Bible in 90 Days

¹⁵ Sedan du har renat leviterna och fört fram dem som ett lyftoffer ska de gå in och göra tjänst vid uppenbarelsetältet, ¹⁶ för de är givna åt mig som en gåva bland Israels barn. I stället för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels barn, har jag tagit ut dem åt mig. ¹⁷ Allt förstfött bland Israels barn tillhör mig, både människor och boskap. På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig. ¹⁸ Jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland Israels barn. ^19 (A) Och jag har bland Israels barn gett leviterna som gåva åt Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, för att ingen plåga ska drabba dem när de kommer nära helgedomen.”

²⁰ Mose, Aron och hela Israels församling gjorde med leviterna i allt så som Herren hade befallt Mose angående dem. Så gjorde Israels barn med dem. ²¹ Leviterna renade sig och tvättade sina kläder, och Aron förde fram dem som ett lyftoffer inför Herrens ansikte, och Aron bringade försoning för dem och renade dem. ²² Sedan gick leviterna in och gjorde tjänst vid uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Så som Herren hade befallt Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.

Leviternas tjänstgöringstid

²³ Och Herren sade till Mose: ²⁴ ”Detta gäller för leviterna: De som är tjugofem år^[a] eller äldre ska infinna sig och göra tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet. ²⁵ Men när leviten blir femtio år ska han vara fri från sin tjänst, och han ska då inte tjänstgöra längre. ²⁶ Han kan hjälpa sina bröder vid uppenbarelsetältet i deras uppgifter, men någon tjänst ska han inte inneha. Så ska du göra med leviterna när det gäller deras ansvarsuppgifter.”

Påskhögtiden

9 Herren talade till Mose i Sinai öken i första månaden av det andra året^[b] efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ² ”Israels barn ska fira påskhögtid^[c] på den bestämda tiden. ^3 (B) På fjortonde dagen i denna månad, i skymningen, ska ni fira den, på bestämd tid. I enlighet med alla stadgar och föreskrifter ska ni fira den.”

⁴ Och Mose sade till Israels barn att de skulle fira påskhögtiden. ⁵ De firade den på fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, i Sinai öken. Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose.

^6 (C) Men det fanns några män som hade blivit orena genom en död människa så att de inte kunde fira påskhögtid på den dagen. De vände sig därför samma dag till Mose och Aron ⁷ och sade till Mose: ”Vi har blivit orena genom en död människa. Ska vi därför nekas att bland Israels barn frambära Herrens offergåva på bestämd tid?” ^8 (D) Mose svarade dem: ”Stanna här, så ska jag höra vad Herren befaller om er.”

⁹ Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁰ ”Säg till Israels barn: Om någon bland er eller era efterkommande har blivit oren genom en död människa, eller är ute på resa långt borta, kan han ändå fira Herrens påskhögtid. ^11 (E) De ska då fira den i andra månaden, på fjortonde dagen, i skymningen. Med osyrat bröd och bittra örter ska de äta påskalammet. ^12 (F) Inget av det ska lämnas kvar till morgonen, och inget ben på det ska krossas^[d]. De ska fira påskhögtiden enligt alla dess föreskrifter. ¹³ Men den som är ren och inte är på resa men ändå underlåter att fira påskhögtiden, han ska utrotas ur sitt folk, därför att han inte har burit fram Herrens offergåva på bestämd tid. Den mannen får själv svara för sin synd.

^14 (G) Om en främling bor hos er och vill fira Herrens påskhögtid, ska han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni ska ha en och samma stadga för främlingen och för den infödde i landet.”

Molnskyn över tabernaklet

^15 (H) På den dag då tabernaklet sattes upp täckte molnskyn^[e] tabernaklet, vittnesbördets tält. Från kvällen till morgonen var den över tabernaklet och den såg ut som eld. ^16 (I) Så var det alltid: Molnskyn täckte det, och om natten såg den ut som eld. ^17 (J) Så ofta molnskyn höjde sig från tältet bröt Israels barn upp, och på den plats där molnskyn stannade slog Israels barn läger. ¹⁸ På Herrens befallning bröt Israels barn upp, och på Herrens befallning slog de läger. Så länge molnskyn vilade över tabernaklet låg de kvar i lägret. ¹⁹ Om molnskyn stannade en längre tid över tabernaklet, iakttog Israels barn det Herren befallde dem och bröt inte upp. ²⁰ Ibland stannade molnskyn över tabernaklet bara några få dagar. På Herrens befallning låg de då kvar i lägret, och på Herrens befallning bröt de sedan upp. ²¹ Ibland stannade molnskyn bara från kvällen till morgonen. När molnskyn höjde sig på morgonen bröt de upp. Om molnskyn stannade en dag och en natt, bröt de upp när molnskyn höjde sig. ²² Om molnskyn stannade två dagar eller en månad, eller om molnskyn blev kvar en längre tid över tabernaklet, så låg Israels barn stilla i läger och bröt inte upp. Men när den höjde sig bröt de upp. ²³ På Herrens befallning slog de läger, och på Herrens befallning bröt de upp. De följde Herrens påbud i enlighet med Herrens befallning genom Mose.

