Bible in 90 Days

²⁰ Då föll Saul genast raklång till jorden, förfärad över Samuels ord. Han var också helt kraftlös, för han hade inte ätit något på ett helt dygn. ^21 (A) Kvinnan gick fram till Saul, och när hon såg hur skräckslagen han var sade hon till honom: ”Se, din tjänarinna gjorde som du sade. Jag riskerade mitt liv och gjorde vad du bad mig om. ²² Så nu får också du lyssna till vad din tjänarinna har att säga: Låt mig sätta fram lite mat åt dig, så att du kan äta och hämta krafter innan du går din väg.” ²³ Men han vägrade och sade: ”Jag vill inte äta.”

Då bad både hans tjänare och kvinnan honom så enträget att han lyssnade till dem. Han reste sig upp från marken och satte sig på bädden. ²⁴ Kvinnan hade en gödkalv i huset, och den slaktade hon nu i all hast. Därefter tog hon mjöl och knådade det och bakade osyrat bröd av det. ²⁵ Sedan satte hon fram det åt Saul och hans tjänare, och de åt. Därefter reste de sig och gick samma natt sin väg.

David avvisas av filisteerna

29 ^(B) Filisteerna samlade nu alla sina härar i Afek^[a], medan israeliterna hade slagit läger vid källan i Jisreel. ² Filisteernas furstar tågade fram med avdelningar på hundra och tusen man, och David och hans män tågade fram sist tillsammans med Akish. ^3 (C) Då sade filisteernas furstar: ”Vad har de där hebreerna här att göra?” Men Akish svarade dem: ”Det här är David, tjänare till Israels kung Saul. Han har varit hos mig i mer än ett år, och jag har inte funnit något ont hos honom från den dag han gick över till mig ända till nu.”

^4 (D) Då blev filisteernas furstar förargade på honom och sade till honom: ”Skicka hem den där mannen till sin plats där du satt honom. Han får inte gå ut i strid med oss, han kan ju bli vår motståndare under striden. Hur kan han bättre glädja sin herre än genom dessa mäns huvuden? ^5 (E) Är det inte den David som de sjöng om vid dansen:

⁶ Då kallade Akish till sig David och sade till honom: ”Så sant Herren lever, du är en hederlig man och det gläder mig att du går ut och in här hos mig i lägret, för jag har inte funnit något ont hos dig från den dag du kom till mig ända till denna dag. Men furstarna ser inte på dig med blida ögon. ⁷ Så vänd nu tillbaka och gå i frid, så att du inte gör något som filisteernas furstar ogillar.”

⁸ ”Vad har jag då gjort?” frågade David. ”Vad har du funnit hos din tjänare från den dag jag kom i din tjänst ända till denna dag, eftersom jag inte får gå ut och strida mot min herre kungens fiender?” ⁹ Akish svarade David: ”Jag vet, i mina ögon är du lika god som en Guds ängel. Men filisteernas furstar säger: Han får inte gå ut i strid med oss. ¹⁰ Stig därför upp tidigt i morgon tillsammans med din herres tjänare som kom hit med dig. Så snart ni stigit upp och det har ljusnat bör ni ge er i väg.

¹¹ Då steg David och hans män upp tidigt för att på morgonen vända tillbaka till filisteernas land. Men filisteerna drog upp till Jisreel.

David strider mot amalekiterna

30 ^(F) När David och hans män kom till Siklag^[b] på tredje dagen hade amalekiterna trängt in i Negev och in i Siklag. De hade intagit Siklag och bränt det med eld. ² Kvinnorna som var därinne^[c], både små och stora, hade de fört bort som fångar men inte dödat någon. Sedan hade de gett sig av. ³ När David och hans män kom till staden, fick de se att den var nerbränd med eld och att deras hustrur, söner och döttrar var bortförda som fångar. ⁴ Då brast David och hans män i gråt, och de grät tills de inte orkade gråta mer. ^5 (G) Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal, var också tillfångatagna.

⁶ David var i stor fara, för folket hotade att stena honom. Så förbittrade var de alla, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade kraft hos Herren sin Gud. ^7 (H) David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: ”Bär hit efoden till mig.” Då kom Ebjatar med efoden till David. ^8 (I) David frågade Herren: ”Ska jag jaga rövarbandet? Kan jag hinna upp dem?” Herren svarade honom: ”Jaga dem, för du kommer att hinna upp dem och rädda alla.”

⁹ Då gav sig David i väg med sina sexhundra man, och de kom till bäckravinen Besor^[d] där en del av dem tvingades stanna kvar. ¹⁰ David fortsatte jakten med fyrahundra man, men tvåhundra man stannade. De var för trötta för att gå över bäckravinen Besor.

¹¹ Ute på fältet fann de en egyptier som de tog med sig till David. När de gav honom bröd att äta och vatten att dricka ¹² och dessutom gav honom en bit fikonkaka och två russinkakor att äta, fick han livsanden tillbaka. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

¹³ ”Vem tillhör du och varifrån är du?” frågade David honom. ”Jag är en egyptisk pojke^[e], tjänare hos en amalekitisk man”, svarade han. ”Men min herre övergav mig för tre dagar sedan, för jag blev sjuk. ^14 (J) Vi hade trängt in i kereteernas^[f] del av Negev och i området som tillhör Juda och i Kalebs del^[g] av Negev, och vi hade bränt Siklag med eld.” ¹⁵ David frågade honom: ”Vill du föra mig ner till det där rövarbandet?” Han svarade: ”Om du lovar mig med ed vid Gud att inte döda mig eller utlämna mig åt min herre, så ska jag föra dig ner till rövarbandet.”

