Old/New Testament

Jerusalems sista dag

(34:1—39:18)

Budskap till Sidkia

34 Detta ord kom till Jeremia från Herren, när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, anföll Jerusalem och dess lydstäder med hela sin armé och med alla jordens riken som han härskade över och med alla folk:

² Så säger Herren, Israels Gud: ”Gå och säg till Sidkia, kungen av Juda: ’Så säger Herren: Jag ska överlämna den här staden till kungen av Babylonien, och han ska bränna ner den. ³ Du ska inte kunna komma undan hans grepp. Du ska tas till fånga och överlämnas åt honom. Du ska ställas öga mot öga med den babyloniske kungen, och han ska tala med dig ansikte mot ansikte. Du ska föras bort till Babylon.

⁴ Men hör Herrens ord, Sidkia, kung av Juda! Så säger Herren om dig: Du ska inte bli dödad av svärd. ⁵ Du ska få dö i frid. De ska tända eldar till din ära, så som de tände eldar till dina förfäders ära, till kungar som var före dig. De ska hålla dödsklagan över dig: ”Ve, herre!” Detta har jag talat, säger Herren.’ ”

⁶ Profeten Jeremia sa allt detta till Sidkia, Juda kung, i Jerusalem. ⁷ Då höll den babyloniske kungens armé på med att belägra Jerusalem och de städer i Juda som fanns kvar, Lakish och Aseka, som var de enda befästa städer som stod kvar i Juda.

Brott mot slavar

⁸ Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, sedan Sidkia, kungen av Juda, hade ingått ett förbund med allt folket i Jerusalem om en kungörelse för frigivning av slavarna. ⁹ Var och en skulle frige sina hebreiska slavar, både kvinnor och män, så att ingen skulle hålla sin judiske landsman som slav. ¹⁰ Alla furstarna och allt folket lydde, de som hade gått med i förbundet med villkoren att var och en skulle frige sina slavar och slavinnor och att ingen längre skulle hållas kvar i slaveri. De lydde alltså och släppte dem fria. ¹¹ Men efteråt ändrade de sig och tog tillbaka de slavar och slavinnor som de hade frigett och gjorde dem till slavar igen.

¹² Då kom Herrens ord till Jeremia: ¹³ ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag ingick ett förbund med era förfäder, när jag ledde dem ut ur Egypten, ut ur slaveriet. Jag sa: ¹⁴ ’Vart sjunde år ska ni var och en frige de hebreiska landsmän som har sålt sig till er och tjänat er i sex år. Då ska du låta honom gå fri från dig.’ Men era förfäder lyssnade inte på mig och lydde mig inte. ¹⁵ Nu har ni nyligen ändrat er och gjort det som är rätt inför mig, när ni kungjorde frigivning av era landsmän och slöt ett avtal inför mig i det hus som är uppkallat efter mitt namn. ¹⁶ Men nu har ni ändrat er igen och vanhelgat mitt namn. Alla har ni tagit tillbaka de slavar och slavinnor som ni frigivit efter deras önskan, och nu har ni gjort dem till era slavar igen.

¹⁷ Därför säger Herren så: ’Ni har inte lytt mig. Ni har inte släppt era bröder och landsmän. Därför ska jag släppa lös svärd, pest och hungersnöd över er, säger Herren. Jag ska göra er till en förskräckelse för alla riken på jorden. ¹⁸ Jag ska överlämna de män som brutit mot mitt förbund och inte fullföljt vad som sagts i förbundet som de slöt inför mig, till att behandlas som kalven som de delade mitt itu och gick mellan dess halvor. ¹⁹ Furstarna i Juda och Jerusalem, hovmännen, prästerna och allt folket i landet, som gick mellan kalvens delar, ²⁰ dem ska jag utlämna åt deras fiender som är ute efter deras liv. Deras kroppar ska bli till mat åt himlens fåglar och markens djur. ²¹ Och jag ska överlämna Sidkia, kungen av Juda, och hans furstar åt deras fiender, dem som är ute efter deras liv, åt den babyloniske kungens armé, som nu har dragit bort härifrån. ²² Jag ska befalla dem, säger Herren, att vända tillbaka till denna stad. De ska anfalla staden, inta och bränna ner den, och städerna i Juda ska jag ödelägga så att ingen kan bo där.’ ”

Rekaviternas föredömliga lydnad

35 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, när Jojakim, Josias son, var kung över Juda: ² ”Gå till rekaviterna och tala med dem, ta med dem till Herrens hus, till ett av de inre rummen och bjud dem på vin att dricka.” ³ Då tog jag med mig Jaasanja, Jeremias son och Havassinjas sonson, och hans bröder och söner och hela rekaviternas släkt. ⁴ Jag förde dem till Herrens hus, in i det rum som tillhörde sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, och som låg alldeles intill furstarnas, ovanför det som tillhörde dörrvaktaren Maaseja, Shallums son.