Silvertrumpeterna

10 Herren talade till Mose. Han sade: ² ”Gör dig två silvertrumpeter,^[f] i hamrat arbete ska du göra dem. Du ska använda dem när församlingen ska sammankallas och när lägren ska bryta upp. ³ När man stöter i dem båda ska hela församlingen samlas hos dig vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁴ Men när man stöter bara i den ena, ska furstarna, huvudmännen för Israels ätter, samlas hos dig. ⁵ När ni blåser en larmsignal, ska de läger som ligger österut bryta upp. ⁶ Och när ni blåser larmsignal för andra gången, ska de läger som ligger söderut bryta upp. När lägren ska bryta upp ska man blåsa larmsignal. ⁷ Men när församlingen ska sammankallas, ska ni inte blåsa larmsignal utan stöta i trumpeterna.

⁸ Det är Arons söner, prästerna, som ska blåsa i trumpeterna. Detta ska vara en evig stadga för er, släkte efter släkte. ^9 (K) När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, ska ni blåsa larmsignal i trumpeterna. Då ska ni bli ihågkomna inför Herren er Guds ansikte, och bli räddade från era fiender. ^10 (L) Och i dagar av glädje, vid era högtider och nymånader,^[g] ska ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer. De ska göra att ni blir ihågkomna inför er Gud. Jag är Herren er Gud.”

Uppbrott från Sinai

¹¹ Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen^[h], höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel. ¹² Då bröt Israels barn upp från Sinai öken och gick från plats till plats, och molnskyn stannade i öknen Paran.

¹³ När de nu första gången bröt upp efter Herrens befallning genom Mose, ^14 (M) var det Juda barns läger under sitt baner som först bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Nahshon, Amminadabs son. ¹⁵ Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars stam var Netanel, Suars son. ¹⁶ Anförare för den här som utgjordes av Sebulons stam var Eliab, Helons son.

^17 (N) Sedan tabernaklet hade tagits ner, bröt Gershons och Meraris barn upp och bar tabernaklet.

¹⁸ Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisur, Shedeurs son. ¹⁹ Anförare för den här som utgjordes av Simeons stam var Shelumiel, Surishaddajs son. ²⁰ Anförare för den här som utgjordes av Gads stam var Eljasaf, Deguels son.

^21 (O) Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Och tabernaklet sattes upp innan de hann fram.

²² Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elishama, Ammihuds son. ²³ Anförare för den här som utgjordes av Manasse stam var Gamliel, Pedasurs son. ²⁴ Och anförare för den här som utgjordes av Benjamins stam var Abidan, Gideonis son.

²⁵ Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Ahieser, Ammishaddajs son. ²⁶ Anförare för den här som utgjordes av Ashers stam var Pagiel, Okrans son. ²⁷ Och anförare för den här som utgjordes av Naftalis stam var Ahira, Enans son.

²⁸ Detta var ordningen när Israels barn bröt upp, häravdelning efter häravdelning.

Midjaniten Hobab

^29 (P) Mose sade till Hobab^[i], som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: ”Vi bryter nu upp och går till det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med oss, så ska vi göra gott mot dig. Herren har lovat Israel allt gott.”

³⁰ Men han svarade honom: ”Jag vill inte följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och min släkt.” ³¹ Mose sade: ”Nej, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du ska bli vårt öga. ³² Om du följer med oss ska vi låta dig få del av det goda som Herren gör med oss.”

Israel bryter upp

³³ Och de bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse en rastplats åt dem. ^34 (Q) Herrens molnsky svävade över dem om dagen när de bröt upp från sin lägerplats. ^35 (R) Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:

³⁶ Och när den sattes ner, sade han:

Eld från Herren

11 ^(S) Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. ² Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. ^3 (T) Platsen fick namnet Tabeera^[j], därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.

Folket klagar

^4 (U) Den blandade hopen^[k] som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? ⁵ Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. ⁶ Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”^[l]

^7 (V) Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.^{[m] 8} Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. ⁹ När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.

¹⁰ Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. ¹¹ Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! ^12 (W) Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? ¹³ Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! ¹⁴ Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. ¹⁵ Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”

^16 (X) Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. ¹⁷ Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. ^18 (Y) Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. ¹⁹ Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, ²⁰ utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”

^21 (Z) Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! ²² Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” ^23 (AA) Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”

²⁴ Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. ²⁵ Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

²⁶ Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷ Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” ^28 (AB) Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” ²⁹ Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” ³⁰ Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

^31 (AC) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar^[n] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar^[o] över marken.

³² Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer^[p], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.

³³ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴ Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava^[q], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.

³⁵ Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

Mirjam och Aron går emot Mose

12 Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den kushitiska^[r] kvinnan som han hade tagit till hustru, för han hade tagit en kushitisk kvinna till hustru. ² De sade: ”Är Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde det. ³ Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden.

⁴ Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre. ⁵ Då steg Herren ner i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. ⁶ Och han sade:

⁹ Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.

