Apostlagärningarna 14-16

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

Paulus och Barnabas predikar frimodigt i Ikonion

14 I staden Ikonion gick Paulus och Barnabas tillsammans till synagogan och predikade med sådan kraft att många, både judar och icke-judar, kom till tro.

² Men de judar som föraktade Guds ord, förtalade Paulus och Barnabas och sa allt möjligt ont om dem.

³ Trots detta stannade de där en längre tid och vittnade frimodigt, och Herren bevisade att deras budskap om nåd var från honom för han gav dem kraft till att göra under och tecken.

⁴ Men folket i staden hade delade meningar om dem. Några höll med de judiska ledarna, och andra höll med apostlarna.

^5-6 När Paulus och Barnabas fick veta att man tänkte hetsa en grupp både judar och andra och till och med deras ledare till att anfalla dem och stena dem, flydde de för sina liv och begav sig till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien. De besökte också trakten däromkring

⁷ och predikade de goda nyheterna.

Paulus botar en handikappad man i Lystra

⁸ Medan de var i Lystra träffade de en man, som hade varit handikappad sedan födelsen och aldrig hade kunnat gå.

⁹ Han lyssnade när Paulus talade, och Paulus lade märke till honom och såg att han hade tro nog att bli botad.

¹⁰ Därför ropade Paulus till honom: Res dig upp! Och mannen hoppade upp och började gå.

¹¹ När folket som lyssnade såg vad Paulus hade gjort, ropade de på sitt eget språk: De här männen är gudar i mänsklig gestalt!

¹² De trodde nämligen att Barnabas var den grekiske guden Zeus, och att Paulus var Hermes, eftersom det var han som var den främste talaren.

¹³ Prästen i Zeustemplet, som låg i utkanten av staden, kom med blomsterkransar och oxar, som han tillsammans med allt folket tänkte offra framför stadsporten.

¹⁴ Men när det gick upp för Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina kläder och rusade rakt in i folkhopen och ropade:

¹⁵ Människor! Vad tar ni er till? Vi är bara vanliga mänskliga varelser som ni! Vi har kommit hit för att ge er de goda nyheterna. Ni måste sluta upp med att tillbe dessa hjälplösa gudar och i stället be till den levande Guden, som har skapat himlen och jorden och havet och allt som finns i det.

¹⁶ Hittills har han tillåtit att folken gått sina egna vägar,

¹⁷ men ändå lämnade han dem aldrig utan bevis på att han lever. Ni har alltid blivit påminda om honom, som till exempel genom allt det goda han har gjort mot er. Ni har fått regn och goda skördar, vilket har gett er mat och gjort er glada.

¹⁸ Men trots detta kunde Paulus och Barnabas med nöd och näppe hindra folket från att offra åt dem!

¹⁹ Några dagar senare kom ett par judar från Antiochia och Ikonion och retade upp folkmassorna och lyckades med att få dem på sin sida. De stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, av allt att döma död.

²⁰ Men när de troende samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden och nästa dag gav han sig av till Derbe tillsammans med Barnabas.

Paulus och Barnabas återvänder hem till Antiochia

²¹ När de hade predikat de goda nyheterna där och vunnit många lärjungar, återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia.

²² Där hjälpte de de troende att växa i kärlek till Gud och till varandra. De uppmuntrade dem att hålla ut i tro trots alla förföljelser, och påminde dem om att vägen till Guds rike går genom många svårigheter.

²³ Paulus och Barnabas tillsatte också äldstebröder i varje församling och fastade och bad för dem och överlämnade dem åt den Herre som de trodde på.

²⁴ Sedan reste de tillbaka genom Pisidien och Pamfylien

²⁵ och predikade på nytt de goda nyheterna i Perge. Därefter fortsatte de till Attaleia.

²⁶ Slutligen återvände de med båt till Antiochia, där deras resa hade börjat och varifrån Gud hade sänt ut dem för den uppgift som de nu avslutat.

