Job 29-31
Svenska 1917
29 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
30 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
31 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
5 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
6 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
7 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
8 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
9 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
11 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
12 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
13 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
14 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
16 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
19 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
21 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
23 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
25 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
26 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
27 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
30 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
31 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
34 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
36 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
39 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
40 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.