¹⁰ När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. ¹¹ Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.”

¹³ Då ropade Mose till Herren: ”O, Gud, gör henne frisk!” ^14 (AF) Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan ska hon tas emot igen.”

¹⁵ I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.

13 Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.

De tolv spejarna

² Herren sade till Mose: ^3 (AG) ”Sänd ut män för att speja i Kanaans land som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam ska ni sända. Var och en av dem ska vara en ledare.” ⁴ På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran^[u]. Alla var huvudmän bland Israels barn. ⁵ Deras namn var:

Av Rubens stam:

Shammua, Sackurs son,

⁶ av Simeons stam: Shafat, Horis son,

⁷ av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son,

⁸ av Isaskars stam: Jigal, Josefs son,

⁹ av Efraims stam: Hosea, Nuns son,

¹⁰ av Benjamins stam: Palti, Rafus son,

¹¹ av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son,

¹² av Josefs stam, av Manasse stam:

Gaddi, Susis son,

¹³ av Dans stam: Ammiel, Gemallis son,

¹⁴ av Ashers stam: Setur, Mikaels son,

¹⁵ av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son,

¹⁶ av Gads stam: Geuel, Makis son.

¹⁷ Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att speja i landet. Men Mose gav Hosea^[v], Nuns son, namnet Josua.

¹⁸ Mose sände i väg dem för att speja i Kanaans land och sade till dem: ”Dra upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. ¹⁹ Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, ²⁰ om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, ²¹ om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och ta med er hit av landets frukt.” Det var den tid då de första druvorna mognade.

²² De gav sig av och spejade i landet från öknen Zin ända till Rehob där vägen går till Hamat^[w].

^23 (AH) De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. – Hebron byggdes sju år före Soan^[x] i Egypten. – ^24 (AI) De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där.

²⁶ Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade spejat i landet. ²⁷ De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels församling i öknen Paran i Kadesh,^[y] där de avgav rapport för dem och hela församlingen och visade dem landets frukt. ²⁸ Och de sade till Mose: ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. ²⁹ Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiterna och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan.”

³¹ Men Kaleb^[z] lugnade folket inför Mose och sade: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!”

³² Men männen som hade gått upp med honom sade: ”Vi kan inte dra upp mot det folket, för de är för starka för oss.” ³³ Inför Israels barn talade de illa om landet där de hade spejat och sade: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. ^34 (AJ) Vi såg också jättarna där – Anaks barn^[aa] kom från jättestammen – och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.”

Folket gör uppror

14 Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten. ^2 (AK) Alla Israels barn klagade på Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i detta land där vi kommer att falla för svärd och våra hustrur och barn blir fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” ⁴ Och de sade till varandra: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten.”

⁵ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela folk och församling. ⁶ Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade spejat i landet, rev sönder sina kläder ⁷ och sade till hela Israels församling: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett mycket, mycket gott land. ⁸ Om Herren har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. ⁹ Men var inte upproriska mot Herren och var inte rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem.”

¹⁰ Men hela församlingen ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. ¹¹ Och Herren sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? ^12 (AL) Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.”

Mose medlar för folket

¹³ Mose sade till Herren: ”Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, ^14 (AM) och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. ¹⁵ Om du dödar detta folk, alla på en gång, kommer hednafolken som hört talas om dig att säga: ^16 (AN) ’Herren lyckades inte föra in detta folk i det land som han med ed hade lovat dem, och därför har han slaktat dem i öknen.’

¹⁷ Nej, låt nu Herrens kraft visa sig stor, så som du själv har sagt: ^18 (AO) Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse men låter ingen bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led. ¹⁹ Förlåt nu folkets missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.”

Herren förlåter och straffar

²⁰ Då sade Herren: ”Jag förlåter dem enligt ditt ord. ^21 (AP) Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²² Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ^23 (AQ) av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det. ^24 (AR) Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför ska jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar ska ta det i besittning. ²⁵ Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och dra ut i öknen mot Röda havet^[ab].”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷ ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig. ^28 (AS) Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ^29 (AT) Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig. ³⁰ Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹ Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. ³² Men era döda kroppar ska falla här i öknen. ^33 (AU) Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen. ³⁴ Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵ Jag, Herren, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.”

³⁶ De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷ dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför Herrens ansikte. ³⁸ Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

³⁹ Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ^40 (AV) De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om.” ⁴¹ Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴² Herren är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender. ⁴³ Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från Herren och därför kommer Herren inte att vara med er.”

⁴⁴ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵ Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma^[ac].

Tillägg till offerlagarna

15 Herren talade till Mose. Han sade: ² ”Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er att bo i, ^3 (AW) och ni vill offra ett eldsoffer åt Herren, ett brännoffer eller ett slaktoffer av nöt eller småboskap, för att bereda Herren en ljuvlig doft – vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller om det är ett frivilligt offer eller era högtidsoffer – ^4 (AX) så ska den som bär fram ett sådant offer åt Herren, också som matoffer bära fram en tiondels efa fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin^[ad] olja, ⁵ och som dryckesoffer ska du offra en fjärdedels hin vin för varje lamm tillsammans med brännoffret eller slaktoffret.

⁶ Till en bagge ska du som matoffer offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med en tredjedels hin olja,^{[ae] 7} och som dryckesoffer ska du bära fram en tredjedels hin vin till en ljuvlig doft för Herren. ⁸ När du offrar en ungtjur till brännoffer eller slaktoffer för att fullgöra ett löfte eller som gemenskapsoffer^[af] åt Herren, ⁹ ska du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram tre tiondels efa fint mjöl, blandat med en halv hin^[ag] olja, ¹⁰ och som dryckesoffer ska du bära fram en halv hin vin, det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren.

¹¹ Så ska man göra med varje tjur, varje bagge, varje lamm eller killing. ¹² Efter det antal ni offrar, ska ni göra så med var och en efter deras antal. ¹³ Varje infödd ska göra så när han bär fram ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ¹⁴ När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren, ska han göra så som ni gör. ^15 (AY) Inom församlingen ska samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så ska det vara för främlingen inför Herrens ansikte. ¹⁶ Samma lag och samma rätt ska gälla för er och för främlingen som bor hos er.”

¹⁷ Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁸ ”Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land dit jag för er, ^19 (AZ) då ska ni, när ni äter av landets bröd, ge Herren en offergåva av det. ^20 (BA) Av det första ni bakar ska ni ge en kaka till offergåva, som en offergåva från er loge ska ni ge den. ²¹ Ni ska ge åt Herren en offergåva, släkte efter släkte, av det första ni bakar.

²² Om ni försyndar er och inte håller alla dessa bud som Herren kungjorde för Mose ²³ – allt det som Herren befallde er genom Mose, från den dag då Herren gav sina befallningar och allt framgent, släkte efter släkte, – ^24 (BB) om det gjordes av misstag utan att församlingen visste det, ska hela församlingen offra en ungtjur som brännoffer, till en ljuvlig doft för Herren, med matoffret och dryckesoffret på föreskrivet sätt, och likaså en bock till syndoffer. ²⁵ Och prästen ska bringa försoning för hela Israels församling, och de ska få förlåtelse. Det var en synd av misstag, och de har burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt Herren och sitt syndoffer inför Herrens ansikte för sitt misstag. ²⁶ Hela Israels församling och främlingen som bor bland dem ska få förlåtelse, eftersom hela folket hade del i synden som gjordes av misstag.

^27 (BC) Om en enskild person av misstag syndar, ska han som syndoffer föra fram en årsgammal get. ²⁸ Prästen ska bringa försoning för den som har felat genom att av misstag synda inför Herrens ansikte. Så blir han försonad och får förlåtelse. ²⁹ Både för den infödde bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem ska samma lag gälla när någon begår en synd av misstag. ³⁰ Men den som begår något med berått mod^[ah], vare sig han är infödd eller främling, han hånar Herren och ska utrotas ur sitt folk. ³¹ Eftersom han har föraktat Herrens ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom.”

En sabbatsbrytare stenas

³² Medan Israels barn var i öknen, ertappades en man med att samla ved på sabbatsdagen. ³³ De som ertappade honom med att samla ved förde honom till Mose och Aron och hela församlingen. ^34 (BD) Då det inte var klart utsagt vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar.

³⁵ Och Herren sade till Mose: ”Mannen ska straffas med döden. Hela församlingen ska stena honom utanför lägret.” ³⁶ Då förde hela församlingen ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, så som Herren hade befallt Mose.

Hörntofsarna

³⁷ Herren sade till Mose: ^38 (BE) ”Tala till Israels barn och säg till dem att de, släkte efter släkte, ska göra tofsar^[ai] i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått^[aj] snöre på varje hörntofs. ³⁹ Ni ska ha sådana tofsar, och när ni ser dem ska ni tänka på alla Herrens bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet. ⁴⁰ Så ska ni tänka på och göra efter alla mina bud och vara heliga inför er Gud. ⁴¹ Jag är Herren er Gud, som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud. Jag är Herren er Gud.”

Kora, Datan och Abiram gör uppror

16 Kora^[ak], son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig både Datan och Abiram^[al], Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, ² och gjorde uppror mot Mose. Tvåhundrafemtio män av Israels barn följde dem, furstar i församlingen, utvalda från folkförsamlingen, ansedda män. ³ De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem: ”Nu får det vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er över Herrens församling?”

⁴ När Mose hörde det föll han ner på sitt ansikte. ⁵ Sedan talade han till Kora och hela hans grupp och sade: ”I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom, vem som är helig och vem som får komma inför honom. Den han utväljer ska få komma inför honom. ⁶ Gör så här: Ta era fyrfat, du Kora och hela din grupp, ⁷ och lägg eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte^[am] i morgon. Den man som Herren då utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner!”

⁸ Och Mose sade till Kora: ”Hör, ni Levi söner! ^9 (BF) Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels församling för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför församlingen och betjäna den. ¹⁰ Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också prästämbetet! ¹¹ Det är därför som du och hela din grupp har gaddat ihop er mot Herren. Vem är Aron att ni skulle klaga mot honom?”