²⁷ När de kom fram kallade de samman alla de troende och berättade om resan och om hur Gud hade öppnat trons dörr också bland icke-judar.

²⁸ Och de stannade en ganska lång tid hos de troende i Antiochia.

Apostlarna möts i Jerusalem

15 Medan Paulus och Barnabas var i Antiochia, kom några män från Judeen och började undervisa de troende. De sa att om man inte följde den gamla judiska omskärelseseden, så kan man inte bli frälst.

² Paulus och Barnabas kunde inte gå med på detta och diskuterade och resonerade med dem om detta ganska länge. Till slut skickade de troende dem till Jerusalem tillsammans med några män från platsen, för att samtala med apostlarna och de äldste om denna fråga.

³ Sedan hela församlingen hade tagit avsked av dem och följt dem ut ur staden, gick de till Jerusalem. På vägen dit stannade de i Fenikiens och Samariens städer för att besöka de troende och berätta för dem att också andra folk omvände sig till Gud vilket gladde dem alla.

⁴ När de kom fram till Jerusalem blev de hjärtligt mottagna av församlingen och alla apostlar och äldste. Paulus och Barnabas berättade om vad Gud hade gjort genom deras arbete.

⁵ Då reste sig några män, som hade varit fariseer före sin omvändelse, och förklarade att alla omvända som inte var judar måste omskäras, och att man skulle kräva att de följde alla judiska seder och ceremonier.

⁶ Apostlarna och församlingens äldste beslutade därför att hålla ett senare möte för att avgöra frågan.

⁷ Efter en lång diskussion under detta möte reste sig Petrus och talade till dem: Bröder, ni vet alla att Gud för länge sedan valde ut mig till att predika de goda nyheterna för andra än judar, för att de också skulle komma till tro.

⁸ Gud, som känner människornas hjärtan, har visat att han tar emot dem också genom att ge dem den helige Ande på samma sätt som han gav Anden till oss.

⁹ Han gjorde inte heller där någon skillnad mellan oss och dem för alla dem som trodde på honom befriade han från synd.

¹⁰ Ska nu ni försöka tillrättavisa Gud genom att lägga en börda på andra folk som varken vi eller våra förfäder kunde bära?

¹¹ Tror ni inte att alla blir frälsta på samma sätt, genom att ta emot Herren Jesus?

¹² Det blev ingen ytterligare diskussion, och alla lyssnade nu när Paulus och Barnabas berättade om de under som Gud hade gjort genom dem.

¹³ När de hade slutat reste sig Jakob. Bröder, sa han, lyssna på mig.

¹⁴ Petrus har berättat om den gång, då Gud först besökte andra än judar för att bland dem välja ut ett folk som ska ära hans namn.

¹⁵ Och att de omvänder sig stämmer överens med vad profeterna har sagt. Lyssna till exempel på dessa ord från profeten Amos:

¹⁶ 'Därefter, säger Herren, ska jag komma tillbaka och förnya det brutna avtalet med David. Det som har rivits ned ska jag bygga upp.

¹⁷ Hedningarna ska också finna Herren, för alla tillhör mig. '

¹⁸ Det är vad Herren säger, han som visar oss de planer han gjort upp från början.

¹⁹ Min mening är att vi inte ska kräva att de som inte är judar, och som vänder sig till Gud, ska lyda våra judiska lagar.

²⁰ Det räcker att vi skriver till dem och ber dem låta bli att äta kött, som offrats till avgudar, och avhålla sig från utomäktenskapliga förbindelser och från att äta kött från kvävda djur, som fortfarande har blod i sig.

²¹ Mot detta har man nämligen överallt predikat i varje judisk synagoga varenda sabbatsdag generation efter generation.

Brevet från församlingen i Jerusalem

²² Sedan röstade apostlarna och de äldste och hela församlingen för att man skulle sända representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas för att rapportera om detta beslut. De män som valdes ut var två av församlingsledarna - Judas, som också kallas Barsabbas, och Silas.

²³ Så här löd det brev som de fick med sig:Från apostlarna, de äldste och bröderna i Jerusalem.Till de kristna i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar!

²⁴ Vi har fått veta att några troende härifrån har oroat er och ifrågasatt er frälsning, men de har inte haft något sådant uppdrag från oss.

²⁵ Sedan vi enhälligt fattat vårt beslut har vi ansett det vara lämpligt att tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus sända två officiella representanter,

²⁶ som har riskerat sina liv för Herrens, Jesu Kristi, skull.

²⁷ De här männen, Judas och Silas, kommer muntligen att bekräfta vad vi beslutat angående er fråga.

^28-29 Den helige Ande och vi har nämligen ansett att det är riktigt att inte lägga någon börda av judiska lagar på er. Men ni ska absolut låta bli att äta mat som offrats till avgudar, liksom kött av kvävda djur där blodet fortfarande finns kvar. Naturligtvis ska ni också avhålla er från utomäktenskapliga förbindelser. Om ni noga följer detta är det tillräckligt. Farväl.

³⁰ De fyra budbärarna reste omedelbart till Antiochia, och där samlade de alla kristna till ett stort möte och överlämnade brevet.

³¹ Och det blev stor glädje i hela församlingen när de läste det.

³² Sedan talade Judas och Silas ingående med de troende och styrkte dem i deras tro, bägge hade nämligen profetiska gåvor.

³³ De stannade där i flera dagar, och därefter for de tillbaka till Jerusalem med tack och hälsningar till ledarna som hade sänt dem.

^34-35 Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia för att hjälpa de andra som predikade Ordet och undervisade där.

Paulus och Barnabas skiljs åt

³⁶ En tid senare föreslog Paulus Barnabas att de skulle återvända till Turkiet och besöka de städer som de tidigare predikat de goda nyheterna i, och för att se till de nyomvända.

³⁷ Barnabas instämde i förslaget och ville ta med sig Johannes Markus,

³⁸ men Paulus gillade inte alls den idén, eftersom Johannes Markus hade övergett dem i Pamfylien.

³⁹ Deras oenighet om detta blev så djup att de skildes åt. Barnabas tog Markus med sig och seglade till Cypern,

^40-41 medan Paulus valde Silas. Sedan for han med de troendes välsignelse till Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.

Timotheos blir medarbetare till Paulus och Silas

16 Paulus och Silas reste först till Derbe och sedan vidare till Lystra. Där träffade de Timotheos, en ung troende som var son till en kristen judinna, men vars far var grek.

² Timotheos hade stort förtroende bland bröderna i Lystra och Ikonion.

³ Därför bad Paulus honom att följa med dem på deras resa. Av hänsyn till judarna i området omskar han Timotheos, innan de reste vidare, för alla visste att hans far var grek och inte hade tillåtit detta förut.

⁴ Sedan reste de från stad till stad och berättade om vad apostlarna och de äldste i Jerusalem beslutat när det gällde icke-judar.

⁵ Och församlingarnas tro växte till för var dag, och allt fler slöt sig till dem.

Paulus leds genom en syn till Makedonien

⁶ Sedan reste de genom Frygien och Galatien. Den helige Ande hade nämligen sagt till dem att inte resa till den turkiska provinsen Asien den här gången.

⁷ Därför följde de gränsen till Mysien och fortsatte därefter till Bithynien, men Jesu Ande tillät dem inte att resa in i den provinsen.

⁸ I stället fortsatte de genom Mysien till staden Troas.

⁹ Den natten fick Paulus se en syn. I sin dröm såg han en man borta i Makedonien i Grekland som ropade och bad: Kom över hit och hjälp oss.

¹⁰ Det avgjorde saken! Vi bestämde oss för att resa till Makedonien. Vi kunde nämligen bara dra den slutsatsen att Gud ville sända oss dit för att predika de goda nyheterna där.

Lydia från Thyatira blir kristen

¹¹ Vi gick ombord på en båt i Troas och seglade direkt till Samothrake och nästa dag till Neapolis.

¹² Till slut nådde vi Filippi, en romersk koloni alldeles innanför den makedoniska gränsen. Där stannade vi i flera dagar.

¹³ På sabbatsdagen gick vi ut ur staden till en flodstrand, där vi visste att en del människor brukade träffas för att be. Vi undervisade några kvinnor som kom dit vad Skriften säger.

¹⁴ En av dem hette Lydia, en affärskvinna från Thyatira, som sålde purpurtyg. Hon hade en uppriktig tro på Gud, och när hon lyssnade till oss öppnade Herren hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa.

¹⁵ Hon lät döpa sig tillsammans med hela sin familj, och sedan bad hon oss att bli hennes gäster. Om ni verkligen tror att jag tillhör Herren, sa hon, så kom och bo i mitt hem. Och hon gav sig inte förrän vi lydde.

En fångvaktare i Filippi blir frälst

¹⁶ När vi en dag var på väg till det ställe vid floden där vi brukade be, mötte vi en andebesatt slavflicka. Hon hade en spådomsande i sig och tjänade mycket pengar åt sina arbetsgivare.

¹⁷ Flickan följde efter oss och ropade: De här männen är Guds tjänare, och de har kommit hit för att tala om för er hur ni kan få era synder förlåtna.

¹⁸ Detta upprepades varenda dag, tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till den onde anden i henne: Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att komma ut ur henne. Och genast lämnade den onde anden henne.

¹⁹ När hennes ägare såg att deras förtjänstmöjligheter gått upp i rök, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför domarna på marknadsplatsen.

^20-21 De här judarna vänder upp och ner på vår stad, skrek de. De lär folket att göra sådant som är mot den romerska lagen.

²² Hela folkmassan tog parti mot Paulus och Silas, och domarna befallde att man skulle klä av dem till midjan och piska dem med spön.

²³ Gång på gång ven slagen över deras bara ryggar, och efteråt blev de kastade i fängelset. Fångvaktaren, som riskerade livet om de flydde,

²⁴ tog därför inga risker, utan placerade dem i den innersta fängelsecellen och låste fast deras ben i stockar.

²⁵ När Paulus och Silas mitt i natten bad och sjöng lovsånger till Herren, och de andra fångarna lyssnade,

²⁶ kom plötsligt en kraftig jordstöt. Fängelset skakades ända ner i grunden, alla dörrar flög upp och kedjorna föll av fångarna.

²⁷ När fångvaktaren vaknade och fick se att fängelseportarna stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord.

²⁸ Men Paulus ropade till honom: Stopp! Gör dig inget illa! Vi är alla här!

²⁹ Fångvaktaren, som darrade av skräck, bad nu om ljus och rusade till fängelsecellen. Där föll han på knä för Paulus och Silas.

³⁰ Sedan förde han ut dem och frågade: Mina herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?

³¹ Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och hela din familj, svarade de.

³² Sedan berättade de för honom och alla andra i hans familj om de goda nyheterna från Herren.

³³ Och fångvaktaren tog genast hand om dem, och mitt i natten tvättade han deras sår och förband dem. Så döptes han och hela hans familj,

³⁴ och därefter bjöd han dem med hem till sig och dukade fram en måltid åt dem. Och både han och hela hans familj var överlyckliga för att de hade kommit till tro.

³⁵ Nästa morgon skickade domarna några polisbefäl till fångvaktaren med beskedet: Släpp de här männen!

³⁶ Fångvaktaren talade då om för Paulus att de var fria och kunde gå.

³⁷ Men Paulus svarade: Så lätt kommer de inte undan! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva frige oss.

³⁸ Polisbefälen rapporterade detta till domarna, och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de mycket rädda.

³⁹ De kom genast till fängelset och förde ut dem och bad och bönade att de skulle lämna staden.

⁴⁰ Men Paulus och Silas gick först till Lydias hus, där de träffade de troende och uppmanade dem än en gång att stå fasta i tron. Sedan lämnade de staden.