Add parallel Print Page Options

Resan till Rom

27 Till slut blev alla arrangemang klara så att vi kunde börja vår resa med båt till Rom. En officer som hette Julius, och som var medlem av den kejserliga vakten, hade ansvaret för Paulus och flera andra fångar.

Vi seglade iväg med en båt som hade Grekland som slutmål, och som skulle lägga till på flera ställen längs den turkiska kusten. Jag borde tillägga att Aristarchos, en grek från Thessalonike följde med oss.

Följande dag lade vi till i Sidon, och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå i land för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.

När vi seglade därifrån fick vi så stark motvind att det var svårt för skeppet att hålla kursen. Vi seglade därför norr om Cypern, mellan ön och fastlandet,

och passerade kusten till provinserna Kilikien och Pamfylien och lade till i Myra i Lykien.

Där hittade vår officer ett egyptiskt skepp från Alexandria som var på väg till Italien, och tog oss ombord på det.

7-8 Vi seglade i hårt väder under flera dagar. Till slut närmade vi oss Knidos. Då hade vindarna blivit så svåra att vi seglade förbi hamnen i Salmone och satte kurs mot Kreta. Vi kämpade hårt i blåsten, och mycket långsamt tog vi oss fram längs den södra kusten tills vi kom till Goda hamnarna, nära staden Lasaia.

Där stannade vi i flera dagar. Vädret höll nu på att bli farligt för långa seglingar eftersom det redan var i början på oktober, och Paulus talade med officerarna om detta.

10 Mina herrar, sa han, vi får problem om vi fortsätter. Både skepp och last kan gå förlorade, och även människoliv!

11 Men officerarna, som var ansvariga för fångarna, lyssnade mer på båtens kapten och på ägaren än på Paulus.

12 Eftersom Goda hamnarna var oskyddade, det vill säga ett dåligt ställe att tillbringa vintern på, tyckte de flesta i besättningen att man skulle fortsätta längs kusten till Foinix för att stanna där över vintern. Foinix var en bra hamn på Kreta, och den var bara öppen mot nordväst och sydväst.

Stormen utanför Kreta

13 Just då började en lätt vind blåsa från söder, och det såg ut som om vädret skulle bli utmärkt för resan dit. De lättade alltså ankar och seglade iväg utmed kusten.

14-15 Men kort därefter ändrade sig vädret plötsligt, och en våldsam storm, stark som en orkan, blåste upp (Nordostorkanen kallades den). Stormen svepte med sig fartyget och drev det ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte. Då lät de skeppet driva för vinden.

16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda. Där kunde vi, trots stora svårigheter, få ombord skeppsbåten, som vi haft på släp.

17 Sedan surrade vi skeppet med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var rädda för att båten skulle driva mot dynerna av kvicksand vid Afrikas kust. Därför revade de toppseglen. Sedan drev vi för vinden.

18 När vågorna nästa dag gick allt högre började besättningen slänga lasten överbord.

19 Följande dag kastade de ut riggen och allt annat löst de kunde få tag på.

20 Denna fruktansvärda storm rasade med oförminskad styrka i flera dygn tills allt hopp verkade vara ute.

21 Ingen hade ätit på länge, och till sist samlade Paulus besättningen och sa: Ni skulle ha lyssnat på mig från första början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa strapatser och allt elände.

22 Men ge inte upp hoppet! Inte en enda av oss ska förlora livet även om skeppet går under.

23 I går natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar

24 och sa: 'Var inte rädd Paulus, för du ska verkligen få stå inför rätta hos kejsaren! Gud har också svarat på din bön och ska rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.'

25 Därför ska ni inte tappa modet! Jag tror på Guds löfte. Det kommer att gå precis som han har sagt.

26 Men vi kommer att stranda på en ö.

Skeppsbrott

27 Under den fjortonde stormnatten drev vi fram och tillbaka på Adriatiska havet. Vid midnatt misstänkte sjömännen att vi var i närheten av land.

28 De lodade och upptäckte att djupet var 36 meter. Lite senare lodade de igen. Då var det bara 27 meter.

29 Nu visste de att skeppet snart skulle driva i land, och eftersom de var rädda för klipporna längs kusten slängde de ut fyra ankare från aktern och väntade på att det skulle bli morgon.

30 Några av sjömännen tänkte då lämna skeppet. De firade ner livbåten och sa att de skulle lägga ut ankare också från förstäven.

31 Men Paulus sa till soldaterna och den befälhavande officeren: Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.

32 Då kapade soldaterna repen och lät båten driva iväg.

33 Innan det började ljusna och det fortfarande var mörkt, uppmanade Paulus alla att äta. Ni har inte rört mat på två veckor, sa han.

34 Tänk nu på ert eget bästa och ät vad ni kan! För inte så mycket som ett hår på era huvuden ska gå förlorat!

35 Sedan tog han själv ett bröd och tackade Gud inför dem allesammans och bröt en bit och åt.

36 Genast kände sig alla bättre och började äta,

37 alla de 276 personerna som fanns ombord.

38 När vi hade ätit lättade besättningen skeppet ännu mer genom att vräka allt vete överbord.

39 När det ljusnat märkte de att de inte kände igen kusten. De såg en bukt med en sandstrand och undrade om de kunde gå in mellan klipporna och driva upp på stranden.

40 De beslöt till slut att göra ett försök. De kapade ankarna och lämnade dem i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.

41 Men skeppet hamnade på en sandbank och blev stående på grund. Fören satt fast och samtidigt utsattes aktern för de våldsamma vågorna, så att den började brytas sönder.

42 Soldaterna rådde då den befälhavande officeren att döda fångarna, så att ingen skulle simma i land och fly.

43 Men Julius ville rädda Paulus och vägrade därför att låta dem göra det. Sedan befallde han alla som kunde simma att hoppa överbord och försöka att ta sig i land,

44 och resten av dem att rädda sig på plankor från det sönderbrutna skeppet. På det sättet lyckades alla ta sig upp på stranden.

Paulus blir ormbiten på Malta

1-2 Vi fick snart reda på att vi var på ön Malta. Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa på stranden för att välkomna oss, och för att vi skulle kunna värma oss i regnet och kylan.

Medan Paulus samlade ett fång grenar för att lägga på elden, blev han plötsligt biten av en huggorm. Den hade lockats fram av värmen, och nu högg den sig fast i hans hand.

Öborna såg den hänga där och sa till varandra: Han är säkert en mördare! Fastän han har klarat sig undan havet låter inte rättvisan honom leva.

Paulus skakade av sig ormen i elden och verkade helt oskadd.

Men människorna väntade att hans hand skulle svullna upp eller att han skulle falla ner död. När de hade väntat länge och väl och inget hade hänt med Paulus, ändrade de uppfattning och betraktade honom som en gud.

Nära stranden där vi kom i land fanns en stor gård som tillhörde öns landshövding, Publius. Han välkomnade oss artigt och gav oss mat, och vi var hans gäster i tre dagar.

Nu visade det sig att Publius far var sjuk i feber och dysenteri. Paulus gick in och bad för honom och lade sina händer på honom och botade honom.

Då kom alla andra sjuka människor på ön till Paulus, och de blev också botade.

10 De visade sin tacksamhet genom att överhopa oss med gåvor. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan.

11 Det dröjde tre månader efter skeppsbrottet innan vi hissade segel igen, och den här gången var det med Tvillingbröderna från Alexandria, ett skepp som hade övervintrat på ön.

12 Vi lade först till i Syrakusa där vi stannade tre dagar.

13 Därifrån for vi längs kusten till Regium. En dag senare började det blåsa sydlig vind, och följande dag anlände vi till Puteoli,

14 där vi fann några troende. De bad oss att stanna hos dem i sju dagar, och det gjorde vi. Sedan seglade vi vidare till Rom.

Paulus hålls under bevakning i Rom

15 Bröderna i Rom hade hört att vi var på väg och kom och mötte oss redan vid Forum Appii. Andra förenade sig med oss vid Tres Tabernae, och när Paulus såg dem tackade han Gud och fick nytt mod.

16 När vi kom fram till Rom fick Paulus lov att bo var han ville, men han vaktades av en soldat.

17 Tre dagar efter ankomsten samlade han de judiska ledarna i staden till ett möte och talade till dem och sa:Bröder, jag blev arresterad av judarna i Jerusalem och överlämnades till den romerska staten för att ställas inför rätta, fastän jag inte har gjort något illa eller handlat emot någon av våra förfäders seder.

18 Romarna ställde mig inför rätta men ville frige mig, för de fann inget skäl till att döma mig till döden, vilket de judiska ledarna ville.

19 Men när judarna protesterade mot deras beslut, fann jag det nödvändigt att vända mig till kejsaren, för min avsikt var inte att anklaga mitt eget folk för något.

20 Det är anledningen till att jag bett er komma hit i dag för att vi skulle lära känna varandra. Jag ville tala om för er att det är därför att jag tror att Messias har kommit som jag är bunden med dessa kedjor.

21 De svarade: Vi har inte hört något ont om dig! Vi har inte fått något brev från Judeen eller några rapporter från dem som kommit från Jerusalem.

22 Vi vill gärna veta vad du tror på, för det enda vi vet om dessa kristna är att man överallt är emot dem.

23 Vi kom överens om att träffas igen en viss dag, och den dagen samlades ännu fler människor i det hus där Paulus bodde. Han berättade för dem om Guds rike och undervisade dem från Skriften om Jesus - både från de fem Moseböckerna och från profeternas böcker. Han började på morgonen och fortsatte sin undervisning ända till kvällen.

24 Några kom till tro, andra gjorde det inte.

25 Men sedan de diskuterat med varandra fram och tillbaka, gick de därifrån med Paulus sista ord ringande i sina öron: Den helige Ande hade rätt när han sa genom profeten Jesaja:

26 Säg till judarna: 'Ni ska höra och se, men inte förstå,

27 för era hjärtan är alltför tröga, och era öron lyssnar inte, och ni har tillslutit era ögon så att ni inte ser, för ni vill inte se och höra och förstå och vända er till mig för att bli botade.'

28-29 Därför vill jag att ni ska inse att denna frälsning är tillgänglig också för andra än judar och att de kommer att ta emot den.'

30 Paulus bodde två år i det hus han hade hyrt och välkomnade alla som kom på besök.

31 Och han berättade frimodigt för dem om Herren Jesus Kristus, och ingen försökte hindra honom.