¹² Mose sände bud efter Datan och Abiram, Eliabs söner. Men de sade: ”Vi kommer inte. ¹³ Är det inte nog att du har fört oss hit upp från ett land som flödar av mjölk och honung för att låta oss dö i öknen? Nu vill du också göra dig till herre över oss! ¹⁴ Du har sannerligen inte fört oss in i ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar till arvedel. Tänker du sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi kommer inte!” ^15 (BG) Då blev Mose mycket vred och sade till Herren: ”Se inte till deras offergåva. Inte en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.”

¹⁶ Mose sade till Kora: ”I morgon ska du och hela din grupp träda fram inför Herrens ansikte, du själv och de och Aron. ¹⁷ Och var och en av er ska ta sitt fyrfat och lägga rökelse på det och bära sitt fyrfat fram inför Herrens ansikte, tvåhundrafemtio fyrfat. Du själv och Aron ska också ta var sitt fyrfat.” ¹⁸ Och de tog var och en sitt fyrfat och lade eld på det och strödde på rökelse och ställde sig vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. ¹⁹ Kora samlade hela församlingen mot dem vid ingången till uppenbarelsetältet.

Då visade sig Herrens härlighet för hela församlingen. ²⁰ Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²¹ ”Skilj er från denna församling, så ska jag förgöra dem på ett ögonblick.” ^22 (BH) Då föll de ner på sina ansikten och sade: ”O Gud, du Gud som råder över anden i allt kött! Ska du bli vred på hela församlingen för att en enda man syndar?” ²³ Då talade Herren till Mose. Han sade: ²⁴ ”Säg till församlingen: Dra er bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram.”

²⁵ Mose steg upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom. ²⁶ Mose talade till församlingen. Han sade: ”Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.” ²⁷ Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram. Men Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, stora och små.

²⁸ Och Mose sade: ”Av detta ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att göra alla dessa gärningar. Jag har inte handlat efter eget tycke. ²⁹ Om dessa dör på samma sätt som andra människor och får samma straff som alla andra, då har Herren inte sänt mig. ³⁰ Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och slukar dem med allt de äger så att de far levande ner i dödsriket, då ska ni förstå att dessa människor har föraktat Herren.”

³¹ Just när han hade sagt detta, rämnade marken under dem. ^32 (BI) Jorden öppnade sitt gap och slukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. ³³ De föll levande ner i dödsriket med allt de ägde, och jorden täckte över dem. Så utrotades de ur församlingen. ³⁴ Hela Israel som stod runt omkring dem flydde vid deras rop, för de sade: ”Annars slukas vi också av jorden!”

³⁵ Och eld gick ut från Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen som hade burit fram rökelse.

³⁶ Herren talade till Mose. Han sade: ³⁷ ”Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han ska ta ut fyrfaten ur branden och kasta elden långt bort, för de har blivit heliga. ³⁸ Och dessa fyrfat som tillhörde männen som syndade och miste sina liv, dem ska man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, för de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De ska vara ett tecken för Israels barn.”

³⁹ Då tog prästen Eleasar de fyrfat av koppar som de uppbrända hade burit fram, och man hamrade ut dem för att täcka altaret. ⁴⁰ De skulle vara till en påminnelse för Israels barn att ingen främling som inte var av Arons släkt skulle träda fram och tända rökelse inför Herrens ansikte, för att inte bli som Kora och hans grupp – allt i enlighet med vad Herren hade sagt honom genom Mose.

Folket klagar

⁴¹ Men dagen efter klagade hela Israels församling mot Mose och Aron och sade: ”Det är ni som har dödat Herrens folk!” ⁴² Och det hände att när församlingen samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då täcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. ⁴³ Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, ⁴⁴ och Herren sade till Mose: ⁴⁵ ”Gå bort ifrån denna församling, så ska jag i ett ögonblick förgöra dem.” Då föll de ner på sina ansikten.

⁴⁶ Och Mose sade till Aron: ”Ta ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till församlingen och bringa försoning för dem, eftersom vrede har gått ut från Herrens ansikte. Hemsökelsen har börjat.”

⁴⁷ Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. ⁴⁸ Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. ⁴⁹ De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. ⁵⁰ Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, eftersom hemsökelsen hade upphört.

Arons stav grönskar

17 Herren talade till Mose. Han sade: ² ”Tala till Israels barn och ta från dem en stav för varje stam. Från alla deras stamhövdingar ska du ta tolv stavar^[an] och skriva vars och ens namn på hans stav. ³ Arons namn ska du skriva på Levis stav, för huvudmannen för denna stams familjer ska ha en stav. ⁴ Sedan ska du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet där jag möter er. ⁵ Då ska det ske att den man som jag utväljer, hans stav ska grönska. Så ska jag göra slut på Israels barns klagan, eftersom de ständigt klagar mot er.”

