The Daily Audio Bible
Today's audio is from the EHV. Switch to the EHV to read along with the audio.
Herrens vrede drabbar hela landet
7 Herrens ord kom till mig: 2 ”Människa, så säger Herren, Herren till Israels land:
’Slutet har kommit, slutet har kommit
för landets fyra hörn.
3 Nu är slutet över dig,
för jag ska låta min vrede komma över dig
och döma dig för dina gärningar,
ge dig igen för allt det askyvärda du gjort.
4 Jag ska inte ha något förbarmande med dig,
inte skona dig.
Jag ska verkligen straffa dig
för vad du har gjort,
för alla dina avskyvärda handlingar.
Då ska ni inse att jag är Herren.’
5 Så säger Herren, Herren:
’Den ena olyckan ska komma efter den andra.[a]
6 Slutet har kommit, slutet har kommit,
det har rest sig mot dig.
Se, det kommer!
7 Din dom kommer över dig,
du som bor i landet,
tiden närmar sig, dagen är inne,
bestörtning, inga glädjerop på bergen.[b]
8 Snart ska jag tömma ut min vrede över dig,
ösa ut min förbittring på dig,
och döma dig för dina gärningar,
ge dig igen för allt det askyvärda du gjort.
9 Jag ska inte ha något förbarmande med dig,
inte skona dig.
Jag ska ge dig igen
för vad du har gjort,
dina avskyvärda handlingar ska komma över dig själv.
Då ska ni inse att det är jag, Herren, som slår er.
10 Dagen är inne, domen kommer,
den närmar sig.
Staven blomstrar,
övermodet frodas.[c]
11 Våldet har växt till en ondskans stav.
Inget av folket blir kvar,
ingen från den där hopen,
inget av deras rikedom,
inget av värde.[d]
12 Tiden är inne, dagen drar allt närmare.
Köparen ska inte glädja sig
och säljaren inte sörja,
för vreden drabbar hela hopen.
13 Säljaren ska inte återvända till det han sålt,
så länge de lever,
för vreden[e] drabbar hela hopen.
För deras synders skull
ska ingen av dem få behålla livet.
14 De blåser i hornet
och gör sig redo,
men ingen drar ut till strid,
för min vrede drabbar hela hopen.
15 Svärdet härjar där ute,
pest och hungersnöd där inne.
Den som är ute på fälten
dör genom svärdet,
den som är inne i staden
går under genom hungersnöd och pest.
16 De som undkommer och flyr
är uppe i bergen,
klagande som duvor i dalarna,
var och en över sin synd.
17 Alla står där handfallna,
allas knän blir som vatten.[f]
18 De klär sig i säcktyg
och höljer sig i skräck,
skam täcker deras ansikten,
och allas huvuden är rakade.
19 De kastar sitt silver på gatan,
och deras guld har blivit orent.
Deras silver och guld kan inte rädda dem
på Herrens vredes dag.
Dessa ägodelar kan varken tillfredsställa deras hunger
eller fylla deras magar.
Sådant har fått dem att falla i synd.
20 Dess härliga glans blev deras stolthet,
de gjorde av det sina vidriga avgudar
och sina avskyvärda bilder.
Därför gör jag det till orenhet för dem.
21 Jag ska ge det som byte till främlingar
och som rov till jordens gudlösa,
och de kommer att vanhelga det.
22 Jag ska vända mig bort från dem,
och de kommer att vanhelga min dyrbarhet[g].
Våldsmän ska komma in och vanhelga den.
23 Gör i ordning kedjor,
för landet är fullt av blodsutgjutelse
och staden full av våld.
24 Jag ska leda dit de värsta folken,
och de ska inta deras hem.
Jag ska göra slut på de starkas övermod,
och deras helgedomar ska vanhelgas.
25 Ångesten kommer,
och de söker efter frid, men finner ingen.
26 Olycka ska komma efter olycka,
sorgebud ska följa sorgebud.
De försöker få en syn av en profet.
Prästen saknar lagen,
och de äldste har inga råd.
27 Kungen sörjer,
fursten klär sig i fasa[h],
och landets folk står med darrande händer.
Jag ska ge dem igen för vad de gjort
och döma dem så som de själva har dömt.
Då ska de inse att jag är Herren.’ ”
Hesekiel får se avgudadyrkan i templet
8 Det sjätte året, på femte dagen i den sjätte månaden[i], satt jag i mitt hem, med de äldste i Juda sittande framför mig. Då kom Herrens, Herrens hand över mig. 2 Jag såg en gestalt som liknade en människa[j]. Från det som tycktes vara hans höfter och nedåt syntes eld, och från hans höfter och uppåt var det som strålande ljus och glödande metall. 3 Han sträckte fram något som liknade en hand och tog tag i mitt hår. Och Anden lyfte mig upp mellan jord och himmel och förde mig i Guds syner till Jerusalem, till ingången till den inre porten, den mot norr, där den avgudabild stod som hade provocerat Herrens svartsjuka vrede. 4 Där var Israels Guds härlighet, precis som jag tidigare hade sett den nere i dalen.
5 Han sa till mig: ”Du människa, titta åt norr!” Jag tittade då åt norr, och där, vid ingången norr om altaret, stod själva vredesbilden.
6 Och han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de gör? Israeliterna bedriver ytterst avskyvärda ting här, så att jag måste lämna min helgedom.[k] Men du ska få se ting som är ännu mer avskyvärda.”
7 Han ledde mig bort mot ingången till förgården, där jag fick se ett hål i väggen. 8 Han sa till mig: ”Människa, bryt dig igenom väggen.” Jag bröt mig igenom väggen och fick se en dörröppning.
9 Han sa vidare till mig: ”Fortsätt in och se vilka onda avskyvärda ting de bedriver här!” 10 Jag gick in och såg allehanda bilder på kräldjur och vidrig boskap och israeliternas alla avgudabilder inristade på väggarna runt omkring. 11 Sjuttio av de äldste i Israel stod där framför dem, tillsammans med Jaasanja, Shafans son. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ett doftande moln av rökelse steg upp.
12 Han sa till mig: ”Du människa, ser du vad de äldste i Israel sysslar med i mörkret, var och en i sin avgudakammare? De säger: ’Herren ser oss inte. Herren har övergett landet.’ ” 13 Sedan sa han till mig: ”Du ska få se ännu mer avskyvärda ting som de gör.”
14 Han ledde mig till ingången till norra porten till Herrens hus, och där satt kvinnor och begrät Tammuz[l]. 15 Han sa: ”Ser du, människa? Men du ska få se ännu mer avskyvärda ting än dessa.”
16 Så ledde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Där, vid ingången till Herrens hus, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män med ryggarna mot Herrens tempel, vända mot öster, och tillbad solen.
17 Han sa till mig: ”Ser du, människa? Är det inte nog för Juda folk med de avskyvärda ting som de bedriver här, eftersom de också har fyllt landet med våld och om och om igen provocerat min vrede? Se hur de håller en kvist framför näsan![m] 18 Därför ska jag nu handla i vrede. Jag ska inte ha något förbarmande med dem eller skona dem, och hur högt de än ropar till mig ska jag inte lyssna.”
Avgudadyrkarnas dom
9 Sedan hörde jag honom ropa med hög röst: ”För hit stadens väktare, var och en med sitt förstörelsevapen i handen!” 2 Då kom sex män ut genom den övre porten, den mot norr, var och en med sitt dödsbringande vapen i hand. Bland dem var en man klädd i linnekläder och med ett skrivdon vid sin höft. De kom in och ställde sig vid kopparaltaret. 3 Israels Guds härlighet höjde sig nu från keruben som den hade vilat på och flyttade sig till templets tröskel. Han ropade på mannen som var klädd i linnekläder och hade skrivdonet vid sin höft. 4 Herren sa till honom: ”Gå genom staden Jerusalem och gör ett märke[n] i pannan på dem som suckar och klagar över allt det avskyvärda som bedrivs där.”
5 Till de andra hörde jag honom säga: ”Följ efter honom genom staden och döda! Visa inget förbarmande, ingen förskoning! 6 Döda åldring likväl som ung man och ung kvinna, barn och vuxen kvinna, döda och förgör. Men rör ingen som bär märket. Börja vid min helgedom!” De började då med de män, de äldste, som stod framför templet.
7 Han sa till dem: ”Orena templet! Fyll förgården med de dräpta! Gå nu!” De gick då ut för att döda i staden. 8 Medan de dödade, var jag ensam. Jag föll ner med ansiktet mot jorden och ropade: ”O, Herre, Herre! Vill du utplåna allt som finns kvar av Israel, när du nu utgjuter din vrede över Jerusalem?”
9 Han svarade mig: ”Israels och Judas synd är mycket stor, och landet är fullt av blodsutgjutelse och staden full av laglöshet. De säger: ’Herren har övergett landet, Herren ser inget.’ 10 Därför ska jag inte visa något förbarmande, inte skona dem. Jag ska ge dem igen för vad de har gjort.”
11 Då kom mannen som var klädd i linnekläder och bar skrivdon vid sin höft tillbaka och sa: ”Jag har gjort som du befallde mig.”
5 Varje överstepräst utses bland människor och har i uppdrag att representera andra människor inför Gud. Han bär fram gåvor och offer för människors synder. 2 Han kan ha medlidande med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är svag 3 och måste därför bära fram syndoffer både för sig själv och för folket. 4 Denna ära är inget som någon själv tar på sig. Man blir kallad av Gud, precis som Aron blev.[a]
5 Därför tog inte heller Kristus på sig äran att vara överstepräst. Nej, han fick den av honom som sa till honom:
”Du är min Son.
Idag har jag blivit din Far.”[b]
6 På ett annat ställe säger han:
”Du är präst för evigt,
så som Melkisedek.”[c]
7 Medan han levde här på jorden grät han och ropade högt och bad till honom som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. 8 Fastän han var Son, lärde han sig att lyda genom det lidande han gick igenom. 9 När han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom. 10 Gud kallade ju honom till att bli överstepräst, så som Melkisedek.
En mogen tro
11 Det finns mycket mer vi kunde säga om det här, men ni är tröga till att lyssna och därför är det svårt att få er att förstå. 12 Ni borde vid det här laget kunna undervisa andra, men i stället behöver ni än en gång bli undervisade om grundsatserna i Guds budskap. Ni behöver åter mjölk, inte fast föda! 13 Den som fortfarande lever på mjölk är ett spädbarn och kan inte förstå en undervisning om rättfärdighet. 14 Den fasta födan däremot är till för vuxna, för dem som genom lång träning har lärt sig att skilja mellan gott och ont.
Herren har varit trofast
(1 Krön 16:8-22)
105 Prisa Herren, åkalla honom.
Gör hans verk kända för alla folk.
2 Sjung och spela till hans ära,
berätta om alla hans under!
3 Lovprisa hans heliga namn,
låt dem som söker Herren få en innerlig glädje!
4 Vänd er till Herren och hans kraft,
sök honom ständigt.
5 Tänk på de mäktiga gärningar han har gjort,
hans under och den dom som han uttalat,
6 ni som är ättlingar till hans tjänare Abraham,
till Jakob, hans utvalde.
7 Han är Herren, vår Gud.
Över hela jorden sträcker sig hans domar.
8 Han minns för evigt sitt förbund,
sina befallningar för tusen generationer,
9 det förbund som han slöt med Abraham,
och sin ed till Isak.
10 Han bekräftade det till Jakob som en stadga,
till Israel som ett evigt förbund.
11 Han sa: ”Jag ska ge dig Kanaans land
till arv och egendom.”
12 Fastän de var få till antalet,
en liten skara främlingar,
13 och vandrade från folk till folk,
från rike till rike,
14 lät han ingen förtrycka dem,
och han straffade kungar för deras skull.
15 ”Rör inte mina smorda,
skada inte mina profeter!”
28 Den lögnaktige hatar dem som han sårar med sina ord,
och smickraren bringar fördärv.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.