¹⁶ Så förde han honom dit, och de låg utspridda överallt på marken och åt och drack och firade allt det stora byte de hade tagit från filisteernas land och från Juda land. ¹⁷ Och David högg ner dem ända från skymningen till aftonen dagen därpå. Inte en enda av dem kom undan, utom fyrahundra unga män som satt upp på kamelerna och flydde. ¹⁸ Och David räddade allt som amalekiterna hade tagit. Han räddade också sina båda hustrur. ¹⁹ Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son eller dotter, inget av bytet eller något av det som de hade tagit. Allt förde David tillbaka. ²⁰ David tog också alla fåren och korna, och dessa drev man framför den övriga boskapen^[h] och ropade: ”Här är Davids byte!”

²¹ När David kom tillbaka till de tvåhundra man som hade varit för trötta att följa honom och därför stannat kvar vid bäckravinen Besor, gick dessa för att möta David och folket som han hade med sig. Då gick David fram till folket och hälsade dem. ²² Men alla onda och illvilliga män bland dem som hade följt med David tog till orda och sade: ”Eftersom de inte följde med oss tänker vi inte ge dem något av bytet som vi räddat. Nej, var och en får ta sin hustru och sina barn och gå.” ²³ Men David svarade: ”Så ska ni inte göra, mina bröder, med det som Herren har gett oss. Han bevarade oss och gav rövarbandet som anföll oss i vår hand. ^24 (K) Och vem lyssnar på er i den här saken? Nej, de som drar ut i striden ska ha samma lott som de som stannar vid trossen. De ska dela lika.” ²⁵ Så blev det från den dagen och i fortsättningen, för David gjorde detta till lag och rätt i Israel, så som det är än i dag.

²⁶ När David kom till Siklag sände han en del av bytet till de äldste i Juda, till sina vänner, och lät säga: ”Här är en gåva till er av bytet från Herrens fiender.” ²⁷ Han sände gåvor till dem i Betel^[i], till dem i Ramot i Negev, till dem i Jattir, ²⁸ Aroer, Sifamot, Eshtemoa, ²⁹ Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, ³⁰ Horma, Bor-Ashan, Atak, ³¹ Hebron och till alla de orter där David och hans män hade vandrat omkring.

Sauls och hans söners död

31 ^(L) Filisteerna stred mot Israel, och Israels män flydde för dem och föll slagna på berget Gilboa. ^2 (M) Filisteerna ansatte häftigt Saul och hans söner, och de dödade Sauls söner Jonatan, Abinadab och Malki-Shua.

³ När striden hårdnade kring Saul och bågskyttarna fann honom, blev han svårt sårad av skyttarna. ^4 (N) Han sade till sin väpnare: ”Dra ditt svärd och genomborra mig, så att inte de där oomskurna kommer och genomborrar mig och skymfar mig.” Men hans väpnare ville inte, för han var mycket rädd. Då tog Saul själv svärdet och kastade sig på det. ⁵ När väpnaren såg att Saul var död, kastade också han sig på sitt svärd och följde honom i döden.

⁶ Saul och hans tre söner, hans väpnare och alla hans män dog på samma dag. ⁷ När israeliterna på andra sidan dalen och på andra sidan Jordan såg att Israels män hade flytt och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde. Sedan kom filisteerna och bosatte sig i dem.

⁸ Dagen därpå kom filisteerna för att plundra de slagna och fann då Saul och hans tre söner där de låg fallna på berget Gilboa. ⁹ De högg av Sauls huvud och tog hans vapen och sände omkring dem i filisteernas land för att sprida den goda nyheten i sitt avgudahus och bland folket. ¹⁰ De lade hans vapen i Astartetemplet, men hans kropp hängde de upp på muren i Bet-Shan.^[j]

¹¹ När invånarna i Jabesh i Gilead^[k] hörde vad filisteerna hade gjort med Saul, ^12 (O) bröt alla vapenföra män upp och gick hela natten. De tog ner Sauls och hans söners kroppar från muren i Bet-Shan och begav sig sedan till Jabesh och brände dem^[l] där. ¹³ Därefter tog de deras ben och begravde dem under tamarisken i Jabesh. Sedan fastade de i sju dagar.

Budskapet om Sauls död

1 ^(P) Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka efter segern över Amalek, var han två dagar i Siklag.^{[m] 2 (Q)} Och se, på tredje dagen kom en man från Sauls här, med kläderna sönderrivna och med jord på huvudet. När han kom in till David, föll han ner till marken och bugade sig. ³ David frågade honom: ”Varifrån kommer du?” Han svarade: ”Jag har flytt från Israels här.” ⁴ David sade till honom: ”Hur har det gått? Berätta för mig.” Han sade: ”Folket har flytt från striden och många har fallit och dött. Saul och hans son Jonatan är också döda.”

⁵ David frågade den unge mannen som berättade det för honom: ”Hur vet du att Saul och hans son Jonatan är döda?” ^6 (R) Den unge mannen som berättade det för honom svarade: ”Jag råkade vara där på berget Gilboa, och där stödde sig Saul mot sitt spjut medan vagnar och ryttare ansatte honom. ⁷ När han vände sig om och fick se mig ropade han på mig, och jag svarade: Här är jag. ⁸ Han frågade mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var amalekit.^[n]

⁹ Då sade han till mig: Ställ dig över mig och ge mig dödsstöten. Dödsångesten griper mig^[o], för livet är fortfarande kvar i mig. ¹⁰ Då gick jag fram till honom och dödade honom, för jag visste att han inte skulle överleva sitt fall. Och jag tog kronan som satt på hans huvud och ett armband som han hade på armen och tog med dem hit till min herre.” ¹¹ Då grep David tag i sina kläder och rev sönder^[p] dem. Detsamma gjorde alla som var hos honom. ¹² De höll dödsklagan och grät och fastade ända till kvällen för Saul och hans son Jonatan, och för Herrens folk och för Israels hus, därför att de hade fallit för svärd.