⁶ Mose talade till Israels barn, och alla stamhövdingarna gav honom var och en sin stav, tolv stavar, och Arons stav var med bland deras stavar. ⁷ Och Mose lade stavarna inför Herrens ansikte i vittnesbördets tält.

^8 (BJ) Nästa dag gick Mose in i vittnesbördets tält, och se, Arons stav för Levi hus grönskade, och den hade knoppar och utslagna blommor och mogna mandlar^[ao]. ⁹ Mose bar ut alla stavarna från Herrens ansikte till alla Israels barn. De såg på dem, och var och en tog sin stav. ¹⁰ Och Herren sade till Mose: ”Lägg tillbaka Arons stav^[ap] framför vittnesbördet. Den ska förvaras som ett tecken för de upproriska. Så ska du göra slut på deras klagande mot mig så att de inte dör.” ¹¹ Mose gjorde det. Så som Herren hade befallt honom, så gjorde han.

¹² Israels barn sade till Mose: ”Se, vi dör, vi går under, vi går under allihop! ¹³ Alla som kommer i närheten av Herrens tabernakel kommer att dö. Ska vi dö allihop?”

Prästerna och leviterna

18 Herren sade till Aron: ”Du och dina söner och din fars hus med dig ska bära den missgärning som hör till helgedomen, och du och dina söner med dig ska bära den missgärning som hör till ert prästämbete. ^2 (BK) Men också dina bröder av Levi stam, din fars stam, ska du låta få tillträde dit tillsammans med dig, och de ska hålla sig till dig och betjäna dig medan du och dina söner med dig gör tjänst vid vittnesbördets tält. ³ De ska sköta vad du har att sköta och vad som hör till skötseln av tältet. Men de får inte komma nära de heliga föremålen eller altaret, för att inte både de och ni ska dö. ⁴ De ska hålla sig till dig och sköta vad som hör till uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet. Ingen främling får komma nära dig. ⁵ Ni ska iaktta vad som hör till skötseln av helgedomen och altaret, för att inte vrede åter ska komma över Israels barn. ^6 (BL) Det är jag som har utvalt era bröder leviterna bland Israels barn. De är en gåva åt er, givna åt Herren till att förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet. ⁷ Men du och dina söner med dig ska sköta vad som hör till ert prästämbete, i allt som avser altaret och det som är innanför förhänget. Så ska ni göra tjänst. Jag ger er prästämbetet som en gåva. Om en obehörig inkräktar på det ska han dödas.”

Prästernas andel

⁸ Herren sade till Aron: ”Se, jag överlämnar åt dig att ta hand om det som offras åt mig. Av Israels barns alla heliga gåvor ger jag detta som en ämbetslott åt dig och dina söner, som en evig rätt. ⁹ Av det högheliga som inte lämnas åt elden ska detta tillhöra dig: Alla deras offergåvor, alla matoffer, syndoffer eller skuldoffer som de offrar åt mig. Detta är högheligt och tillhör dig och dina söner. ^10 (BM) På en höghelig plats ska du äta det. Alla av manligt kön ska äta det. Det ska vara heligt för dig. ^11 (BN) Också Israels barns alla lyftoffer som bärs fram som gåvor ska tillhöra dig. Som en evig rättighet ger jag dem åt dig och dina söner och döttrar med dig. Var och en i ditt hus som är ren kan äta det.

¹² Allt det bästa av oljan och det bästa av det nya vinet och av säden, det första av det som de ger åt Herren, ger jag åt dig. ¹³ De första frukterna av allt som växer i deras land och som de bär fram åt Herren ska tillhöra dig. Var och en i ditt hus som är ren kan äta av det. ^14 (BO) Allt i Israel som vigs^[aq] åt Herren ska tillhöra dig. ^15 (BP) Allt som öppnar moderlivet, varje varelse, människa eller djur, som de för fram till Herren ska tillhöra dig. Men du ska friköpa det förstfödda bland människor och även friköpa det förstfödda bland orena djur. ^16 (BQ) När de är en månad gamla ska du friköpa dem med lösensumman som är bestämd till fem siklar silver^[ar], efter helgedomssikelns vikt som är tjugo gera.

^17 (BR) Men det förstfödda bland kor, får eller getter ska du inte friköpa. Det är heligt. Deras blod ska du stänka på altaret, och deras fett ska du förbränna som ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. ^18 (BS) Men deras kött ska tillhöra dig, liksom även lyftofferbringan och det högra lårstycket ska tillhöra dig. ¹⁹ Alla heliga gåvor som Israels barn offrar åt Herren ger jag åt dig och dina söner och döttrar med dig som en evig rätt. Detta ska vara ett evigt saltförbund^[as] inför Herrens ansikte, för dig och för dina avkomlingar.”

Leviternas arvedel

^20 (BT) Herren sade till Aron: ”I deras land ska du inte ha någon arvedel, och du ska inte ha någon lott bland dem. Jag ska vara din lott och din arvedel bland Israels barn. ²¹ Se, jag ger åt Levi barn allt tionde i Israel till arvedel, som lön för den tjänst de utför, tjänsten vid uppenbarelsetältet.

²² Och Israels barn ska härefter inte komma nära uppenbarelsetältet, för de kommer då att bära på synd och måste dö. ²³ Det är leviterna som ska förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet, och de ska själva bära sina missgärningar. Det ska vara en evig stadga från släkte till släkte: De ska inte ha någon arvedel bland Israels barn, ^24 (BU) för jag ger tiondet som Israels barn offrar som gåva åt Herren till arvedel åt leviterna. Det är därför jag säger om dem: De ska inte ha någon arvedel bland Israels barn.”

²⁵ Och Herren talade till Mose. Han sade: ²⁶ ”Tala till leviterna och säg: När ni av Israels barn tar emot det tionde som jag har bestämt att ni ska få av dem som er arvedel, då ska ni av det ge en gåva åt Herren, ett tionde av tiondena. ²⁷ Denna er gåva ska räknas som om det vore brödsäd från logen och den fulla avkastningen från vinpressen. ²⁸ Så ska också ni ge en gåva åt Herren av allt tionde som ni tar emot av Israels barn. Denna Herrens gåva av tionden ska ni ge åt prästen Aron. ²⁹ Av alla gåvor ni får ska ni offra åt Herren allt det som tillhör honom, det bästa av gåvorna, den del som är helig.

³⁰ Du ska säga till dem: När ni ger som gåva det bästa, ska leviternas gåva räknas som om det vore vad loge och press avkastar. ³¹ Ni får äta det var som helst med ert husfolk, för det är er lön för er tjänstgöring vid uppenbarelsetältet. ³² När ni offrar det bästa av det ska ni inte bära på synd. Då ska ni inte ohelga Israels barns heliga gåvor, så att ni måste dö.”

Reningsvattnet

19 Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ² ”Detta är en lagstadga som Herren har befallt: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd kviga som är felfri och inte har någon defekt och som inte har burit något ok. ^3 (BV) Ni ska ge den åt prästen Eleasar, och man ska föra den utanför lägret och slakta den i hans åsyn. ^4 (BW) Och prästen Eleasar ska ta något av blodet från kvigan på sitt finger och stänka det sju gånger mot framsidan av uppenbarelsetältet. ^5 (BX) Sedan ska man bränna upp kvigan inför hans ögon. Hud och kött och blod ska brännas upp tillsammans med hennes orenlighet. ^6 (BY) Och prästen ska ta cederträ, isop och karmosinrött garn och kasta det i elden där kvigan bränns upp. ⁷ Sedan ska prästen tvätta sina kläder och bada sin kropp i vatten. Därefter får han gå in i lägret, men han ska vara oren till kvällen. ⁸ Också den som brände upp kvigan ska tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och vara oren till kvällen. ^9 (BZ) En man som är ren ska samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den ska förvaras åt Israels barns församling för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer. ¹⁰ Den som samlade ihop askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen. Detta ska vara en evig stadga för Israels barn och för främlingen som bor ibland dem.

Orenhet genom döda kroppar

¹¹ Den som rör vid en död människa ska vara oren i sju dagar. ¹² Han ska rena sig med vattnet på tredje dagen och på sjunde dagen, och så blir han ren. Men om han inte renar sig på tredje dagen och på sjunde dagen, blir han inte ren. ¹³ Var och en som rör vid ett lik, vid en död människa, och inte renar sig, han orenar Herrens tabernakel och ska utrotas ur Israel. Eftersom reningsvattnet inte blivit stänkt på honom är han oren. Hans orenhet är alltjämt kvar.

¹⁴ Detta är lagen när en människa dör i ett tält: Var och en som kommer in i tältet, och var och en som redan är i tältet ska vara oren i sju dagar. ¹⁵ Alla öppna kärl som inte har stått övertäckta ska vara orena. ¹⁶ Och var och en som ute på marken rör vid någon som har dräpts med svärd eller dött på annat sätt, eller rör vid människoben eller en grav, ska vara oren i sju dagar.

¹⁷ För den som är oren ska man ta av askan efter det uppbrända syndoffret och hälla friskt vatten över det i ett kärl. ¹⁸ En man som är ren ska ta isop^[at] och doppa i vattnet och stänka på tältet, på alla kärlen, på de personer som varit där, på den som rört vid benen, på den dräpte och på den som dött på annat sätt eller på graven. ¹⁹ Och den som är ren ska på tredje dagen och på sjunde dagen bestänka den som har blivit oren. När han så på sjunde dagen har renat honom, ska han tvätta sina kläder och bada i vatten, så blir han ren om kvällen. ²⁰ Men om någon har blivit oren och sedan inte renar sig ska han utrotas ur församlingen, för han har orenat Herrens helgedom. Reningsvattnet har inte blivit stänkt på honom. Han är oren.

