade kungen: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde.” 30 Kungen sade: ”Gå åt sidan och stå kvar här.” Då gick han åt sidan och väntade.
31 Just då kom nubiern, och han sade: ”Min herre och kung, ta emot ett glädjebud! Herren har i dag dömt dig fri från alla som reste sig mot dig.” 32 Kungen frågade nubiern: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Nubiern svarade: ”Som det gick med den pojken, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som reser sig mot dig för att skada dig.”
33 (AX) Då blev kungen djupt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: ”Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag bara fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”
Joabs strafftal till David
19 Man berättade för Joab: ”Se, kungen gråter och sörjer över Absalom.” 2 Och segern blev till sorg den dagen för allt folket, när de den dagen hörde hur kungen sörjde över sin son. 3 Folket smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de skäms över att ha flytt i en strid. 4 (AY) Men kungen hade dolt sitt ansikte och klagade med hög röst: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!”
5 Då gick Joab in i huset till kungen och sade: ”I dag har du förödmjukat alla dina tjänare, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig. För i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. 7 Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda att stanna kvar hos dig över natten. Och det skulle vara mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu.”
8 (AZ) Då reste sig kungen upp och satte sig i porten[aq]. Och det meddelades till alla trupperna: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.
David återvänder till Jerusalem
9 Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: ”Kungen har räddat oss från våra fienders hand och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt ut ur landet för Absalom. 10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har dött i striden. Varför säger ni då inget om att hämta tillbaka kungen?”
11 Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: ”Säg till de äldste i Juda: Varför ska ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Det som hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor. 12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför ska ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13 (BA) Och säg till Amasa:[ar] Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i stället för Joab.” 14 På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som en enda man så att de sände bud till kungen: ”Kom tillbaka, du och alla dina tjänare.”
15 Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.
Shimei benådas
16 Benjaminiten Shimei, Gerars son från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. 17 (BB) Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare. De skyndade till Jordan före kungen 18 och gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och göra allt efter hans önskemål.
Shimei, Gerars son, föll ner inför kungen när han skulle ta sig över Jordan. 19 (BC) Han sade till kungen: ”Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre kungen drog ut från Jerusalem. Må kungen inte lägga det på hjärtat. 20 För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre kungen.”
21 (BD) Då sade Abishaj, Serujas son: ”Borde inte Shimei mista livet när han har förbannat Herrens smorde?” 22 (BE) Men David svarade: ”Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Är ni mina motståndare i dag? Skulle i dag någon dödas i Israel? Jag vet att i dag är det jag som är kung i Israel.” 23 (BF) Och kungen sade till Shimei: ”Du ska inte dö.” Kungen gav honom sin ed på det.
Mefiboshet
24 Mefiboshet, Sauls son, kom också ner för att möta kungen. Han hade varken ansat fötter eller skägg eller tvättat sina kläder[as] från dagen då kungen drog bort till dagen då han kom välbehållen tillbaka. 25 När han kom från Jerusalem för att möta kungen, sade kungen till honom: ”Varför följde du inte med mig, Mefiboshet?”
26 Han svarade: ”Min herre kung, min tjänare[at] bedrog mig, för din tjänare sade till honom: Låt sadla min åsna, jag vill rida på den och följa med kungen eftersom din tjänare är halt. 27 (BG) Han förtalade din tjänare hos min herre kungen. Men min herre kungen är som Guds ängel, så gör vad som är gott i dina ögon. 28 (BH) Hela min fars hus förtjänade inget annat än döden inför min herre kungen, ändå lät du din tjänare sitta bland dem som får äta vid ditt bord. Vilken rätt har jag då mer att vädja inför kungen?” 29 (BI) Kungen sade till honom: ”Varför tala mer om saken? Jag har bestämt att du och Siba ska dela marken.” 30 Då sade Mefiboshet till kungen: ”Han får gärna ta alltsammans, när nu min herre och kung har kommit välbehållen hem.”
Barsillaj
31 (BJ) Gileaditen Barsillaj hade kommit ner från Rogelim och gick med kungen till Jordan för att ledsaga honom över. 32 (BK) Barsillaj var nu mycket gammal, åttio år. Han hade sörjt för kungens behov medan denne var i Mahanajim, för han var en mycket rik man. 33 Kungen sade till Barsillaj: ”Du ska följa med mig, så ska jag sörja för dina behov hemma hos mig i Jerusalem.”
34 Men Barsillaj svarade kungen: ”Hur många år har jag kvar att leva, så att jag skulle följa med kungen upp till Jerusalem? 35 Jag är nu åttio år gammal. Kan jag skilja mellan vad som är gott eller dåligt? Eller kan din tjänare känna smaken på vad han äter eller dricker? Eller kan jag ännu höra sångare och sångerskor sjunga? Varför skulle då din tjänare bli ytterligare en börda för min herre kungen? 36 Din tjänare ska bara gå med kungen över Jordan ett kort stycke. Varför skulle kungen ge mig en sådan belöning? 37 Låt din tjänare få vända tillbaka så att jag får dö i min egen stad, nära min fars och mors grav. Här är din tjänare Kimham, låt honom få följa med min herre kungen. Gör för honom vad som är gott i dina ögon.” 38 Då sade kungen: ”Kimham ska följa med mig, och jag ska göra för honom vad som är gott i dina ögon. Allt du begär av mig ska jag göra för dig.”
39 Och hela hären gick över Jordan, och sedan kungen hade gått över kysste han Barsillaj och välsignade honom. Sedan vände Barsillaj tillbaka hem igen.
Grälet om kungen
40 Kungen drog nu till Gilgal och Kimham följde med honom. Hela Juda tillsammans med hälften av Israels folk förde kungen dit.
41 Men då kom alla Israels män till kungen och sade till honom: ”Varför fick våra bröder, Juda män, stjäla dig och föra kungen och hans familj över Jordan tillsammans med Davids män?” 42 Alla Juda män svarade Israels män: ”Kungen står oss närmast. Varför blir ni upprörda över det? Har vi levt på kungen eller skaffat oss fördelar genom honom?” 43 (BL) Men Israels män svarade Juda män: ”Vi har tio gånger större del i kungen, alltså även i David. Varför har ni föraktat oss? Var det inte vi som först talade om att hämta hem vår kung?” Men Juda män använde ännu hårdare ord än Israels män.
Shebas uppror
20 (BM) Där fanns nu av en händelse en illasinnad man vid namn Sheba, Bikris son, en benjaminit. Han blåste i hornet och sade:
”Vi har ingen del i David,
ingen arvslott i Ishais son.
Var och en till sitt tält, Israel!”
2 Då övergav Israels alla män David och följde Sheba, Bikris son. Men Juda män höll sig till sin kung, från Jordan ända till Jerusalem.
3 (BN) David kom nu till sitt palats i Jerusalem, och kungen tog de tio bihustrurna som han hade lämnat kvar för att se efter palatset och satte dem i ett särskilt hus under bevakning. Han gav dem underhåll men gick inte in till dem. Där förblev de instängda till sin död och levde som änkor.
4 (BO) Kungen sade till Amasa: ”Kalla samman Juda män åt mig inom tre dagar och inställ dig här även du.” 5 Amasa gav sig då i väg för att kalla samman Juda. Men när han dröjde över den bestämda tiden, 6 sade David till Abishaj: ”Nu kommer Sheba, Bikris son, att göra oss mer skada än Absalom. Ta din herres tjänare och sätt efter honom så att han inte finner befästa städer och kommer undan oss.” 7 Då drog Joabs män ut efter honom tillsammans med kereteerna och peleteerna och alla hjältarna. De drog ut från Jerusalem för att jaga Sheba, Bikris son.
8 När de hade hunnit till den stora stenen vid Gibeon kom Amasa[au] mot dem. Joab var då klädd i sin vapendräkt, och ovanpå bar han ett bälte med ett svärd i skidan, fäst vid höften. När han nu gick fram, föll det ut. 9 Joab sade till Amasa: ”Är det väl med dig, min bror?” Och Joab grep Amasa i skägget med högra handen för att kyssa honom. 10 (BP) Amasa var inte på sin vakt mot svärdet som Joab hade i handen, och Joab stötte honom i buken med det så att hans inälvor rann ut på marken. Så dog han utan att Joab behövde ge en andra stöt.
Sedan fortsatte Joab och hans bror Abishaj att förfölja Sheba, Bikris son. 11 En av Joabs män som stod bredvid Amasa ropade: ”Var och en som är Joabs vän och står på Davids sida – följ Joab!” 12 Amasa låg badande i sitt blod mitt på vägen. När mannen såg att allt folket stannade, förde han undan Amasa från vägen in på åkern och kastade ett skynke över honom, eftersom han såg att alla som kom förbi stannade. 13 Så snart man hade lyft undan honom från vägen, följde alla efter Joab för att förfölja Sheba, Bikris son.
14 Sheba drog genom alla Israels stammar till Abel, det vill säga Bet-Maaka, och genom hela Habberim. Och folk samlades och följde honom. 15 Men Joab kom och belägrade honom i Abel Bet-Hammaaka[av] och kastade upp en jordvall mot staden som nådde fram till yttermuren. Allt Joabs folk arbetade på att förstöra muren och få den att falla.
16 Då ropade en klok kvinna från staden: ”Lyssna! Lyssna! Säg till Joab att han kommer hit så att jag får tala med honom.” 17 När han kom fram till kvinnan frågade hon: ”Är du Joab?” Han svarade: ”Ja.” Hon sade till honom: ”Lyssna till din tjänarinnas ord.” Han svarade: ”Jag lyssnar.” 18 Då sade hon: ”Förr brukade man säga: ’I Abel ska man fråga till råds.’ Sedan var saken avklarad. 19 Vi är de mest fridsamma och trofasta i Israel, och du försöker förstöra en stad som är en moder i Israel. Varför vill du utplåna Herrens arvedel?”
20 Joab svarade: ”Nej aldrig, aldrig att jag skulle utplåna eller förstöra! 21 Så är det inte. Men en man från Efraims bergsbygd som heter Sheba, Bikris son, har rest sig mot kung David. Utlämna bara honom så drar jag bort från staden.” Kvinnan svarade Joab: ”Hans huvud ska kastas ut till dig över muren.” 22 Sedan vände sig kvinnan med sitt kloka råd till allt folket, och de högg huvudet av Sheba, Bikris son, och kastade ut det till Joab. Då blåste han i hornet, och de drog bort från staden, var och en till sitt tält. Och Joab vände tillbaka till kungen i Jerusalem.
23 (BQ) Joab hade nu befälet över hela krigshären i Israel, och Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna och peleteerna. 24 Adoram var ansvarig för tvångsarbetena, och Joshafat, Ahiluds son, var kansler. 25 Seja var sekreterare och Sadok och Ebjatar präster. 26 Även jairiten Ira var präst hos David.
David hämnas gibeoniterna
21 (BR) Under Davids tid drabbade en svält som varade tre år i följd. Då sökte David Herrens ansikte. Herren svarade: ”Det beror på Saul och hans blodbefläckade hus, för att han dödade gibeoniterna.” 2 (BS) Då kallade kungen till sig gibeoniterna och talade med dem. Gibeoniterna var inte israeliter utan en rest av amoreerna. Trots att Israels barn hade gett dem sin ed[aw], hade Saul i sin iver för Israels barn och Juda försökt döda dem.
3 David sade till gibeoniterna: ”Vad ska jag göra för er? Och hur ska jag bringa försoning så att ni välsignar Herrens arvedel?” 4 Gibeoniterna svarade honom: ”Vi vill inte ha silver och guld från Saul och hans hus, och vi har heller inte rätt att döda någon i Israel.” David frågade: ”Vad begär ni då att jag ska göra för er?” 5 De svarade kungen: ”Mannen som ville förgöra oss och planerade att utrota oss så att vi inte skulle finnas kvar i Israels land – 6 (BT) låt sju av hans söner utlämnas till oss så att vi får hänga upp[ax] dem inför Herren i Sauls Gibea, han som var Herrens utvalde.” Kungen sade: ”Jag ska utlämna dem.”