¹³ David frågade den unge mannen som hade berättat det för honom: ”Varifrån är du?” Han svarade: ”Jag är son till en amalekit som lever här som främling.” ^14 (S) David sade till honom: ”Hur vågade du räcka ut din hand och förgöra Herrens smorde^[q]?” ¹⁵ Och David kallade på en av de unga männen och sade till honom: ”Kom hit och hugg ner honom!” Och han stack ner honom så att han dog. ¹⁶ David sade till honom: ”Ditt blod ska komma över ditt eget huvud,^[r] för din egen mun vittnade mot dig när du sade: Jag har dödat Herrens smorde.”

Sorgesång över Saul och Jonatan

¹⁷ David sjöng denna sorgesång över Saul och hans son Jonatan, ^18 (T) och han bestämde att man skulle lära Juda barn ”Bågsången”, som finns nertecknad i ”Den redliges bok”:

David kung över Juda

2 ^(X) Därefter frågade David Herren: ”Ska jag gå upp till någon av städerna i Juda?” Herren svarade honom: ”Gå.” David frågade: ”Vart ska jag gå?” Han svarade: ”Till Hebron^[u].” ^2 (Y) David drog då dit upp med sina båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. ^3 (Z) David tog också med sina män dit upp, var och en med sin familj, och de bosatte sig i Hebrons städer. ^4 (AA) Och Juda män kom dit och smorde David till kung över Juda hus.

När man berättade för David att det var männen från Jabesh i Gilead som hade begravt Saul, ⁵ skickade han sändebud till männen i Jabesh i Gilead och lät säga till dem: ”Herren välsigne er som har visat er herre Saul den godheten att begrava honom! ⁶ Må nu Herren visa nåd och trofasthet mot er. Jag vill också göra gott mot er som har gjort detta. ⁷ Var nu starka och tappra män, för er herre Saul är död och Juda hus har nu smort mig till kung över dem.”

Ish-Boshet kung över Israel

^8 (AB) Men Abner^[v], Ners son, Sauls överbefälhavare, tog Sauls son Ish-Boshet^[w] och förde honom till Mahanajim^{[x] 9} och gjorde honom till kung över Gilead, ashureerna, Jisreel, Efraim, Benjamin och hela Israel. ¹⁰ Sauls son Ish-Boshet var fyrtio år när han blev kung över Israel, och han regerade i två år. Bara Juda hus höll sig till David. ^11 (AC) Tiden då David var kung i Hebron över Juda hus utgjorde sju år och sex månader.

Krig mellan Israel och Juda

¹² Abner, Ners son, drog ut med Sauls son Ish-Boshets folk, från Mahanajim till Gibeon. ^13 (AD) Joab, Serujas son, och Davids folk tågade också ut. De möttes vid Gibeons damm^[y] och intog ställning på var sin sida om dammen. ¹⁴ Abner sade till Joab: ”Låt de unga männen komma fram och tävla i en kämpalek inför oss.” Joab svarade: ”De får komma.” ¹⁵ Då kom de fram och ställde upp och blev räknade, tolv för Benjamin och Sauls son Ish-Boshet och tolv av Davids tjänare. ¹⁶ De grep varandra i huvudet och stack svärdet i sidan^[z] på varandra, och alla stupade. Därför kallas platsen Helkat-Hassurim.^[aa] Den ligger vid Gibeon.

¹⁷ Sedan började en mycket hård strid den dagen, och Abner och Israels män blev slagna av Davids folk. ¹⁸ Tre av Serujas^[ab] söner var där: Joab, Abishaj och Asael.^[ac] Asael var snabbfotad som en gasell på fältet. ¹⁹ Han förföljde Abner utan att vika undan vare sig åt höger eller vänster.

²⁰ Då vände Abner sig om och sade: ”Är det du, Asael?” Han svarade: ”Ja.” ²¹ Då sade Abner till honom: ”Vik av åt höger eller vänster, angrip någon av de yngre och ta hans rustning.” Men Asael ville inte låta honom vara. ²² Då sade Abner än en gång till Asael: ”Låt mig vara! Varför ska jag slå ner dig? Hur ska jag sedan kunna se din bror Joab i ansiktet?” ^23 (AE) Men han vägrade låta honom vara, så Abner stötte honom med bakänden av sitt spjut^[ad] i buken, och spjutet gick ut genom ryggen. Han föll ner och dog där på stället. Och var och en som kom till platsen där Asael hade fallit och dött stannade upp.

²⁴ Men Joab och Abishaj förföljde Abner. När solen gick ner och de kom till Ammahöjden, som ligger mitt emot Gia på vägen mot Gibeons öken, ²⁵ samlades Benjamins barn bakom Abner till en enda skara och gick i ställning på toppen av en och samma höjd. ²⁶ Abner ropade till Joab: ”Ska svärdet få fortsätta frossa? Förstår du inte att det får ett bittert slut? Hur länge ska det dröja innan du befaller ditt folk att sluta förfölja sina bröder?” ²⁷ Joab svarade: ”Så sant Gud lever: Hade du inte sagt något, skulle folket ha fortsatt förfölja sina bröder till morgonen.” ²⁸ Sedan blåste Joab i basunen, och allt folket gjorde halt. De förföljde inte Israel längre och fortsatte inte att strida.

²⁹ Abner och hans män tågade genom Hedmarken hela den natten. De gick över Jordan och fortsatte hela förmiddagen^[ae] och kom så till Mahanajim. ³⁰ När Joab slutade förfölja Abner och samlade folket saknades nitton av Davids män förutom Asael. ³¹ Men Davids män hade dödat trehundrasextio man av Benjamins och Abners folk. ³² De tog med sig Asael och begravde honom i hans fars grav i Betlehem. Därefter marscherade Joab och hans män hela natten och kom i gryningen till Hebron.

Davids söner

3 ^(AF) Kriget mellan Sauls hus och Davids hus^[af] blev långvarigt. Under tiden blev David allt starkare, medan Sauls hus blev allt svagare.

^2 (AG) I Hebron föddes söner åt David. Hans förstfödde var Amnon, som han fick med Ahinoam från Jisreel. ^3 (AH) Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigail, änkan efter karmeliten Nabal. Den tredje var Absalom, son till Maaka som var dotter till Talmaj, kungen i Geshur. ⁴ Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte Sefatja, Abitals son. ⁵ Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa föddes åt David i Hebron.

Abner går över till David

⁶ Medan kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus stärkte Abner sin ställning i Sauls hus.

^7 (AI) Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, dotter till Aja. Och Ish-Boshet sade till Abner: ”Varför har du gått in till min fars bihustru?” ⁸ Abner blev djupt upprörd över Ish-Boshets ord och sade: ”Är jag ett hundhuvud från Juda land? Här visar jag godhet mot din far Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och utlämnar dig inte i Davids hand, och så anklagar du mig i dag för en synd med den där kvinnan. ^9 (AJ) Må Gud straffa Abner både nu och i framtiden om jag inte gör så med David som Herren med ed har lovat honom. ¹⁰ Jag ska ta kungadömet från Sauls hus och upprätta Davids tron över både Israel och Juda, från Dan till Beer-Sheba.”^{[ag] 11} Då vågade han inte säga ett ord mer till Abner, så rädd var han för honom.

¹² Abner skickade sändebud till David och lät säga: ”Vem tillhör landet? Slut förbund med mig, så ska min hand hjälpa dig att få över hela Israel på din sida.” ¹³ David svarade: ”Bra! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak kräver jag av dig: Du får inte komma hit inför mig utan att föra med dig Sauls dotter Mikal^[ah] när du kommer för att träda fram inför mig.” ^14 (AK) Därefter skickade David sändebud till Sauls son Ish-Boshet och lät säga: ”Ge mig min hustru Mikal som jag vann till priset av hundra filisteers förhudar.” ^15 (AL) Då sände Ish-Boshet bud och lät hämta henne från hennes man Paltiel, son till Laish. ¹⁶ Men hennes man gick med henne och följde henne gråtande ända till Bahurim. Där sade Abner till honom: ”Vänd och gå hem igen.” Då vände han tillbaka.

¹⁷ Abner hade talat med de äldste i Israel och sagt: ”Ni har länge försökt få David till kung över er. ¹⁸ Låt det nu ske, för Herren har sagt om David: Genom min tjänare Davids hand ska jag frälsa mitt folk Israel från filisteerna och från alla deras fiender.” ^19 (AM) Abner talade också med benjaminiterna. Sedan gick Abner till David i Hebron för att berätta allt som Israel och hela Benjamins hus hade godtagit. ²⁰ Abner kom till David i Hebron, åtföljd av tjugo man, och David ordnade en fest för Abner och hans män. ²¹ Abner sade till David: ”Jag vill ge mig av och samla hela Israel till min herre kungen, så att de sluter förbund med dig och du kan regera över allt ditt hjärta önskar.” Då lät David Abner gå, och han gav sig av i frid.

Abner dödas av Joab

²² Just då kom Davids folk och Joab tillbaka från ett plundringståg med stort byte. Abner var inte kvar hos David i Hebron längre, för David hade låtit honom gå och han hade gett sig av i frid. ²³ När Joab och hela hans här kom berättade man för honom att Abner, Ners son, hade kommit till kungen, som lät honom gå så att han gav sig av i frid. ²⁴ Då gick Joab in till kungen och sade: ”Vad har du gjort? Abner kommer till dig, och du låter honom bara gå härifrån! ²⁵ Du känner Abner, Ners son. Han kom för att bedra dig och få veta alla dina krigsplaner och ta reda på allt du gör.” ²⁶ Joab gick ut från David och sände bud efter Abner, och de fick honom att vända tillbaka vid Sirabrunnen^[ai]. Men David visste inte om det. ^27 (AN) När Abner kom tillbaka till Hebron tog Joab honom avsides in i porten för att tala ostört med honom. Där stack han honom i magen så att han dog, som hämnd för sin bror Asaels blod.

²⁸ När David fick höra om det efteråt sade han: ”Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför Herren till Abners, Ners sons, blod. ^29 (AO) Låt det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Låt det aldrig i Joabs hus saknas män som har flytning eller spetälska eller går på kryckor eller faller för svärd eller saknar bröd.” ³⁰ Så mördade Joab och hans bror Abishaj Abner, därför att han hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.

David sörjer Abner

³¹ David sade till Joab och allt folket som var med honom: ”Riv sönder era kläder och klä er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner.” Och kung David gick själv bakom båren. ³² De begravde Abner i Hebron. Kungen brast i gråt vid Abners grav, och allt folket grät. ³³ Och kungen sjöng en sorgesång över Abner:

³⁵ Sedan kom de alla för att få David att äta något medan det ännu var dag. Men David svor en ed och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om jag smakar bröd eller något annat innan solen går ner!” ³⁶ Hela folket hörde det och gillade det, liksom allt som kungen gjorde gillades av allt folket. ³⁷ Hela folket och hela Israel insåg den dagen att kungen inte hade haft någon del i mordet på Abner, Ners son. ³⁸ Kungen sade till sina tjänare: ”Förstår ni inte att en furste och en stor man har fallit i Israel i dag? ^39 (AP) Men jag är svag i dag, trots att jag är smord till kung, och de där männen, Serujas söner, är hårdare än jag. Må Herren straffa den som gör ont för hans ondska.”

Ish-Boshet mördas

4 När Sauls son^[aj] hörde att Abner var död i Hebron tappade han allt mod, och hela Israel var skräckslaget. ^2 (AQ) Men Sauls son hade två män till befälhavare för sina plundringståg, den ene hette Baana och den andre Rekab. De var söner till Rimmon från Beerot och tillhörde Benjamins barn. Även Beerot räknas nämligen till Benjamin, ^3 (AR) eftersom beerotiterna flydde till Gittajim och bodde sedan där som främlingar, vilket de gör än i dag.

^4 (AS) Jonatan, Sauls son, hade en son som var förlamad i fötterna. Han var fem år när nyheten om Saul och Jonatan kom från Jisreel. Hans sköterska tog honom och flydde, men när hon skyndade sig i väg föll han och blev halt. Han hette Mefiboshet^[ak].

⁵ Beerotiten Rimmons söner Rekab och Baana kom nu till Ish-Boshets hus när dagen var som hetast och Ish-Boshet låg och vilade middag. ⁶ De tog sig in i huset som för att hämta vete och stack honom i magen, och sedan flydde Rekab och hans bror Baana. ⁷ De hade tagit sig in i huset medan Ish-Boshet låg på sin bädd i sovrummet. När de hade stuckit ihjäl honom, högg de av honom huvudet. Därefter tog de hans huvud och gick genom Hedmarken hela natten. ⁸ De kom med Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: ”Se! Här är Ish-Boshets huvud, son till din fiende Saul som försökte ta ditt liv. Herren har i dag gett min herre kungen hämnd på Saul och hans efterkommande.”

Mördarna straffas av David

^9 (AT) Men David svarade Rekab och hans bror Baana, söner till beerotiten Rimmon: ”Så sant Herren lever, han som har befriat mig ur all nöd: ^10 (AU) Den som berättade för mig att Saul var död trodde sig vara en glädjebudbärare, men honom lät jag gripa och döda i Siklag. Det var lönen jag gav honom för hans glädjebud! ¹¹ Nu har onda män dödat en oskyldig man i hans eget hem, i hans säng. Hur mycket mer ska jag då inte utkräva hans blod av er hand och utrota er från jorden!” ^12 (AV) På Davids befallning dödade hans unga män dem, högg av deras händer och fötter och hängde upp dem vid dammen i Hebron. Men Ish-Boshets huvud tog de och lade i Abners grav i Hebron.

David blir kung över hela Israel

5 ^(AW) Sedan kom Israels alla stammar till David i Hebron och sade: ”Vi är av samma kött och blod^[al] som du. ^2 (AX) Redan för länge sedan, när Saul var kung över oss, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och Herren har sagt till dig: Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel.” ^3 (AY) När Israels alla äldste kom till kungen i Hebron, slöt kung David förbund med dem i Hebron inför Herren. Och de smorde David till kung över Israel.

^4 (AZ) David var trettio år när han blev kung, och han regerade i fyrtio år. ^5 (BA) I Hebron regerade han över Juda i sju år och sex månader, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år över hela Israel och Juda.

David erövrar Jerusalem

^6 (BB) Kungen och hans män tågade nu mot Jerusalem och jebusiterna som bodde där i landet. De sade till David: ”Hit kommer du inte in, till och med blinda och halta ska driva bort dig.” De tänkte: David kommer aldrig hit in. ⁷ Men David intog Sions borg^[am], det vill säga Davids stad.

⁸ På den dagen sade David: ”Den som slår jebusiterna ska gå genom vattentunneln^[an] och nå fram till dessa halta och blinda som Davids själ hatar^[ao].” Därför brukar man säga: ”Blinda och halta får inte komma in i huset.” ⁹ Och David slog sig ner i borgen och kallade den Davids stad. Där byggde han runt omkring, från Millo^[ap] och vidare inåt. ^10 (BC) David blev allt mäktigare, och Herren Gud Sebaot var med honom.

^11 (BD) Kung Hiram^[aq] i Tyrus skickade sändebud till David med cederträ^[ar] och med snickare och stenhuggare, och de byggde ett hus åt David. ¹² Och David förstod att Herren hade befäst honom som kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungadöme för sitt folk Israels skull.

^13 (BE) David tog sig ännu fler bihustrur och hustrur^[as] från Jerusalem sedan han hade lämnat Hebron, och ännu fler söner och döttrar föddes åt David. ^14 (BF) Detta är namnen på de söner som föddes åt honom i Jerusalem: Shammua, Shobab, Natan, Salomo, ¹⁵ Jibhar, Elishua, Nefeg, Jafia, ¹⁶ Elishama, Eljada och Elifelet.

David besegrar filisteerna

¹⁷ När filisteerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, drog de alla upp för att söka efter David. När David hörde det gick han ner till borgen. ¹⁸ Filisteerna hade nu kommit fram och spred sig i Refaimdalen^[at]. ^19 (BG) Då frågade David Herren: ”Ska jag dra upp mot filisteerna? Ger du dem i min hand?” Herren svarade David: ”Dra upp! Jag ska ge filisteerna i din hand.” ^20 (BH) Så kom David till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. Han sade: ”Herren bröt ner mina fiender framför mig som en flodvåg.” Därav fick platsen namnet Baal-Perasim.^{[au] 21} Filisteerna övergav där sina avgudabilder, och David och hans män förde bort dem.

²² Men filisteerna drog upp igen och spred sig i Refaimdalen. ²³ När David då frågade Herren, svarade han: ”Du ska inte dra upp dit. Gå runt dem bakifrån och anfall dem från det håll där bakaträden^[av] står. ²⁴ När du hör ljudet av steg i bakaträdens toppar ska du genast rycka fram, för då har Herren gått ut framför dig för att slå filisteernas här.” ²⁵ Och David gjorde som Herren hade befallt honom. Han slog filisteerna och förföljde dem från Geba ända till Gezer^[aw].

Guds ark förs till Jerusalem

6 ^(BI) Åter samlade David alla de utvalda i Israel, trettiotusen man. ^2 (BJ) David bröt upp och drog i väg med allt sitt folk från Baale-Juda^[ax] för att därifrån föra upp Guds ark som var uppkallad efter Namnet, namnet Herren Sebaot, han som tronar på keruberna^[ay]. ^3 (BK) De satte Guds ark på en ny vagn och hämtade den från Abinadabs hus på höjden. Ussa och Ahjo, Abinadabs söner, körde den nya vagnen. ⁴ Så förde de Guds ark bort från Abinadabs hus på höjden, och Ahjo gick framför arken. ⁵ David och hela Israels hus dansade och gladde sig inför Herrens ansikte med alla slags instrument av cypressträ, med harpor, lyror, tamburiner, skallror och cymbaler.

⁶ Men när de kom till Nakons tröskplats räckte Ussa ut handen mot Guds ark och grep tag i den, eftersom oxarna snavade. ^7 (BL) Då upptändes Herrens vrede mot Ussa. Gud slog honom där för hans synd^[az], och han dog där vid Guds ark. ⁸ David blev upprörd över att Herren hade brutit ner Ussa.^[ba] Han kallade platsen Peres-Ussa, och den heter så än i dag.

⁹ David greps av fruktan för Herren den dagen och sade: ”Hur skulle Herrens ark kunna komma till mig?” ^10 (BM) Därför ville David inte föra in Herrens ark till sig i Davids stad utan ställde den i gatiten^[bb] Obed-Edoms^[bc] hus. ¹¹ Sedan blev Herrens ark kvar i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus.

^12 (BN) Det berättades för kung David att Herren hade välsignat Obed-Edoms hus och allt han ägde på grund av Guds ark. Då gick David och förde ut Guds ark ur Obed-Edoms hus upp till Davids stad under jubel. ^13 (BO) När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade han en tjur och en gödkalv. ^14 (BP) Själv dansade David med all kraft inför Herrens ansikte, och David var iklädd en linne-efod^[bd]. ¹⁵ Så hämtade David och hela Israel Herrens ark under jubel och basuners ljud.

^16 (BQ) När Herrens ark kom in i Davids stad såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herrens ansikte föraktade hon honom i sitt hjärta.

^17 (BR) När de hade fört in Herrens ark och ställt den på sin plats mitt i det tält som David hade slagit upp åt den, offrade David brännoffer och gemenskapsoffer inför Herrens ansikte. ^18 (BS) Och när David hade offrat brännoffret och gemenskapsoffret, välsignade han folket i Herren Sebaots namn. ¹⁹ Till allt folket, hela skaran av israeliter, både man och kvinna, gav han en brödkaka,^[be] en dadelkaka och en druvkaka.^[bf] Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt.

²⁰ När David återvände hem för att välsigna sitt husfolk gick Mikal, Sauls dotter, ut mot honom och sade. ”Hur härlig har inte Israels kung visat sig i dag, när han blottat sig inför ögonen på sina tjänares tjänstekvinnor så som lössläppt folk gör!” ²¹ Då sade David till Mikal: ”Det var inför Herren, han som har utvalt mig framför din far och hela hans hus och som har insatt mig till furste över Herrens folk Israel. Inför Herren dansade jag och gladde mig. ²² Jag ska bli ännu ringare än detta och förnedrad i egna ögon^[bg]. Men med tjänstekvinnorna som du talade om, tillsammans med dem ska jag bli ärad.” ²³ Och Mikal, Sauls dotter, fick inga barn så länge hon levde.

Guds löfte till David

7 ^(BT) När kungen nu satt i sitt hus och Herren hade gett honom ro från alla hans fiender runt omkring, ^2 (BU) sade han till profeten Natan:^[bh] ”Här bor jag i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält.” ³ Natan sade till kungen: ”Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, för Herren är med dig.”

⁴ Men den natten kom Herrens ord till Natan: ^5 (BV) ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? ^6 (BW) Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. ⁷ Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?

^8 (BX) Nu ska du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, till att bli furste över mitt folk Israel. ⁹ Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig, och jag ska göra dig ett stort namn, som de största namnen på jorden. ^10 (BY) Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer. Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr, ¹¹ sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender.

Nu förkunnar Herren för dig att Herren ska bygga ett hus^[bi] åt dig. ^12 (BZ) När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling^[bj] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme. ^13 (CA) Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt. ^14 (CB) Jag ska vara hans far och han ska vara min son. Gör han något orättfärdigt ska jag straffa honom med människors ris och med plågor som drabbar människors barn.^{[bk] 15 (CC)} Men min nåd ska inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig. ¹⁶ Ditt hus och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid.”

Davids bön

¹⁷ Alla dessa ord och hela denna uppenbarelse talade Natan till David. ^18 (CD) Då gick kung David in och satte sig inför Herrens ansikte och sade: ”Vem är jag, Herre Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit? ¹⁹ Och ändå var det för lite i dina ögon, Herre Gud.

Nu har du också talat om din tjänares hus i framtiden, och detta till undervisning för människorna, Herre Gud. ^20 (CE) Vad ska David säga mera till dig? Du känner din tjänare, Herre Gud. ²¹ För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och gjort det känt för din tjänare. ^22 (CF) Därför är du stor, Herre Gud, för ingen är som du, och det finns ingen annan Gud än du efter allt vi har hört med våra öron. ^23 (CG) Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel, det som Gud själv kom och friköpte åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. ²⁴ Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud.

²⁵ Så uppfyll nu, min Herre och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat. ²⁶ Då ska ditt namn upphöjas för evigt och man ska säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Så ska din tjänare Davids hus bestå inför dig. ²⁷ För du, Herre Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag ska bygga dig ett hus. Därför har din tjänare funnit frimodighet att be denna bön till dig.

²⁸ Och nu, Herre Gud, du är Gud, och dina ord är sanning, och du har lovat din tjänare detta goda. ²⁹ Var nu god och välsigna din tjänares hus så att det blir kvar inför dig för evigt. För du, Herre Gud, har talat, och genom din välsignelse ska din tjänares hus bli välsignat för evigt.”

Davids segrar

8 ^(CH) En tid därefter slog David filisteerna och kuvade dem, och han tog Meteg-Haamma från filisteerna. ^2 (CI) Han slog också moabiterna. Han tvingade ner dem på marken och mätte dem med snöre. Med två snörlängder mätte han ut dem som skulle dödas, och med en full snörlängd dem som han lät leva. Så blev moabiterna underordnade David och skattskyldiga.

^3 (CJ) David slog också kung Hadadezer av Soba^[bl], Rehobs son, när han dragit ut för att vidga sitt välde till floden^[bm]. ^4 (CK) Av hans folk tillfångatog David 1 700 ryttare och 20 000 man fotfolk. Han lät skära av hälsenorna på alla vagnshästarna men skonade 100 hästar.

⁵ När arameerna från Damaskus kom för att hjälpa kung Hadadezer av Soba slog David 22 000 man av dem. ⁶ David placerade trupper bland arameerna i Damaskus. Så blev arameerna underordnade David och skattskyldiga. Och Herren gav seger åt David var han än drog fram.

⁷ David tog de guldsköldar^[bn] som hade tillhört Hadadezers tjänare och förde dem till Jerusalem. ⁸ Från Hadadezers städer Teba^[bo] och Berotaj tog kung David en stor mängd koppar.

^9 (CL) När kung Toi^[bp] i Hamat^[bq] hörde att David hade slagit Hadadezers här, ¹⁰ sände han sin son Joram till kung David för att hälsa honom och lyckönska honom för att han hade kämpat mot Hadadezer och besegrat honom. Hadadezer hade nämligen legat i krig med Toi. Joram hade med sig kärl av silver, guld och koppar. ^11 (CM) Även dessa helgade kung David åt Herren, liksom han hade helgat det silver och guld som han tagit från alla de folk han lagt under sig: ¹² från arameerna,^[br] moabiterna, ammoniterna, filisteerna och amalekiterna, så också bytet han hade tagit från kung Hadadezer av Soba, Rehobs son.

^13 (CN) När David kom tillbaka från sin seger över arameerna gjorde han sig ett namn när han dödade 18 000 man i Saltdalen^[bs]. ^14 (CO) Och han placerade trupper i Edom, han satte trupper i hela Edom och alla edomiter blev underordnade David. Så gav Herren seger åt David var han än drog fram.

¹⁵ David regerade nu över hela Israel och skipade lag och rätt åt hela sitt folk. ^16 (CP) Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Joshafat, Ahiluds son, var kansler^[bt]. ¹⁷ Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, var präster, och Seraja var sekreterare^[bu]. ^18 (CQ) Benaja, Jojadas son, hade befälet över kereteerna^[bv] och peleteerna. Och Davids söner var präster^[bw].

David och Mefiboshet

9 ^(CR) David frågade: ”Finns det någon kvar av Sauls hus som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull?”^{[bx] 2} Sauls hus hade haft en tjänare som hette Siba, och honom hämtade man nu till David.

Kungen frågade honom: ”Är du Siba?” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” ^3 (CS) Kungen frågade: ”Finns det ingen kvar av Sauls hus mot vilken jag kan visa Guds godhet?” Siba svarade kungen: ”Det finns kvar en son till Jonatan, en som är förlamad i fötterna.” ^4 (CT) Kungen frågade: ”Var finns han?” Han svarade: ”Han är nu hos Makir, Ammiels son, i Lo-Debar^[by].” ⁵ Då sände kung David och lät hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar.

⁶ När Mefiboshet, Jonatans son, Sauls sonson, kom till David, föll han ner på sitt ansikte och bugade sig. David sade: ”Mefiboshet.” Han svarade: ”Jag är din tjänare.” ⁷ David sade till honom: ”Var inte rädd, för jag vill visa godhet mot dig för din far Jonatans skull. Jag ska ge tillbaka till dig all mark som tillhört din farfar Saul, och du ska alltid äta vid mitt bord.” ^8 (CU) Då bugade han sig och sade: ”Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en död hund som jag?” ⁹ Sedan kallade kungen till sig Sauls tjänare Siba och sade till honom: ”Allt som tillhörde Saul och hela hans hus har jag gett åt din herres son. ¹⁰ Du och dina söner och dina tjänare ska bruka jorden åt honom och bärga skörden så att din herres son har bröd att äta. Men Mefiboshet, din herres son, ska alltid äta vid mitt bord.” Siba hade femton söner och tjugo tjänare, ¹¹ och han sade till kungen: ”Din tjänare ska göra allt som min herre kungen befaller sin tjänare.” Och Mefiboshet åt vid Davids bord som en av kungens söner.

¹² Mefiboshet hade en liten son som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blev Mefiboshets tjänare. ¹³ Själv bodde Mefiboshet i Jerusalem, eftersom han alltid åt vid kungens bord. Han var halt på båda fötterna.

David besegrar ammoniterna

10 ^(CV) En tid därefter dog ammoniternas kung, och hans son Hanun blev kung efter honom. ² Då sade David: ”Jag vill visa godhet mot Hanun,^[bz] Nahashs son, eftersom hans far visade mig godhet.” Och David sände några av sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far.

När Davids tjänare kom till ammoniternas land, ³ sade ammoniternas furstar till sin herre Hanun: ”Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska staden och spionera på den och sedan störta den som David har sänt sina tjänare till dig.” ⁴ Då grep Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget^[ca] och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade sedan i väg dem. ⁵ När man berättade det för David sände han några för att möta dem, eftersom männen var djupt förnedrade. Kungen lät säga: ”Stanna i Jeriko tills ert skägg har växt ut. Kom sedan tillbaka.”