²¹ Detta ska vara en evig stadga för dem. Mannen som stänkte reningsvattnet ska tvätta sina kläder, och om någon rör vid detta reningsvatten ska han vara oren till kvällen. ²² Allt som den orene rör vid ska vara orent, och den som rör vid honom ska vara oren till kvällen.”

Mirjam dör

20 Israels barn, hela församlingen, kom in i öknen Zin^[au] i den första månaden,^[av] och folket stannade i Kadesh. Där dog Mirjam, och där begravdes hon.

Vatten ur klippan

² Och församlingen saknade vatten, och därför slöt de sig samman mot Mose och Aron. ^3 (CA) Folket klagade på Mose och sade: ”Om vi ändå hade fått dö när våra bröder dog inför Herrens ansikte! ⁴ Varför har ni låtit Herrens församling komma in i denna öken, så att vi och vår boskap måste dö här? ⁵ Varför har ni fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma till denna hemska plats? Här växer varken säd eller fikon, vindruvor eller granatäpplen, och här finns inget vatten att dricka.”

⁶ Men Mose och Aron gick bort från församlingen till uppenbarelsetältets ingång och föll ner på sina ansikten. Då visade sig Herrens härlighet för dem. ⁷ Och Herren talade till Mose. Han sade: ⁸ ”Ta staven och kalla samman församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan^[aw] inför deras ögon, och den ska ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger församlingen och dess boskap att dricka.”

⁹ Då tog Mose staven som låg inför Herrens ansikte, så som han hade befallt honom. ¹⁰ Och Mose och Aron kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: ”Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?” ^11 (CB) Sedan lyfte Mose upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut så att både folket och boskapen fick dricka.

^12 (CC) Men Herren sade till Mose och Aron: ”Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, ska ni inte få föra in denna församling i det land som jag gett dem.”

^13 (CD) Detta var Meribas^[ax] vatten, där Israels barn tvistade med Herren och där han visade sig helig bland dem.

Edom trotsar Israel

^14 (CE) Mose skickade sändebud från Kadesh till kungen i Edom^[ay] och lät säga: ”Så säger din broder Israel: Du känner alla de vedermödor som har drabbat oss. ¹⁵ Våra fäder drog ner till Egypten, vi bodde i Egypten under lång tid och vi och våra fäder blev illa behandlade av egyptierna. ^16 (CF) Men vi ropade till Herren, och han hörde vår röst och sände en ängel som förde oss ut ur Egypten. Och se, nu är vi i Kadesh, en stad som gränsar till ditt område. ¹⁷ Låt oss tåga igenom ditt land. Vi ska inte gå över åkrar och vingårdar och inte dricka vatten ur brunnarna. Vi ska ta Kungsvägen utan att vika av vare sig åt höger eller vänster förrän vi har kommit igenom ditt område.”

¹⁸ Men Edom svarade honom: ”Du får inte tåga igenom mitt land. Om du gör det ska jag komma mot dig med svärd.” ¹⁹ Israels barn sade till honom: ”Vi ska hålla oss på den allmänna vägen och om vi eller vår boskap dricker av ditt vatten, ska jag betala för det. Jag begär bara att få gå till fots genom landet, ingenting annat.” ²⁰ Han svarade: ”Nej, du får inte gå härigenom.” Och Edom drog ut mot Israel med mycket folk och med stor makt. ²¹ Eftersom Edom inte lät Israel ta vägen igenom deras område, vek Israel undan för dem.

Aron dör

^22 (CG) Och Israels barn, hela församlingen, bröt upp från Kadesh och kom till berget Hor^[az]. ²³ Herren talade då till Mose och Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land. Han sade: ²⁴ ”Aron ska samlas till sitt folk. Han ska inte komma in i det land som jag har gett åt Israels barn, för ni trotsade min befallning vid Meribas vatten. ²⁵ Ta Aron och hans son Eleasar och för dem upp på berget Hor, ^26 (CH) och ta av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Aron kommer att samlas till sitt folk och dö där.”

²⁷ Mose gjorde som Herren hade befallt, och de steg upp på berget Hor inför ögonen på hela församlingen. ^28 (CI) Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp. Sedan steg Mose och Eleasar ner från berget. ²⁹ När hela församlingen såg att Aron var död, sörjde hela Israel honom i trettio dagar^[ba].

Kungen i Arad besegras

21 ^(CJ) När den kananeiske kungen av Arad, som bodde i Negev, hörde att Israel närmade sig på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog några av dem till fånga. ² Då gav Israel ett löfte till Herren: ”Om du ger detta folk i min hand, ska jag viga deras städer åt förintelse.” ³ Herren lyssnade till Israels röst och gav kananeerna i deras hand, och de vigde^[bb] dem och deras städer åt förintelse. Och platsen fick namnet Horma.

Kopparormen

⁴ De bröt upp från berget Hor och tog vägen mot Röda havet för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt. ⁵ Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: ”Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!”

^6 (CK) Då sände Herren giftiga^[bc] ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. ⁷ Då kom folket till Mose och sade: ”Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.” Och Mose bad för folket.