Revised Common Lectionary (Complementary)
7 "Hör, mitt folk, jag vill tala!
Israel, jag vill vittna mot dig:
Jag är Gud, din Gud.
8 Det är inte för dina slaktoffer
jag går till rätta med dig,
dina brännoffer är ständigt
inför mig.
9 Jag vill inte ta tjurar från ditt hus
eller bockar från dina fållor,
10 för skogens alla djur är mina,
boskapen på de tusen bergen.
11 Jag känner alla fåglar på bergen[a],
allt som rör sig på marken är mitt.
12 (A) Om jag vore hungrig
skulle jag inte säga det till dig,
för världen är min
med allt vad den rymmer.
13 (B) Skulle jag äta tjurars kött
eller dricka bockars blod?
14 (C) Nej, offra lovets offer till Gud,
uppfyll dina löften
till den Högste
15 (D) och ropa till mig på nödens dag.
Jag ska rädda dig,
och du ska ära mig."
נNun
40 Låt oss pröva våra vägar
och granska dem,
låt oss vända om till Herren!
41 Låt oss lyfta våra hjärtan och händer
till Gud i himlen!
42 (A) Vi har syndat och gjort uppror,
och du har inte förlåtit.
סSamek
43 Du har dolt dig i vrede
och förföljt oss,
du har dödat och inte skonat.
44 (B) Du har dolt dig i moln
så att bönen inte når fram,
45 (C) du har gjort oss till avskum
och förakt bland folken.
פPe
46 (D) Alla våra fiender
spärrar upp sitt gap mot oss.
47 (E) Faror och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.
48 (F) Strömmar av tårar
rinner från mitt öga,
för dottern mitt folk går under.
עAjin
49 Mitt öga flödar utan uppehåll,
det får ingen vila
50 förrän Herren blickar ner
från himlen och ser.
51 Mitt öga plågar min själ
när jag ser min stads alla döttrar[a].
צTsade
52 De jagade mig som en fågel,
de som utan orsak är mina fiender.
53 (G) De ville släcka mitt liv här i gropen,
de kastade sten över mig.
54 (H) Vattnen sköljde över mitt huvud,
jag sade: ”Jag är förlorad!”
קQof
55 (I) Jag åkallade ditt namn, Herre,
från gropens djup.
56 Du har hört min röst,
stäng inte ditt öra
när jag ber om lindring och ropar.
57 (J) Du kom nära när jag åkallade dig,
du sade: ”Var inte rädd!”
רResh
58 Herre, du tar dig an min sak,
du friköper mitt liv.
På Malta
28 (A) När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta.[a] 2 Lokalbefolkningen visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt.
3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan[b] honom leva." 5 (B) Men Paulus skakade av sig ormen ner i elden och tog ingen skada. 6 (C) Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
7 I trakten runt den platsen fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, stormannen på ön. Han tog vänligt emot oss som sina gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i feber och svår diarré[c]. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation