Old/New Testament

3 Sedan sa han till mig: ”Du människa, ät upp vad som finns framför dig, ät upp den här bokrullen! Gå sedan och tala till israeliterna!” ² Jag öppnade munnen, och han gav mig bokrullen att äta. ³ ”Människa”, sa han till mig, ”ät upp och fyll din buk med denna bokrulle som jag ger dig.” Jag åt, och den smakade sött som honung.

⁴ Sedan sa han till mig: ”Du människa, gå nu till israeliterna och tala mina ord till dem. ⁵ Det är inte till ett folk med ett främmande och obegripligt språk som du sänds ut, utan till israeliterna, ⁶ inte till många folk vars främmande språk och svårbegripliga tal du inte kan förstå. Om jag hade sänt dig till dem skulle de ha lyssnat till dig. ⁷ Men israeliterna vill inte lyssna till dig mer än de vill lyssna till mig. Alla israeliterna har hårda pannor och hårda hjärtan. ⁸ Men jag ska göra ditt ansiktsuttryck lika hårt som deras och din panna lika hård. ⁹ Jag ska göra din panna hård som den hårdaste sten, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem, låt dig inte skrämmas av dem. De är ju ett upproriskt släkte.”

¹⁰ Sedan sa han: ”Du människa, lägg allt jag säger på minnet! Lyssna noga! ¹¹ Gå till dina landsmän i fångenskapen, tala till dem, och vare sig de lyssnar eller inte, ska du säga till dem: ’Så säger Herren, Herren.’ ”

¹² Sedan lyfte Anden mig upp. Bakom mig hörde jag då ett väldigt dån: ”Välsignad vare Herrens härlighet^[a] från denna plats!” ¹³ Dånet kom från varelsernas vingar när de rörde vid varandra och ljudet från hjulen intill dem, ett väldigt dån. ¹⁴ Anden lyfte mig upp och förde mig bort. Jag var bitter och upprörd medan jag gick. Herrens hand vilade tungt på mig. ¹⁵ Jag kom till de bortförda i Tel Aviv^[b], som bodde vid floden Kevar. Där blev jag sittande bland dem i sju dagar, modfälld.

¹⁶ När sju dagar hade gått kom Herrens ord till mig: ¹⁷ ”Du människa, jag har utsett dig till en väktare för israeliterna. Lyssna till vad jag har att säga och varna dem för mig. ¹⁸ När jag säger till den gudlöse: ’Du ska dö,’ och du inte varnar honom eller tillrättavisar honom för hans onda leverne, för att rädda hans liv, då ska den gudlöse dö i sin synd, men vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. ¹⁹ Men om du varnar den gudlöse och han inte vänder om från sin ondska eller sitt onda leverne, då ska han dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.

²⁰ Likaså om en rättfärdig vänder bort från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, ska jag lägga en stötesten framför honom, och han ska dö. Om du inte har varnat honom måste han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg hans rättfärdiga gärningar, och vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. ²¹ Men om du varnar den rättfärdige för att synda, och han inte syndar, då ska han få leva därför att han lät varna sig, och då har du också räddat ditt liv.”

²² Herrens hand var över mig där, och han sa till mig: ”Gå bort till dalen, så ska jag tala med dig där.” ²³ Jag reste mig och gick till dalen. Där stod Herrens härlighet, på samma sätt som jag hade sett vid floden Kevar. Då föll jag ner med ansiktet mot jorden.

²⁴ Sedan kom Anden in i mig och reste mig upp på fötterna. Han talade till mig och sa: ”Gå och stäng in dig i ditt hus! ²⁵ Människa, de kommer att binda dig med rep, så att du inte kan gå ut bland dem. ²⁶ Jag ska låta din tunga fastna i gommen, så att du blir stum och inte kan tillrättavisa dem. De är ju ett upproriskt släkte. ²⁷ Men när jag talar med dig ska jag lösa din tunga, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, Herren!’ Den som vill lyssna, ska lyssna, den som inte vill, lyssnar inte. De är ju ett upproriskt släkte.

Belägringen förutsägs på en lertavla

4 Människa, ta nu en lertavla och lägg den framför dig och rita staden Jerusalem på den. ² Belägra den, bygg en belägringsvall mot den och res en ramp, slå upp ett läger och sätt upp murbräckor runt omkring den. ³ Ta en järnplåt och sätt upp den som en mur mellan dig och staden. Vänd dig sedan mot den och håll den belägrad. Belägra den, det ska vara ett tecken för israeliterna.

⁴ Lägg dig sedan på din vänstra sida och ta på dig Israels skuld. Lika länge som du ligger så ska du bära Israels skuld. ⁵ Jag ska lägga deras skuld på dig i lika många dagar som de år som de har syndat, 390 dagar. Så länge ska du bära israeliternas skuld.

⁶ När du har gjort detta, ska du lägga dig ner igen, nu på din högra sida, och bära Juda folks skuld i fyrtio dagar. En dag för varje år har jag bestämt åt dig. ⁷ Vänd dig sedan med bar arm mot det belägrade Jerusalem och profetera mot det. ⁸ Jag ska binda dig med rep, så att du inte kan vända dig från den ena sidan till den andra förrän dina belägringsdagar är över.

⁹ Ta vete, korn, bönor, linser, hirs och emmer. Blanda dem i en kruka och baka bröd åt dig av det. Det ska du äta under den tid du ligger på sidan, 390 dagar. ¹⁰ Väg upp den mat du ska äta: tjugo siklar^[c] för varje dag, och ät vid bestämda tider. ¹¹ Mät också upp vattnet du ska dricka: en sjättedels hin^[d] som du ska dricka vid bestämda tider. ¹² Ät din mat som en kornkaka som du bakat inför dem med människoavföring som bränsle.” ¹³ Herren sa: ”Så här ska Israel äta orent bröd bland de folk som jag ska driva bort dem till.”

¹⁴ Då sa jag: ”Nej, min Herre, Herre, jag har aldrig orenat mig. Ända från min ungdom har jag aldrig ätit något självdött eller ihjälrivet djur, och aldrig har något orent kött kommit i min mun.” ¹⁵ Då sa han till mig: ”Jag låter dig använda kogödsel i stället för människoavföring att baka ditt bröd över.”

¹⁶ Sedan sa han till mig: ”Människa, jag ska låta det bli brist på bröd i Jerusalem. De ska äta sitt uppvägda bröd med oro och dricka sitt uppmätta vatten med förfäran. ¹⁷ De ska lida brist på både bröd och vatten och se på varandra med skräck och tyna bort på grund av sin synd.

²⁰ I tro välsignade Isak också Jakob och Esau för framtiden.

²¹ I tro välsignade den döende Jakob Josefs söner. Lutad mot sin stav tillbad han Gud.

²² I tro påminde Josef, när hans slut närmade sig, om israeliternas uttåg ur Egypten och gav order om sina kvarlevor.

²³ I tro lyckades Moses föräldrar gömma sitt nyfödda barn under tre månader. De såg att det var ett vackert barn och var inte rädda, trots kungens påbud.

²⁴ I tro vägrade sedan Mose som vuxen att bli kallad son till faraos dotter. ²⁵ Han valde att lida tillsammans med Guds folk, i stället för att under en kort tid njuta av synden. ²⁶ Han betraktade smäleken för Kristus skull som en större rikedom än Egyptens skatter. Han såg fram emot den belöning som väntade honom. ²⁷ I tro lämnade Mose sedan Egypten. Han var inte rädd för kungens vrede, utan höll ut, eftersom han liksom såg den Osynlige.^{[a] 28} I tro firade han påsk och strök blod på dörrposterna, så att den som skulle döda de förstfödda inte skulle röra vid dem.^[b]

²⁹ I tro gick folket rakt igenom Röda havet som på torra land. Men när egypterna försökte göra det, drunknade de allihop.^[c]

³⁰ Genom tron föll Jerikos murar, sedan man hade gått runt dem i sju dagar.^[d]

³¹ Genom tron slapp den prostituerade Rachav att dödas tillsammans med de andra som vägrade att tro, eftersom hon fredligt hade tagit emot spionerna.^[e]

³² Behöver jag göra listan längre? Det skulle ta alltför lång tid att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, och om Samuel och profeterna. ³³ Genom sin tro kunde dessa människor besegra andra riken, främja rättfärdighet, och få det som utlovats. De kunde stänga till lejonens gap, ³⁴ släcka rasande eld, och undgå att dödas av svärd. Trots sin svaghet blev de starka, och de fick kraft att strida och driva hela arméer på flykten. ³⁵ Kvinnor fick tillbaka sina döda uppståndna. Andra torterades till döds och ville inte bli frisläppta, för de såg fram emot en bättre uppståndelse. ³⁶ En del blev hånade och piskade, andra kedjades fast och fick sitta i fängelse. ³⁷ De stenades till döds, sågades mitt itu eller dödades med svärd. De gick omkring klädda i fårskinn och gethudar. De led brist, blev förföljda och misshandlade. ³⁸ Världen förtjänade inte att ha dem ibland sig. De höll till i ödemarken och bland bergen, i grottor och jordhålor.

³⁹ Men ingen av dessa fick se löftet uppfyllt, trots att de alla genom sin tro hade fått Guds vittnesbörd. ⁴⁰ Gud hade nämligen en bättre plan för oss, så att de inte ska uppnå fullkomlighet förrän tillsammans med oss.