⁵ Jag satte fram tillbringare fyllda med vin och vinbägare och bjöd dem att dricka, ⁶ men de svarade: ”Vi dricker inte vin. Vår förfader Jonadav, Rekavs son, befallde oss: ’Ingen av er ska någonsin dricka vin, varken ni eller era barn. ⁷ Ni ska varken bygga hus, så säd eller plantera vingårdar och inte heller äga sådana. Ni ska alltid bo i tält, hela ert liv. Då får ni leva länge på den mark där ni lever som främlingar.’ ⁸ Vi har i allting lytt vad vår far Jonadav, Rekavs son, befallde oss. Varken vi, våra hustrur eller våra söner och döttrar har någonsin druckit vin. ⁹ Vi har inte byggt hus att bo i, inte ägt vingårdar eller åkrar eller säd. ¹⁰ Vi har bott i tält och lydigt följt allt som vår far Jonadav befallt oss. ¹¹ Men när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, invaderade landet, sa vi: ’Kom, låt oss flytta till Jerusalem, undan kaldéernas och araméernas arméer.’ Så bosatte vi oss i Jerusalem.”

¹² Herrens ord kom till Jeremia: ¹³ ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Gå och säg till männen i Juda och Jerusalems invånare: ’Ska ni inte ta varning och lyda vad jag sagt? säger Herren. ¹⁴ Den befallning som Jonadav, Rekavs son, gav sina efterkommande att inte dricka vin har de hållit. Än idag dricker de inte vin, för de lyder sin förfaders befallning. Men jag har talat till er gång på gång, och ni har inte lyssnat till mig. ¹⁵ Gång på gång har jag sänt till er alla mina tjänare profeterna för att säga: ”Vänd om var och en från sin onda väg och gör bättring! Följ inte andra gudar för att tjäna dem. Då ska ni få bo på den mark som jag gav er och era förfäder.” Men ni ville varken lyssna till mig eller lyda mig. ¹⁶ Jonadavs, Rekavs sons, efterkommande har följt sin fars befallning, men detta folk har inte lyssnat på mig.’

¹⁷ Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud så: ’Se, jag ska låta allt det onda som jag har talat om komma över Juda och alla som bor i Jerusalem. För jag talade till dem, men de lyssnade inte. Jag kallade på dem, men de svarade inte.’ ”

¹⁸ Till rekaviterna sa Jeremia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Eftersom ni har lytt er förfader Jonadavs befallning, följt allt vad han befallt och ålagt er, ¹⁹ säger härskarornas Herre, Israels Gud, så: Jonadav, Rekavs son, ska alltid ha en ättling som gör tjänst inför mig.’ ”

Bokrullen med Jeremias profetior

36 I kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår över Juda kom Herrens ord till Jeremia: ² ”Ta en bokrulle och skriv ner allt vad jag har talat till dig om Israel, Juda och de andra folken, från den dag jag talade till dig under Josias tid fram till i dag. ³ När folket i Juda hör om allt det onda jag tänker göra mot dem, kommer de kanske att vända var och en från sin onda väg, och då ska jag förlåta dem deras skuld och synd.”

⁴ Jeremia kallade då på Baruk, Nerias son, och medan Jeremia dikterade, skrev Baruk ner allt vad Herren hade talat till honom. ⁵ Sedan befallde Jeremia Baruk: ”Jag är förhindrad och kan inte gå till Herrens hus. ⁶ Men gå du dit nästa fastedag och läs upp från bokrullen som du skrev efter min diktamen Herrens ord för folket som är i Herrens hus på fastedagen. Läs dem för hela Juda folk som kommer dit från sina städer. ⁷ Då kanske de vädjar till Herren och vänder om var och en från sin onda väg. För stor är den vrede och förbittring som Herren har uttryckt mot detta folk.”

⁸ Baruk, Nerias son, gjorde allt som profeten Jeremia hade befallt honom och läste upp Herrens ord ur bokrullen i Herrens hus. ⁹ I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, femte regeringsår, i den nionde månaden var en fasta utlyst inför Herren för allt folket i Jerusalem och dem som kom från Juda städer. ¹⁰ Baruk läste upp Jeremias ord ur bokrullen för allt folket i Herrens hus, i Gemarjas, kungens skrivare Shafans sons, rum på den övre förgården, vid ingången till nya porten till Herrens hus.

¹¹ När Mika, Gemarjas son och Shafans sonson, hörde allt som Herren hade talat läsas ur bokrullen, ¹² gick han ner till skrivarens rum i kungens palats. Där satt furstarna: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son och alla de övriga furstarna. ¹³ Mika berättade för dem allt som han hade hört Baruk läsa upp ur bokrullen för folket.

