Nehemja 5
Svenska Folkbibeln
Förtryck av de fattiga
5 Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder. 2 Några sade: "Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi har något att äta och kan överleva." 3 Andra sade: "Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta för att få säd att stilla vår hunger med." 4 Andra åter sade: "Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten åt kungen. 5 Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Ja, några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer."
6 Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade. 7 Jag överlade med mig själv och förebrådde de förnäma männen och föreståndarna, och sade till dem: "Det är ocker ni bedriver mot era bröder!" Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem. 8 Jag sade till dem: "Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder, som var sålda åt hednafolken. Skall nu ni sälja era egna bröder? Eller skall de sälja sig åt oss?" De teg och kunde inte svara ett ord. 9 Jag sade: "Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss? 10 Också jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran. 11 Lämna redan idag tillbaka till dem deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och tag inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem." 12 De svarade: "Vi skall ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi skall göra som du har sagt." Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat. 13 Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: "Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han skall bli utskakad och berövad allt." Och hela församlingen sade: "Amen!", och de prisade Herren. Därefter gjorde folket som de hade lovat.
Nehemjas uppoffringar för byggnadsarbetet
14 Ända från den dag då jag utsågs till ståthållare över dem i Juda land, från kung Artasastas tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år, åt varken jag eller mina bröder den mat som en ståthållare har rätt till. 15 Tidigare ståthållare, de som var före mig, hade lagt bördor på folket och tagit mat och vin av dem och dessutom fyrtio siklar silver. Även deras tjänare uppträdde som herrar mot folket. Men så gjorde inte jag, för jag fruktade Gud. 16 Jag fortsatte också att arbeta på muren, och vi köpte oss ingen åker, och alla mina tjänare tog del i arbetet där. 17 Och vid mitt bord åt etthundrafemtio man av judarna och deras föreståndare, förutom de som kom till oss från folken runt omkring. 18 Varje dag tillagades på min bekostnad en oxe, sex utsökta får och dessutom fåglar. Var tionde dag skaffades en mängd vin av olika sorter. Ändå krävde jag inte att få ut det underhåll som ståthållaren hade rätt till, eftersom arbetet tyngde folket så hårt. 19 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo.
Nehemja 5
Svenska 1917
5 Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot sina judiska bröder.
2 Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.»
3 Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.»
4 Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och vingårdar till skatten åt konungen.
5 Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»
6 När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket vred.
7 Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I bedriven mot varandra.» Därefter sammankallade jag en stor folkförsamling emot dem.
8 Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?» Då tego de och hade intet att svara.
9 Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge orsak att smäda oss.
10 Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran.
11 Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att fordra av dem.»
12 De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.» Och jag tog en ed av dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så.
13 Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN. Därefter gjorde folket såsom det var sagt.
14 Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år, varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten.
15 De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
16 Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där.
17 Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt omkring oss.
18 Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad; och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet tyngde så svårt på folket.
19 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och räkna mig det till godo!
Неемия 5
Библия, нов превод от оригиналните езици (с неканоничните книги)
Вълнения сред народа
5 По това време започна голям ропот сред народа – сред мъжете и жените, против събратята им юдеи. 2 Едни казваха: „Ние, нашите синове и дъщери, сме много. Затова нека да ни бъде дадено жито, за да ядем и да живеем.“ 3 Други казваха: „Заложихме и ниви, и лозя, и къщи, за да се снабдим с жито в тоя глад.“ 4 А имаше и такива, които се оплакваха: „Наложи се срещу нивите и лозята си да заемем пари заради царския данък. 5 Нима не сме от една плът и кръв като нашите събратя, а децата ни – като техните деца; ето принудени сме да даваме синовете и дъщерите си като роби, дори някои от дъщерите ни вече са робини. И ние не можем нищо да сторим, защото нивите и лозята ни вече са на други.“
6 Като чух ропота им и тези думи, обзе ме гняв. 7 (A)Размислих дълбоко и реших да порицая предводителите и знатните, които взимаха лихва от своите събратя. Затова свиках против тях голямо събрание 8 и им казах: „Ние, доколкото ни стигат силите, откупихме нашите събратя юдеи, които бяха продадени на чужди народи. А сега вие ли ще продавате събратята си, или те трябва да се продават на нас?“ А те мълчаха и не знаеха какво да отговорят.
9 После добавих: „Не е добро това, което правите. Трябва да живеете със страх пред нашия Бог, ако искате да избегнете присмеха на враждебните ни народи. 10 И аз, и братята ми, и моите служители сме им дали назаем пари и жито, но сме готови да им опростим този дълг. 11 Върнете им и вие още днес нивите, лозята, маслиновите им градини и къщите, както и лихвата, която сте взели от тях за парите, житото, виното и елея.“ 12 А те отговориха: „Ще ги върнем и нищо няма да искаме от тях. Ще постъпим така, както ти казваш.“ Тогава повиках свещениците и ги накарах да положат клетва, че ще спазват обещанието си. 13 И като отърсих дрехата си, казах: „Така да отърси Бог от неговата къща и имот всеки, които не изпълни това обещание. Да, така да бъде той отърсен и опустошен!“ Тогава цялото събрание изрече: „Амин!“ И всички прославиха Господа и хората изпълниха тази клетва.
14 От деня, когато бях назначен от царя за областен управител над тях в юдейската страна от двадесетата година до тридесет и втората година от управлението на Артаксеркс, в продължение на дванадесет години аз и роднините ми не сме взимали заплатата ми като областен управител. 15 Предишните областни управители бяха бреме за народа и освен четиридесетте сикли сребро вземаха от него жито и вино, дори и служителите им потискаха народа. Но аз не постъпвах така от страх пред Бога. 16 Всичките си сили бях вложил в строежа на градските стени, дори една нива не сме купили, а и всичките ми служители бяха събрани там за работа. 17 На трапезата ми бяха сто и петдесет знатни юдеи освен гостите от съседните народи. 18 Ежедневно за готвене при мене се доставяха един бик, шест отбрани овци, а също и птици, на всеки десет дена се доставяха и всякакви вина в изобилие. И въпреки това аз не пожелах да получа средствата, които ми се полагаха като областен управител, защото тежка работа тегнеше върху този народ.
19 Помни ме, Боже мой, и бъди милостив заради всичко, което направих за този народ!
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Copyright by © Българско библейско дружество 2013. Използвани с разрешение.