7 (BU) Men kungen skonade Mefiboshet, son till Sauls son Jonatan, på grund av eden som David och Sauls son Jonatan hade gett varandra inför Herren. 8 (BV) Kungen tog de båda söner som Rispa, Ajas dotter, hade fött åt Saul, nämligen Armoni och Mefiboshet, och de fem söner som Merab,[ay] Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillajs son. 9 Dem överlämnade han i gibeoniternas händer, och de hängde upp dem på berget inför Herren så att alla sju dog på samma gång. Det var under de första skördedagarna, när kornskörden började[az], som de blev dödade.
10 Rispa, Ajas dotter, tog sin sorgdräkt och bredde ut den åt sig ovanpå klippan, från början av skörden tills vattnet strömmade ner från himlen över kropparna. Hon lät inte himlens fåglar röra dem om dagen eller markens vilda djur om natten.
11 När det berättades för David vad Sauls bihustru Rispa, Ajas dotter, hade gjort, 12 (BW) gav sig David i väg och hämtade Sauls och hans son Jonatans ben från invånarna i Jabesh i Gilead. De hade smugit bort deras kroppar från torget i Bet-Shan där filisteerna hade hängt upp dem den dagen filisteerna besegrade Saul på Gilboa berg. 13 När David hade hämtat Sauls och hans son Jonatans ben därifrån samlade man också ihop de upphängdas ben. 14 Sedan begravde man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i graven som tillhörde Sauls far Kish. Man gjorde allt som kungen hade befallt. Därefter lyssnade Gud till landets bön.
Strider mot filisteerna
15 Filisteerna började krig mot Israel på nytt, och David drog ner med sina tjänare. De stred mot filisteerna, och David blev utmattad. 16 Och Jisbo-Benob, en av rafaeernas[ba] ättlingar, tänkte då döda David. Han hade en lans som vägde trehundra siklar koppar[bb] och bar en ny rustning[bc].
17 (BX) Men Abishaj, Serujas son, kom till hans hjälp och dödade filistén. Då tog Davids män en ed av honom: ”Du får inte dra ut med oss i striden mer. Du får inte släcka Israels lampa[bd].”
18 (BY) Efter en tid blev det strid med filisteerna vid Gob. Det var då hushatiten Sibbekaj dräpte Saf, en av rafaeernas ättlingar.
19 (BZ) Ännu en gång blev det strid med filisteerna vid Gob. Elhanan, Jaare-Oregims son från Betlehem, slog då ihjäl gatiten Goliat[be], vars spjutskaft liknade en vävbom.
20 Sedan blev det återigen strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, tillsammans tjugofyra. Han var också ättling till rafaeerna. 21 (CA) När han hånade Israel blev han dödad av Jonatan, son till Shimea, Davids bror. 22 Dessa fyra var ättlingar till rafaeerna i Gat. De föll för Davids och hans tjänares hand.
Davids segersång
22 (CB) David sjöng denna sång[bf] till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. 2 (CC) Han sade:
Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
3 (CD) min Gud, min klippa
och min tillflykt,
min sköld och min frälsnings horn,
mitt värn och mitt skydd,
min frälsare som frälser mig
från våldet.
4 Till Herren, den högt lovade,
ropar jag,
och jag blir frälst från mina fiender.
5 (CE) Dödens vågor omgav mig,
fördärvets strömmar skrämde mig.
6 (CF) Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror mötte mig.
7 (CG) I min nöd åkallade jag Herren,
jag ropade till min Gud.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop nådde hans öron.
8 (CH) Då skakade jorden och bävade,
himlens grundvalar darrade,
de skakade av hans brinnande vrede.
9 (CI) Rök steg ur hans näsa
och förtärande eld ur hans mun,
det gnistrade av glöd från honom.
10 (CJ) Han sänkte himlen och steg ner
med mörka moln under sina fötter,
11 han red på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 (CK) Han gjorde mörker till sitt skydd
omkring honom:
vattenmassor, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom
flammade glödande kol.
14 (CL) Herren dundrade från himlen,
den Högste höjde sin röst.
15 (CM) Han sköt pilar och skingrade dem,
blixtar och förvirrade dem.
16 Flodbäddar blev synliga,
jordens grundvalar blottades
för Herrens tillrättavisning,
för hans vredes stormvind.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation