Bible in 90 Days

Löftet om Isak

17 När Abram var nittionio år^[a] uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Allsmäktige^[b]. Vandra inför mig och var fullkomlig. ² Jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och jag ska föröka dig mycket.”

³ Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ^4 (A) ”Se, detta är mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. ^5 (B) Därför ska du inte mer heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham,^[c] för jag har gjort dig till far för många folk.^{[d] 6} Jag ska göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar ska utgå från dig.

⁷ Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag ska vara din Gud och dina efterkommandes Gud. ⁸ Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge åt dig och dina efterkommande som egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud.”

Omskärelse

⁹ Sedan sade Gud till Abraham: ”Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. ^10 (C) Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras^[e]. ¹¹ Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er. ¹² I generation efter generation ska ni omskära alla av manligt kön bland er när de är åtta dagar gamla, både den som är född i huset och den som köpts för pengar från främmande folk och som inte är din ättling. ¹³ Den som är född i ditt hus och den som du köpt för pengar ska omskäras. Mitt förbund ska vara på ert kött som ett evigt förbund. ¹⁴ Men en oomskuren, en av manligt kön som inte fått förhuden bortskuren, han ska utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.”

¹⁵ Och Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj ska du inte mer kalla Saraj, utan hennes namn ska vara Sara.^{[f] 16 (D)} Jag ska välsigna henne och ge dig en son också med henne. Jag ska välsigna henne så att folkslag och kungar över folk ska komma från henne.” ¹⁷ Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log^[g] och sade för sig själv: ”Ska det födas barn åt en man som är hundra år? Och ska Sara föda barn, hon som är nittio år?”

¹⁸ Och Abraham sade till Gud: ”Låt bara Ismael få leva inför dig!” ^19 (E) Men Gud sade: ”Nej, din hustru Sara ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Isak. Jag ska upprätta mitt förbund med honom, som ett evigt förbund med hans avkomma efter honom.

^20 (F) Men också när det gäller Ismael har jag hört din bön. Jag ska välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom mycket. Han ska bli far till tolv hövdingar, och jag ska göra honom till ett stort folk. ^21 (G) Men mitt förbund ska jag upprätta med Isak, honom som Sara ska föda åt dig vid denna tid nästa år.”

²² När Gud hade talat färdigt med Abraham steg han upp från honom.

²³ Samma dag tog Abraham sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta för pengar, alla av manligt kön bland hans husfolk, och skar bort deras förhud så som Gud hade sagt till honom. ²⁴ Abraham var nittionio år när han blev omskuren, ²⁵ och hans son Ismael var tretton år när han blev omskuren. ²⁶ På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. ²⁷ Och alla männen i hans hus, både de som var födda i huset och de som var köpta för pengar från främmande folk, blev omskurna tillsammans med honom.

Herren besöker Abraham

18 Herren uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund, där han satt vid tältöppningen när dagen var som hetast. ^2 (H) Han såg upp, och se, tre män stod framför honom. När han fick syn på dem, skyndade han ut från tältöppningen för att möta dem. Han bugade sig till jorden ³ och sade: ”Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. ⁴ Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta era fötter^[h] och vila er under trädet. ⁵ Jag ska också hämta lite bröd så att ni kan styrka er innan ni går vidare, när ni nu har vägen förbi er tjänare.” De sade: ”Ja, gör som du sagt.”

⁶ Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Skynda dig, ta tre sea-mått fint mjöl!^[i] Knåda det och baka brödkakor.” ⁷ Själv sprang Abraham bort till boskapen och tog en späd och fin ungkalv och gav den åt sin tjänare, som skyndade sig att laga till den. ⁸ Sedan tog han gräddmjölk, sötmjölk och kalven han låtit laga till och satte fram det åt dem. Och han stod hos dem under trädet medan de åt.

⁹ Sedan frågade de honom: ”Var är din hustru Sara?” Han svarade: ”Där inne i tältet.” ^10 (I) Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid denna tid, och se, då ska din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara där hon stod i tältöppningen bakom honom.^[j]

^11 (J) Men Abraham och Sara var gamla och hade nått hög ålder, och Sara hade inte längre det som kvinnor brukar ha. ^12 (K) Sara log inom sig och tänkte: ”Ska jag få känna åtrå när jag är utsliten och min herre är gammal?” ¹³ Herren sade till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Ska jag föda barn, jag som är så gammal? ^14 (L) Skulle något vara omöjligt för Herren? Vid den bestämda tiden nästa år kommer jag tillbaka till dig, och då ska Sara ha en son.” ¹⁵ Då nekade Sara och sade: ”Jag log inte”, för hon blev rädd. Men han sade: ”Jo, du log.”

Abraham vädjar för Sodom

¹⁶ När männen bröt upp därifrån såg de ner mot Sodom, och Abraham följde dem en bit på vägen. ¹⁷ Då sade Herren: ”Kan jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? ^18 (M) Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och i honom ska jordens alla folk bli välsignade. ^19 (N) Jag har utvalt honom för att han ska befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till Herrens väg och handla rätt och rättfärdigt, så att Herren kan uppfylla sina löften till Abraham.”

^20 (O) Sedan sade Herren: ”Ropet över Sodom och Gomorra är starkt och deras synd är mycket svår. ²¹ Därför tänker jag gå ner och se om de har gjort så som i ropet som har nått mig. Om det inte är så, vill jag veta det.”

²² Männen vände sig därifrån och gick mot Sodom, men Abraham stod kvar inför Herren. ²³ Och Abraham gick närmare och sade: ”Ska du förgöra den rättfärdige tillsammans med den ogudaktige? ²⁴ Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Ska du då utplåna den och inte skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finns där? ^25 (P) Aldrig att du skulle göra så, att låta den rättfärdige dö med den ogudaktige. Då skulle den rättfärdige få det som den ogudaktige. Aldrig! Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?” ²⁶ Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga inne i Sodom, ska jag skona hela orten för deras skull.”

^27 (Q) Abraham tog åter till orda och sade: ”Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska. ²⁸ Kanske fattas det fem i de femtio rättfärdiga. Ska du då på grund av dessa fem förgöra hela staden?” Han svarade: ”Om jag finner fyrtiofem där, ska jag inte förgöra den.”

²⁹ Men Abraham fortsatte att tala till honom: ”Kanske finns det fyrtio där.” Han svarade: ”För dessa fyrtios skull ska jag inte göra det.”

³⁰ Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar en gång till. Kanske finns det trettio där.” Han svarade: ”Om jag finner trettio där, ska jag inte göra det.”

³¹ Men han sade: ”Jag har vågat tala till Herren. Kanske finns det tjugo där.” Han svarade: ”För dessa tjugos skull ska jag inte förgöra den.”

³² Då sade han: ”Herre, bli inte vred om jag talar bara en sista gång: Kanske finns det tio där.” Han svarade: ”För dessa tios skull ska jag inte förgöra den.”

³³ När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

Synden i Sodom

19 På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port.^[k] När Lot fick se dem reste han sig för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden ^2 (R) och sade: ”Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon.” De svarade: ”Nej, vi stannar på torget^[l] över natten.” ³ Men han bad dem så enträget att de vek av och kom in i hans hus. Han ordnade en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd^[m], och de åt.

⁴ Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. ^5 (S) De ropade på Lot och sade till honom: ”Var är männen som kom till dig i natt? Skicka ut dem till oss så att vi får ligga med^[n] dem.”

⁶ Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig ^7 (T) och sade: ”Mina bröder, gör inte så illa! ⁸ Jag har två döttrar som aldrig har legat med någon man. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har kommit i skydd under mitt tak.”

⁹ Men de svarade: ”Flytta på dig!” De sade vidare: ”Han har kommit hit som främling, och nu vill han bli vår domare! Nu ska vi göra mer ont mot dig än mot dem.” Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren.

¹⁰ Då räckte männen ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. ¹¹ Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren.

¹² Sedan sade de till Lot: ”Har du några mer här? Någon svärson, söner, döttrar eller någon annan i staden som tillhör dig? För bort dem från den här platsen, ^13 (U) för vi ska förgöra den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att förgöra den.”

¹⁴ Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: ”Bryt upp! Ta er ut från den här platsen, för Herren tänker förgöra staden.” Men hans svärsöner trodde att han skämtade.

Lot lämnar Sodom

¹⁵ När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: ”Bryt upp, ta med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd.” ^16 (V) När Lot dröjde tog männen hans hand, hans hustrus hand och hans båda döttrars händer, för Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom.

¹⁷ När de hade fört ut dem, sade en av dem: ”Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under.” ¹⁸ Men Lot sade till dem: ”O nej, Herre. ¹⁹ Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. ²⁰ Se, staden där borta ligger nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Den är ju så liten.”

²¹ Då svarade han honom: ”Jag ska göra som du vill också i det här. Jag ska inte omstörta staden du talar om. ^22 (W) Men skynda dig att fly dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Därför fick staden namnet Soar^[o].

Sodom och Gomorra går under

²³ Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. ^24 (X) Då lät Herren svavel och eld^[p] regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. ²⁵ Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och det som växte på marken. ^26 (Y) Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka, och hon blev en saltstod.

²⁷ Tidigt nästa morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren ²⁸ och såg ner över Sodom och Gomorra och hela slättlandet. Då såg han rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. ²⁹ När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan förödelsen, när han omstörtade^[q] städerna där Lot hade bott.

Moab och Ben-Ammi

³⁰ Lot drog ut från Soar upp till bergsbygden och bosatte sig där med sina båda döttrar, för han vågade inte bo kvar i Soar. Han bodde med sina båda döttrar i en grotta. ³¹ Då sade den äldre till den yngre: ”Vår far är gammal och det finns ingen man i landet som kan gå in till oss som man gör överallt på jorden. ³² Kom, vi ser till att vår far dricker vin, och sedan ligger vi med honom så att vi får barn genom vår far.” ³³ Så gav de sin far vin att dricka den natten, och den äldre gick in och låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp.

³⁴ Nästa dag sade den äldre till den yngre: ”Jag låg med far i natt. Nu ser vi till att han dricker vin i natt också, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom vår far.” ³⁵ Så gav de sin far vin att dricka också den natten, och den yngre låg med honom. Han märkte inte när hon lade sig och inte heller när hon steg upp.

³⁶ Och båda Lots döttrar blev havande genom sin far. ³⁷ Den äldre födde en son som hon gav namnet Moab. Han är stamfar till de nuvarande moabiterna. ³⁸ Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi. Han är stamfar till de nuvarande ammoniterna.^[r]

Abraham och Abimelek

20 Abraham bröt upp därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och han bodde en tid i Gerar^[s]. ^2 (Z) Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände Abimelek, kungen i Gerar, bud och hämtade Sara till sig.

³ Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du kommer att dö på grund av den kvinna du tagit, för hon är hustru till en annan man.” ⁴ Men Abimelek hade inte rört henne och han svarade: ”Herre, ska du döda även rättfärdiga människor^[t]? ⁵ Har han inte själv sagt till mig: Hon är min syster? Och hon sade själv: Han är min bror. Jag har gjort det med uppriktigt hjärta och rena händer.”

⁶ Då sade Gud till honom i drömmen: ”Ja, jag vet att du har gjort det med uppriktigt hjärta, och det var också jag som hindrade dig från att synda mot mig. Därför lät jag dig inte röra henne. ^7 (AA) Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet. Han ska be för dig så att du får leva. Om du inte ger tillbaka henne, ska du veta att du själv och alla som tillhör dig kommer att döden dö.”

⁸ Tidigt nästa morgon steg Abimelek upp och kallade till sig alla sina tjänare och berättade allt för dem. Männen blev mycket förskräckta. ⁹ Abimelek kallade på Abraham och sade till honom: ”Vad har du gjort mot oss? Och vad har jag gjort för synd mot dig, eftersom du har dragit en så stor synd över mig och mitt rike? Du har gjort sådant mot mig som ingen borde göra.” ¹⁰ Och Abimelek frågade Abraham: ”Vad tänkte du när du gjorde det?”

^11 (AB) Abraham svarade: ”Jag tänkte att på det här stället fruktar man nog inte Gud. De kommer att döda mig för min hustrus skull. ¹² Och hon är verkligen min syster, dotter till min far men inte till min mor, och hon blev min hustru. ¹³ Men när Gud sände mig på vandring bort från min fars hus sade jag till henne: Visa mig din kärlek så att du överallt vi kommer säger att jag är din bror.”

¹⁴ Då tog Abimelek får och kor, tjänare och tjänarinnor och gav till Abraham. Han gav honom också tillbaka hans hustru Sara. ¹⁵ Och Abimelek sade: ”Mitt land ligger öppet för dig. Du får bo var du vill.” ¹⁶ Och till Sara sade han: ”Jag ger din bror tusen siklar silver^[u]. Det är en försoningsgåva för dig inför allt ditt folk, så att du får upprättelse inför alla.”

¹⁷ Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru och hans slavinnor så att de kunde föda barn igen. ¹⁸ Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus ofruktsamma för Abrahams hustru Saras skull.

Isaks födelse

21 ^(AC) Herren såg till Sara så som han hade lovat, och Herren gjorde med Sara som han hade sagt. ² Sara blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, just vid den tid som Gud hade sagt honom. ³ Abraham gav namnet Isak åt sin son som han fått, som Sara hade fött åt honom. ^4 (AD) Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal, som Gud hade befallt honom.

⁵ Abraham var hundra år^[v] när hans son Isak föddes. ⁶ Sara sade: ”Gud har fått mig att le. Alla som får höra det här kommer att le med mig.” ⁷ Och hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle amma barn? Men nu har jag fött en son på hans ålderdom!”

Ismael och Hagar drivs bort

⁸ Barnet växte och blev avvant, och på dagen då Isak avvandes^[w] ordnade Abraham en stor fest. ⁹ Men när Sara såg att den egyptiska kvinnans son hånskrattade, den son som Hagar hade fött åt Abraham, ^10 (AE) sade hon till Abraham: ”Driv ut den där slavinnan och hennes son! Den där slavinnans son ska inte dela arvet med min son, med Isak.” ¹¹ Abraham tog mycket illa vid sig eftersom det gällde hans son.

^12 (AF) Men Gud sade till Abraham: ”Ta inte illa vid dig för pojkens och din slavinnas skull. Lyd Sara i allt hon säger till dig, för det är genom Isak som din avkomma ska räknas.^{[x] 13 (AG)} Men även slavinnans son ska jag göra till ett folk, eftersom han är din avkomling.”

^14 (AH) Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar^[y] och lät henne gå tillsammans med pojken. Hon gav sig i väg och irrade omkring i Beer-Shebas öken.

¹⁵ När vattnet i lädersäcken hade tagit slut, övergav hon pojken under en buske ¹⁶ och gick och satte sig en bit bort, på ett bågskotts avstånd. Hon tänkte: ”Jag orkar inte se på när pojken dör.” Där satt hon en bit bort och grät högljutt.^[z]

¹⁷ Då hörde Gud pojkens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: ”Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger. ¹⁸ Gå och res upp honom och ta hand om honom. Jag ska göra honom till ett stort folk.” ¹⁹ Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka.

²⁰ Gud var med pojken, och han växte upp och bodde i öknen och blev bågskytt^[aa]. ²¹ Han bosatte sig i öknen Paran, och hans mor tog en hustru åt honom från Egypten.

Abrahams förbund med Abimelek

^22 (AI) Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sade till Abraham: ”Gud är med dig i allt du gör. ²³ Lova mig nu med ed inför Gud att du inte sviker mig eller mina barn och efterkommande, utan visar samma godhet mot mig och det land där du bor som främling som jag har visat dig.” ²⁴ Abraham sade: ”Ja, jag svär.”

²⁵ Men Abraham förebrådde Abimelek för att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn. ²⁶ Abimelek svarade: ”Jag vet inte vem som har gjort det. Själv har du ingenting sagt, och jag har inte hört något om det förrän i dag.” ²⁷ Då tog Abraham får och kor och gav åt Abimelek, och de slöt förbund^[ab] med varandra.

²⁸ Men Abraham ställde sju lamm i hjorden åt sidan. ²⁹ Då sade Abimelek till Abraham: ”Vad betyder de där sju lammen som du ställt åt sidan?” ³⁰ Han svarade: ”Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt brunnen.” ³¹ Sedan kallades platsen Beer-Sheba^[ac], eftersom de båda svor eden där.

³² Och de slöt förbund vid Beer-Sheba, och därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände till filisteernas land^[ad]. ³³ Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Sheba och åkallade där Herrens namn, den evige Guden. ³⁴ Sedan bodde Abraham som främling i filisteernas land en lång tid.

Abraham offrar Isak

22 ^(AJ) En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” ^2 (AK) Då sade han: ”Ta din son Isak, din ende son^[ae] som du älskar, och gå till Moria land^[af] och offra honom^[ag] där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.”

³ Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot platsen dit Gud hade sagt åt honom att gå. ⁴ På tredje dagen lyfte Abraham blicken och fick se platsen på avstånd. ⁵ Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken^[ah] går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.”

⁶ Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. ⁷ Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Jag är här, min son.” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” ⁸ Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans.

⁹ När de kom fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak^[ai] och lade honom på altaret ovanpå veden. ¹⁰ Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.

¹¹ Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.” ^12 (AL) Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son.”

¹³ Abraham såg sig omkring och fick då syn på en bagge bakom sig som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. ¹⁴ Och Abraham kallade platsen Herren förser^[aj]. I dag säger man: Berget där Herren förser.

¹⁵ Herrens ängel ropade igen till Abraham från himlen: ^16 (AM) ”Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, ^17 (AN) ska jag välsigna dig rikligt och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma ska inta sina fienders portar. ^18 (AO) I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, ^[ak] därför att du lyssnade till min röst.”

¹⁹ Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beer-Sheba. Och Abraham bodde i Beer-Sheba.

Nahors släkttavla

^20 (AP) Sedan berättade man för Abraham och sade: Också Milka har fött barn åt din bror Nahor: ²¹ Us, hans förstfödde, och Bus, hans bror, och Kemuel, Arams far, ²² samt Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. ²³ Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta födde Milka åt Abrahams bror Nahor. ²⁴ Hans bihustru, som hette Reuma, födde Teba, Gaham, Tahash och Maaka.

Sara dör

23 Sara blev hundratjugosju år^[al]. Så gammal blev Sara. ² Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.

³ Sedan reste sig Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna^[am]. Han sade: ^4 (AQ) ”Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda.” ⁵ Hetiterna svarade Abraham: ⁶ ”Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där.”

⁷ Då reste sig Abraham och bugade djupt för hetiterna, landets folk, ⁸ och sade till dem: ”Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, ⁹ så att han ger mig grottan i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans mark. Jag vill att han ger mig den mot full betalning som egen gravplats bland er.”

¹⁰ Men Efron satt där bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham inför alla hetiterna som hade kommit till stadsporten: ¹¹ ”Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den till dig inför mitt folk. Begrav din döda.” ¹² Abraham bugade sig djupt för landets folk ¹³ och sade till Efron inför folket: ”Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Ta emot det av mig och låt mig begrava min döda där.” ¹⁴ Efron svarade Abraham: ¹⁵ ”Min herre, lyssna på mig. En bit mark värd fyrahundra siklar^[an] silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda.” ¹⁶ Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom summan som han nämnt inför hetiterna, fyrahundra siklar silver, gångbart i handel^[ao].

¹⁷ Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. ¹⁸ Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten.

^19 (AR) Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. ²⁰ Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.

Rebecka blir Isaks hustru

24 Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt.

^2 (AS) Då sade Abraham till den äldste tjänaren^[ap] i sitt hus, den som hade ansvar för allt som Abraham ägde: ”Lägg din hand under min höft^[aq]. ³ Lova mig med ed vid Herren, himlens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, ⁴ utan att du går till mitt land och min släkt och där tar en hustru åt min son Isak.”

⁵ Tjänaren sade till honom: ”Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, ska jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?” ⁶ Abraham svarade honom: ”Se till att du inte för min son tillbaka dit. ^7 (AT) Herren, himlens Gud som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: ’Åt dina efterkommande ska jag ge detta land’, han ska sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. ⁸ Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!” ⁹ Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed.

^10 (AU) Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler^[ar] och gav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim^[as]. ¹¹ Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut och hämta vatten. ¹² Och han bad: ”Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. ¹³ Jag står här vid vattenkällan, och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. ¹⁴ Om jag ber en flicka: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och hon svarar: Drick! Jag ger vatten åt dina kameler också, låt henne då vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt ska jag veta att du har visat godhet mot min herre.”

^15 (AV) Och det blev så att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka^[at] ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. ¹⁶ Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som inte haft någon man.^[au] Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen.

¹⁷ Då sprang tjänaren emot henne och sade: ”Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka.” ¹⁸ ”Drick, min herre”, svarade hon, tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. ¹⁹ När hon hade gett honom att dricka sade hon: ”Jag ska ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka.” ²⁰ Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.

²¹ Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. ²² När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar,^{[av] 23} och han frågade: ”Vems dotter är du? Berätta. Finns det plats för oss i din fars hus över natten?” ²⁴ Hon svarade honom: ”Jag är dotter till Betuel, Milkas son som hon födde åt Nahor.” ²⁵ Och hon fortsatte: ”Vi har gott om halm och foder, och även plats där du kan övernatta.”

²⁶ Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren ²⁷ och sade: ”Lovad är Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt.” ²⁸ Och flickan sprang hem och berättade alltsammans.

²⁹ Rebecka hade en bror som hette Laban. Han sprang i väg till mannen vid källan. ³⁰ Han hade nämligen sett näsringen och armbanden som hans syster bar, och när han hörde sin syster berätta vad mannen sagt till henne gick han ut till mannen som stod hos kamelerna vid källan. ³¹ Han sade: ”Kom in, du Herrens välsignade! Varför står du härute? Jag har gjort huset i ordning och det finns plats för kamelerna.”

³² Så kom mannen till hennes hem, och man lastade av kamelerna och tog fram halm och foder åt dem och vatten till att tvätta hans och hans följeslagares fötter. ³³ Man satte fram mat åt honom, men han sade: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Laban sade: ”Säg det!”

³⁴ Då sade han: ”Jag är Abrahams tjänare. ³⁵ Herren har välsignat min herre rikligt, och han har blivit en mäktig man. Han har gett honom får och kor, silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor. ³⁶ Min herres hustru Sara har fött min herre en son på sin ålderdom, och honom har han gett allt han äger.

³⁷ Nu har min herre bundit mig med ed och sagt: Du får inte ta en hustru åt min son bland döttrarna till kananeerna i landet där jag bor, ³⁸ utan du ska gå till min fars hus och min släkt och där hämta en hustru åt min son. ³⁹ Då sade jag till min herre: Men om kvinnan inte vill följa med mig? ⁴⁰ Han svarade: Herren, som jag har vandrat inför, ska sända sin ängel med dig. Han ska göra din resa framgångsrik, så att du kan hämta en hustru åt min son från min släkt, från min fars hus. ⁴¹ Först när du kommer till min släkt blir du löst från eden. Även om de vägrar att ge henne åt dig är du fri från eden till mig.

⁴² Så kom jag i dag till källan, och jag sade: Herre, min herre Abrahams Gud, om du vill, låt den resa jag gör bli framgångsrik! ⁴³ Jag står nu här vid vattenkällan. Om det kommer en ung kvinna för att hämta vatten och jag säger till henne: Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka, ⁴⁴ och hon svarar mig: Drick du, jag öser upp åt dina kameler också, låt det då vara den kvinna som Herren har utsett åt min herres son.

⁴⁵ Innan jag hade slutat att säga så för mig själv, kom Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ner till källan för att hämta vatten. Då sade jag till henne: Låt mig få dricka! ⁴⁶ Hon lyfte snabbt ner sin kruka från axeln och sade: Drick, och jag ska ge dina kameler vatten också. Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. ⁴⁷ Så jag frågade henne: Vems dotter är du? Hon svarade: Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt honom av Milka.

Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes armar. ⁴⁸ Sedan böjde jag mig ner och tillbad Herren och lovade Herren, min herre Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg för att få en dotter från min herres släkt åt hans son. ⁴⁹ Om ni vill visa min herre kärlek och trofasthet så säg mig det. Om inte, så säg mig det, så att jag kan vända mig åt något annat håll, höger eller vänster.”

⁵⁰ Då sade Laban och Betuel: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, varken ont eller gott. ⁵¹ Se, där står Rebecka framför dig. Ta med henne och gå, så att hon kan bli hustru åt din herres son som Herren har sagt.” ⁵² När Abrahams tjänare hörde det, föll han ner på marken inför Herren. ⁵³ Sedan tog tjänaren fram silversmycken, guldsmycken och kläder och gav till Rebecka. Han gav också hennes bror och mor dyrbara gåvor. ⁵⁴ Och han och hans följeslagare åt och drack och stannade sedan över natten.

Men på morgonen när de hade stigit upp, sade han: ”Låt mig nu fara till min herre.” ⁵⁵ Men både Rebeckas bror och hennes mor sade: ”Låt flickan stanna hos oss några dagar, tio eller så. Sedan kan du fara.” ⁵⁶ Men han svarade dem: ”Håll mig inte kvar när Herren nu har gjort min resa framgångsrik. Låt mig gå. Jag vill resa hem till min herre.”

⁵⁷ Då sade de: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” ⁵⁸ De kallade till sig Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja.” ^59 (AW) Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma resa med Abrahams tjänare och hans män. ^60 (AX) Och de välsignade Rebecka och sade till henne:

⁶¹ Så bröt Rebecka upp med sina tjänsteflickor. De red på kamelerna och följde med mannen. Och tjänaren tog med sig Rebecka och reste sin väg.

^62 (AY) Isak hade just kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi, för han bodde i Negev. ⁶³ Mot kvällen när han gick och funderade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. ⁶⁴ När Rebecka lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen ⁶⁵ och frågade tjänaren: ”Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?” Tjänaren svarade ”Det är min herre.” Då tog hon sin slöja^[aw] och dolde sig. ⁶⁶ Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. ^67 (AZ) Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält, och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han älskade henne. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.

Abrahams söner med Ketura

25 Abraham tog sig åter en hustru, och hon hette Ketura. ² Hon födde åt honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shua.^{[ax] 3} Jokshan blev far till Saba och Dedan, och Dedans söner var ashureerna, letusheerna och leummeerna^[ay]. ⁴ Midjans söner var Efa, Efer, Henok, Abida och Eldaa. Alla dessa var Keturas söner.

^5 (BA) Och Abraham gav allt han ägde till Isak. ⁶ Men åt sönerna till sina bihustrur gav han gåvor, och medan han ännu levde sände han bort dem från sin son Isak, österut till Österlandet.

Abraham dör och blir begravd

⁷ Abrahams ålder blev hundrasjuttiofem år.^{[az] 8} Sedan gav han upp andan och dog i en god ålder, gammal och mätt på livet, och samlades till sitt folk. ⁹ Hans söner Isak och Ismael begravde honom i grottan i Makpela mitt emot Mamre, på marken som tillhört hetiten Efron, Sohars son. ^10 (BB) Där på den mark som Abraham hade köpt av hetiterna begravdes Abraham och hans hustru Sara.

^11 (BC) Efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi.

VII. ISMAELS FORTSATTA HISTORIA 25:12-18

Ismaels släkttavla

^12 (BD) Detta är Ismaels, Abrahams sons, fortsatta historia. Han föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska slavinna. ^13 (BE) Och detta är namnen på Ismaels söner i den ordning de föddes: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel, Mibsam,^{[ba] 14} Mishma, Duma och Massa, ¹⁵ Hadad och Tema, Jetur, Nafish och Kedma. ¹⁶ Dessa var Ismaels söner och detta var sönernas namn i deras byar och tältläger, tolv furstar för deras stammar.

¹⁷ Ismaels ålder blev hundratrettiosju år^[bb]. Därefter gav han upp andan och dog och samlades till sitt folk. ^18 (BF) Hans ättlingar bodde i områdena från Havila ända till Shur^[bc] öster om Egypten, där vägen går mot Assyrien. De slog sig ner mitt emot^[bd] alla sina bröder.

VIII. ISAKS FORTSATTA HISTORIA 25:19-35:29

Esaus och Jakobs födelse

^19 (BG) Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia. Abraham blev far till Isak, ²⁰ och Isak var fyrtio år^[be] gammal när han tog Rebecka till hustru, dotter till aramén Betuel från Paddan-Aram och syster till aramén Laban. ²¹ Isak bad till Herren för sin hustru Rebecka, eftersom hon inte kunde få barn. Och Herren bönhörde honom så att hans hustru Rebecka blev havande.

²² Men barnen bråkade mycket med varandra i hennes moderliv. Då sade hon: ”Om det blir så här, varför drabbar det mig?^[bf]” Och hon gick för att fråga Herren. ^23 (BH) Herren svarade henne:

²⁴ När tiden var inne för henne att föda, se, då fanns det tvillingar i hennes moderliv. ²⁵ Den som kom fram först var rödhårig och hade som en hårmantel över hela kroppen. De gav honom namnet Esau^[bh]. ^26 (BI) Sedan kom hans bror fram, och hans hand höll om Esaus häl. Därför fick han namnet Jakob^[bi]. Isak var sextio år^[bj] när de föddes.

Esau säljer sin förstfödslorätt

²⁷ Pojkarna växte upp, och Esau blev en skicklig jägare som höll till ute i markerna. Jakob däremot blev en stillsam man som höll till vid tälten. ²⁸ Isak älskade Esau eftersom han hade smak för vilt. Men Rebecka älskade Jakob.

²⁹ En gång när Jakob höll på att koka soppa, kom Esau hem från marken, alldeles utmattad. ³⁰ Han sade till Jakob: ”Låt mig få äta av det röda, det röda där, för jag är helt utmattad.” Därav fick han namnet Edom^[bk]. ³¹ Men Jakob sade: ”Sälj först din förstfödslorätt^[bl] till mig.” ³² Esau svarade: ”Jag håller ju på att dö. Vad ska jag då med förstfödslorätten till?” ^33 (BJ) Jakob sade: ”Ge mig din ed på det först.” Han gav honom sin ed och sålde sin förstfödslorätt till Jakob. ³⁴ Och Jakob gav honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. Så lite värdesatte Esau sin förstfödslorätt.

Isak i Gerar

26 ^(BK) Det blev svält i landet igen, efter den första svältperioden som hade inträffat på Abrahams tid^[bm]. Isak begav sig då till filisteernas kung Abimelek^[bn] i Gerar. ² Där uppenbarade Herren sig för honom och sade: ”Dra inte ner till Egypten utan bo kvar i det land som jag säger dig. ³ Stanna som främling här i landet. Jag ska vara med dig och välsigna dig, för jag ska ge dig och dina efterkommande alla dessa landområden, och jag ska hålla den ed som jag gett din far Abraham. ^4 (BL) Jag ska göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dina efterkommande alla dessa landområden. Och i din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade^[bo], ⁵ eftersom Abraham lyssnade till min röst och tog vara på det jag förordnat: mina befallningar, föreskrifter och lagar.”

⁶ Så stannade Isak i Gerar. ^7 (BM) När männen på orten frågade om hans hustru, sade han: ”Hon är min syster”, för han var rädd för att säga: ”min hustru”. Han tänkte: ”Männen här på platsen kan slå ihjäl mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så vacker.”

⁸ Men när han hade varit där en längre tid, hände det att filisteernas kung Abimelek tittade ut genom fönstret och fick se Isak kela med sin hustru Rebecka. ⁹ Abimelek kallade till sig Isak och sade: ”Hon är ju din hustru! Hur kunde du säga att hon är din syster?” Isak svarade honom: ”Jag tänkte att jag annars kunde bli dödad för hennes skull.” ¹⁰ Då sade Abimelek: ”Vad har du gjort mot oss? Hur lätt kunde inte någon i vårt folk ha legat med din hustru? Och då hade du dragit skuld över oss.” ^11 (BN) Sedan befallde Abimelek hela folket: ”Den som rör den här mannen eller hans hustru ska straffas med döden.”

¹² Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt^[bp], för Herren välsignade honom. ¹³ Han blev en mäktig man, och hans egendom växte mer och mer. Till slut var han mycket rik. ¹⁴ Han ägde så mycket får och kor och hade så många tjänare att filisteerna blev avundsjuka på honom. ^15 (BO) Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt medan hans far Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord. ¹⁶ Abimelek sade till Isak: ”Flytta bort från oss! Du har blivit alldeles för mäktig för oss.” ¹⁷ Då flyttade Isak därifrån och slog sig ner i Gerars dalgång^[bq] och bodde där.

¹⁸ Isak grävde på nytt fram de vattenbrunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filisteerna efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade gett dem. ¹⁹ När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten^[br].

²⁰ Herdarna från Gerar började då tvista med Isaks herdar och sade: ”Vattnet är vårt!” Därför gav han brunnen namnet^[bs] Esek, eftersom de hade grälat med honom. ²¹ Därefter grävde Isaks tjänare en annan brunn, men de började tvista om den också. Då gav han den namnet Sitna. ²² Sedan bröt han upp därifrån och grävde ännu en brunn. Den tvistade de inte om. Därför gav han den namnet Rehobot och sade: ”Nu har Herren gett oss utrymme så att vi kan växa^[bt] här i landet.”

²³ Därifrån drog Isak upp till Beer-Sheba. ^24 (BP) Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig, och jag ska välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull”. ^25 (BQ) Då byggde han ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

Isak och Abimelek sluter förbund

^26 (BR) Abimelek kom till honom från Gerar tillsammans med sin vän Ahussat och sin befälhavare Pikol. ²⁷ Men Isak sade till dem: ”Varför kommer ni till mig, ni som hatade mig och drev bort mig från er?” ²⁸ De svarade: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Därför tänkte vi att vi borde ge varandra en ed och sluta förbund: ²⁹ Du ska inte göra oss något ont, liksom vi inte har ofredat dig utan bara gjort dig gott och låtit dig gå i frid. Du är nu välsignad av Herren.” ³⁰ Då ordnade Isak en festmåltid för dem, och de åt och drack. ³¹ De steg upp tidigt nästa morgon och svor varandra eden. Sedan sände Isak i väg dem, och de gick ifrån honom i frid.

³² Samma dag kom Isaks tjänare och berättade för honom om brunnen som de grävt och sade till honom: ”Vi har funnit vatten.” ^33 (BS) Och han kallade den Shiba. Därför heter staden Beer-Sheba^[bu] än i dag.

Esaus hustrur

^34 (BT) När Esau var fyrtio år^[bv] tog han till hustrur Judit, dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten Elon. ^35 (BU) Men de blev en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

Isak välsignar Jakob

27 När Isak hade blivit gammal^[bw] och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, kallade han till sig sin äldste son Esau och sade till honom: ”Min son.” Han svarade honom: ”Jag är här.” ² Då sade han: ”Jag är gammal och vet inte när jag ska dö. ³ Ta därför dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i markerna och skjut något vilt åt mig. ⁴ Laga sedan åt mig något gott som jag tycker om och bär in det till mig, så att jag får äta och sedan välsigna dig innan jag dör.”

⁵ Rebecka hörde vad Isak sade till sin son Esau. När Esau gick ut i markerna för att skjuta något vilt att ta hem, ⁶ sade Rebecka till sin son Jakob: ”Lyssna! Jag hörde din far säga till din bror Esau: ⁷ Skaffa något vilt och laga åt mig något gott som jag kan äta. Sedan ska jag välsigna dig inför Herren innan jag dör. ⁸ Hör nu på mig, min son, och gör som jag säger. ⁹ Gå till hjorden och hämta två fina killingar, så ska jag laga något gott av dem åt din far, något som han tycker om. ¹⁰ Den ska du bära in till din far så att han får äta den och sedan välsigna dig innan han dör.”

^11 (BV) Men Jakob sade till sin mor Rebecka: ”Min bror Esau är ju hårig, och jag är slät. ¹² Tänk om far rör vid mig? Då blir jag en bedragare i hans ögon och drar förbannelse över mig i stället för välsignelse.” ¹³ Men hans mor sade till honom: ”Den förbannelsen får komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta killingarna åt mig.”

¹⁴ Då gick han och hämtade dem och tog dem till sin mor, och hon lagade en god rätt som hans far tyckte om. ¹⁵ Sedan tog Rebecka fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade inne hos sig, och satte dem på sin yngste son Jakob. ¹⁶ Med skinnen från killingarna täckte hon över hans händer och den bara delen av hans hals. ¹⁷ Sedan gav hon sin son Jakob den goda rätten och brödet som hon hade gjort i ordning.

¹⁸ Han gick in till sin far och sade: ”Far.” Han svarade: ”Vad vill du? Vem är du, min son?” ¹⁹ Jakob sade till sin far: ”Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av mitt vilt, så att du kan välsigna mig.” ²⁰ Men Isak sade till sin son: ”Hur kunde du finna det så snart, min son?” Han svarade: ”Herren din Gud sände det i min väg.”

²¹ Då sade Isak till Jakob: ”Kom hit, min son, och låt mig få röra vid dig och känna om du är min son Esau eller inte.” ²² Jakob gick då fram till sin far Isak, och han rörde vid honom och sade: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” ²³ Han kände inte igen honom, för händerna var håriga som hans bror Esaus händer. Han tänkte nu välsigna honom, ²⁴ men så frågade han: ”Är du verkligen min son Esau?” Han svarade: ”Ja.” ²⁵ Då sade han: ”Bär hit maten, min son, så att jag kan äta av viltet och välsigna dig.”

Jakob bar fram den till honom och han åt. Och han räckte honom vin och han drack. ²⁶ Sedan sade hans far Isak till honom: ”Kom hit och kyss mig, min son.” ²⁷ När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans kläder. Han välsignade honom och sade:

Esau ber om Isaks välsignelse

³⁰ När Isak hade gett Jakob sin välsignelse och Jakob just hade gått ut från honom, kom hans bror Esau hem från jakten. ³¹ Också han lagade en god rätt och bar in den till sin far och sade: ”Nu kan far sätta sig upp och äta av sin sons vilt och sedan välsigna honom.” ³² Hans far Isak frågade honom: ”Vem är du?” Han svarade: ”Jag är Esau, din förstfödde.”

³³ Då blev Isak mycket förskräckt och sade: ”Vem var då jägaren som kom med sitt vilt till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad kommer han också att bli.” ³⁴ När Esau hörde vad hans far sade, ropade han högt och bittert: ”Far, välsigna mig också!” ³⁵ Men han svarade: ”Din bror kom med svek och tog din välsignelse.” ^36 (BX) Då sade Esau: ”Heter han inte Jakob!^[bx] Och nu har han bedragit mig två gånger! Han tog min förstfödslorätt och nu tog han min välsignelse också.”

Och han frågade: ”Har du ingen välsignelse kvar för mig?” ³⁷ Isak sade då till Esau: ”Se, jag har satt honom till herre över dig och gett honom alla hans bröder till tjänare, och försett honom med säd och vin. Vad ska jag då göra för dig, min son?” ^38 (BY) Esau sade till sin far: ”Var det den enda välsignelse du hade, far? Välsigna mig också, far!” Och han började storgråta. ³⁹ Då svarade hans far Isak honom:

”Se, fjärran från jordens fruktbarhet

Jakob flyr till Harran

⁴¹ Esau fylldes av hat mot Jakob på grund av välsignelsen som hans far hade gett Jakob. Han sade till sig själv: ”Snart kommer tiden då vi ska sörja vår far. Då ska jag döda min bror Jakob.”

⁴² När det berättades för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade sagt, skickade hon efter sin yngre son Jakob och sade till honom: ”Din bror Esau tänker hämnas på dig och döda dig. ^43 (CA) Så lyssna nu, min son, på mig! Fly till min bror Laban i Harran ⁴⁴ och stanna hos honom en tid tills din brors vrede har lagt sig. ^45 (CB) När din bror inte är arg på dig längre och han har glömt vad du gjort mot honom, då ska jag skicka bud och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda^[ca] på en och samma dag?”

^46 (CC) Sedan sade Rebecka till Isak: ”Jag är trött på livet på grund av de hetitiska kvinnorna^[cb]. Om Jakob tar sig en hustru bland landets kvinnor, en hetitiska som dessa, vad ska jag då leva för?”

28 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom och sade till honom: ”Du ska inte ta någon av Kanaans döttrar till hustru. ^2 (CD) Bryt upp och bege dig till Paddan-Aram^[cc], till din morfar Betuels hus. Ta dig en hustru därifrån, någon av döttrarna till din morbror Laban. ³ Gud den Allsmäktige ska välsigna dig och göra dig fruktsam och föröka dig så att du blir många folk. ^4 (CE) Han ska ge Abrahams välsignelse åt dig och dina efterkommande, så att du får inta det land som Gud gav åt Abraham, det land där du nu bor som främling.”

⁵ Så sände Isak i väg Jakob, och han begav sig till Paddan-Aram, till aramén Laban, som var son till Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

Esau tar sig en hustru till

⁶ Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom till Paddan-Aram för att hämta en hustru därifrån. Han hade välsignat honom och befallt honom: ”Du ska inte ta en hustru bland Kanaans döttrar.” ⁷ Och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan-Aram.

⁸ Då förstod Esau att hans far Isak inte tyckte om kananeiskorna. ^9 (CF) Därför gick han till Ismael och tog Mahalat till hustru, utöver de hustrur han redan hade. Hon var dotter till Ismael, Abrahams son, och syster till Nebajot.

Jakobs dröm i Betel

¹⁰ Jakob lämnade Beer-Sheba och begav sig mot Harran. ¹¹ Han kom till en plats där han måste stanna över natten, eftersom solen hade gått ner. Och han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova.

^12 (CG) Då hade han en dröm. Han såg en stege^[cd] rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen, och Guds änglar steg upp och ner^[ce] på den. ¹³ Och se, Herren stod ovanför den^[cf] och sade: ”Jag är Herren, din far Abrahams Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger ska jag ge åt dig och dina efterkommande. ^14 (CH) Din avkomma ska bli som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt väster och öster, norr och söder. Genom dig och din avkomma ska jordens alla släkten bli välsignade^[cg]. ^15 (CI) Och se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig förrän jag har gjort vad jag lovat dig.”

¹⁶ När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: ”Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte.” ^17 (CJ) Han greps av fruktan och sade: ”Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, här är himlens port.” ^18 (CK) Tidigt på morgonen steg Jakob upp, och han tog stenen som han hade vilat sig mot och reste den till en stod^[ch] och hällde olja över den. ^19 (CL) Och han kallade platsen Betel^[ci]. Tidigare hette denna stad Luz.