¹⁴ Alla furstarna sände då Jehudi, Netanjas son, Shelemjas sonson och Kushis sonsons son, till Baruk för att säga: ”Ta med dig bokrullen du läst ur för folket och kom hit.” Baruk, Nerias son, gick då till dem med bokrullen i sin hand. ¹⁵ De sa till honom: ”Sätt dig ner och läs den för oss.” Och Baruk läste för dem.

¹⁶ När de hört allt som stod där såg de förskräckta på varandra och sa till Baruk: ”Vi måste rapportera allt detta för kungen.” ¹⁷ De frågade Baruk: ”Tala om för oss hur du har skrivit ner allt detta. Var det efter hans diktamen?” ¹⁸ Baruk svarade: ”Han dikterade allt för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.” ¹⁹ Furstarna sa till Baruk: ”Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen veta var ni är.” ²⁰ Sedan lämnade de bokrullen i skrivaren Elishamas rum och gick till kungen på förgården och berättade allt för honom.

²¹ Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den från sekreteraren Elishamas rum och läste den för kungen och alla furstarna som stod runt honom. ²² Kungen befann sig i vinterpalatset, då det var den nionde månaden, och en brasa brann i kolpannan framför honom. ²³ När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar kungen av dem med en skrivarkniv och kastade dem i elden i kolpannan, tills hela bokrullen var uppbrunnen. ²⁴ Varken kungen eller hans tjänare som hörde detta läsas upp blev förskräckta eller rev sönder sina kläder. ²⁵ Elnatan, Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte på dem.

²⁶ Sedan gav kungen en befallning till Jerachmeel, kungens son, och Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem.

²⁷ Efter att kungen bränt bokrullen med allt som Baruk skrivit i den efter Jeremias diktamen, kom Herrens ord till Jeremia: ²⁸ ”Ta en ny bokrulle och skriv ner allt som stod i den första rullen, den som Jojakim, Juda kung, brände upp. ²⁹ Säg till Jojakim, Juda kung: ’Så säger Herren: Du brände upp bokrullen och sa: ”Hur kan du skriva i den att kungen av Babylonien ska komma och fördärva det här landet och utplåna både människor och djur därifrån?” ³⁰ Därför säger Herren så beträffande Jojakim, Juda kung: Han ska inte ha någon ättling som sitter på Davids tron. Hans döda kropp ska kastas bort och förtäras av dagens hetta och nattens frost. ³¹ Jag ska straffa honom och hans ättlingar och tjänstefolk för deras synd. Jag ska låta allt det onda jag talat om komma över Jerusalems invånare och Juda män, därför att de inte har lyssnat.’ ”

³² Då tog Jeremia en ny bokrulle och gav den till skrivaren Baruk, Nerias son. Denne skrev ner efter Jeremias diktamen allt som hade stått i den bokrulle som Jojakim, Juda kung, brände upp. Mycket mer av samma slag blev också tillagt.

Varning för att överge budskapet om räddning

2 Därför måste vi vara noga med att hålla oss till det budskap vi har hört, så att vi inte glider bort ifrån det. ² Redan det budskap som gavs genom änglar gällde, och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff. ³ Hur ska vi då kunna komma undan om vi ignorerar den underbara räddningen? Det var ju Herren själv som först förkunnade den, och vi har sedan fått den bekräftad av dem som lyssnade till honom. ⁴ Gud har också bekräftat den genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den heliga Anden efter sin vilja.

Jesus blev människa

⁵ Den kommande världen som vi talar om ska inte styras av änglar. ⁶ Det står ett klart vittnesbörd om detta på ett ställe:

Och när han lade allting under honom, utelämnade han ingenting. Vi ser dock ännu inte att allting har lagts under honom. ⁹ Men vi ser att Jesus, som var lite lägre än änglarna, nu har krönts med härlighet och ära, därför att han var villig att lida och dö. Genom Guds nåd skulle han möta döden för allas skull.

¹⁰ När Gud, för vilken och genom vilken allting finns till, ville föra många barn till härlighet, fann han att den som leder många till frälsningen måste fullkomnas genom lidande. ¹¹ Både den som helgar och de som helgas har samma ursprung, och därför skäms inte Jesus för att kalla dem sina syskon^[b]. ¹² Han säger:

¹³ Vidare:

och:

¹⁴ Men när nu barnen är människor av kött och blod, måste också han på samma sätt bli en människa, för att genom sin död kunna bryta djävulens makt, han som var Herre över döden. ¹⁵ Så befriade Jesus alla dem som hela livet varit slavar under sin dödsfruktan. ¹⁶ Det var ju inte änglar Jesus kom för att hjälpa. Nej, han kom för att hjälpa Abrahams efterkommande^[e]. ¹⁷ Därför måste han på alla sätt bli lik sina syskon, så att han kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och försona folkets synder. ¹⁸ Och eftersom han själv led när han prövades, kan han hjälpa dem som prövas.