⁶ När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba 20 000 man fotfolk, och av kungen i Maaka^[cb] 1 000 man och av Tobs^[cc] män 12 000 man. ⁷ När David hörde det sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. ^8 (CW) Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden, medan de som var från Aram-Soba och Rehob tillsammans med Tobs män och maakateerna gick i ställning för sig själva på fältet.

⁹ Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. ¹⁰ Resten av hären överlämnade han till sin bror Abishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. ¹¹ Han sade: ”Om arameerna blir för starka för mig ska du komma till min hjälp, och om ammoniterna blir för starka för dig kommer jag till din hjälp. ¹² Var modig! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren ska göra vad han finner bäst.” ¹³ Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. ¹⁴ När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för Abishaj och gick in i staden. Då drog Joab bort från ammoniterna och återvände^[cd] till Jerusalem.

¹⁵ När arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel återsamlade de sina styrkor. ¹⁶ Hadadezer sände bud efter arameerna som bodde på andra sidan floden, och de kom till Helam anförda av Shobak, Hadadezers överbefälhavare. ¹⁷ När David fick veta det, samlade han hela Israel och gick över Jordan och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och gav sig i strid med honom. ¹⁸ Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40 000 ryttare. Han slog också ner deras överbefälhavare Sobak så att han dog där.

¹⁹ När Hadadezers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med Israel och gav sig under dem. Och arameerna vågade sedan inte hjälpa ammoniterna mer.

David och Bat-Seba

11 ^(CX) Nästa år, vid tiden då kungar drar ut i fält^[ce], sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba^[cf]. Men David stannade kvar i Jerusalem.

² Då hände det en kväll, när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket^[cg] till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade^[ch]. Kvinnan var mycket vacker. ³ David sände bud och hörde sig för om kvinnan. ”Det är Bat-Seba,^[ci] dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria”,^[cj] sade man. ^4 (CY) David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.

⁵ Men kvinnan hade blivit havande, och hon skickade bud till David och lät säga: ”Jag är havande”. ⁶ Då sände David bud till Joab: ”Skicka hetiten Uria till mig.” Joab skickade då Uria till David. ⁷ När Uria kom till honom, frågade David om det var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. ⁸ Därefter sade David till Uria: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.

⁹ Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. ¹⁰ Man berättade det för David och sade: ”Uria har inte gått ner till sitt hus.” Då sade David till Uria: ”Du kommer ju från en resa. Varför gick du inte ner till ditt hus?” ^11 (CZ) Uria svarade David: ”Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru^[ck]? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra.” ¹² Då sade David till Uria: ”Stanna här i dag också, i morgon ska jag sända ut dig.” Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. ¹³ David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka hos honom så att han blev berusad. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.

David låter döda Uria

¹⁴ Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. ¹⁵ I brevet skrev han: ”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom så att han blir slagen och dödad.” ¹⁶ Under belägringen av staden skickade Joab Uria till platsen där han visste att de tappraste männen var. ¹⁷ Stadens män gjorde ett utfall och gick i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll. Även hetiten Uria stupade.

¹⁸ Då sände Joab bud och lät berätta för David allt som hade hänt under striden. ¹⁹ Han befallde budbäraren att säga: ”När du har talat om för kungen allt som hänt under striden, ²⁰ blir kungen kanske upprörd och säger till dig: Varför gick ni så nära staden under striden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? ^21 (DA) Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbeshets^[cl] son? Var det inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära muren? Då ska du säga: Din tjänare hetiten Uria är också död.”

²² Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt som Joab hade sänt honom att säga. ²³ Budbäraren sade till David: ”Männen överväldigade oss. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog tillbaka dem till stadsporten. ²⁴ Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare så att en del av kungens tjänare dog. Din tjänare hetiten Uria är också död.” ²⁵ Då sade David till budbäraren: ”Så ska du säga till Joab: Låt det inte plåga dig, för svärdet slukar både den ene och den andre. Fullfölj med kraft belägringen av staden och förstör den. Och uppmuntra honom.”

²⁶ När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom. ²⁷ När sorgetiden^[cm] var över sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.

Natans strafftal och Davids ånger

12 Herren sände Natan till David. Han kom till David och sade till honom: ”Två män bodde i samma stad. Den ene var rik och den andre fattig. ² Den rike hade får och boskap i stor mängd. ³ Men den fattige hade ingenting alls utom ett enda litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp hos honom och hans barn. Det åt av hans brödbit och drack ur hans bägare och låg i hans famn, och det var som en dotter för honom. ⁴ Så kom en vägfarande till den rike mannen. Då ville han inte ta av sina egna får och kor för att tillaga åt den resande som kom till honom, utan han tog den fattiges lamm och tillagade det åt mannen som kom till honom.”

⁵ David blev alldeles rasande på den mannen, och han sade till Natan: ”Så sant Herren lever: Den mannen som gjorde det förtjänar döden! ^6 (DB) Lammet ska han ersätta fyrdubbelt^[cn], för att han gjorde så där och var så obarmhärtig.”

^7 (DC) Då sade Natan till David: ”Du är den mannen! Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel, och jag räddade dig ur Sauls hand. ⁸ Jag gav dig din herres hus och lade din herres hustrur i din famn. Jag gav dig Israels och Juda hus. Och om det hade varit för lite skulle jag ha gett dig ännu mer. ^9 (DD) Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort det som är ont i hans ögon? Du har dödat hetiten Uria med svärd och tagit hans hustru till hustru åt dig. Du har dödat honom med ammoniternas svärd.

¹⁰ Nu ska svärdet aldrig vika från ditt hus, eftersom du föraktade mig och tog hetiten Urias hustru till hustru åt dig.