Klagovisorna 4
Svenska Folkbibeln 2015
Sions elände och vanära
אAlef
4 Så matt guldet har blivit,
det ädlaste guldet förvandlats!
Heliga ädelstenar ligger spridda
i varje gathörn.
בBeth
2 (A) Sions ädlaste söner
skattades som fint guld.
Nu räknas de som lerkärl,
som verk av krukmakarhänder.
גGimel
3 (B) Till och med schakaler
räcker fram sina spenar
och låter ungarna dia,
men dottern mitt folk
har blivit grym[a],
som strutsen i öknen.
דDaleth
4 (C) Dibarnets tunga fastnar
i gommen av törst.
Små barn ber om bröd,
men ingen ger dem något.
הHe
5 De som förr åt läckerheter
tynar bort på gatorna.
De som växte upp i purpur[b]
ligger nu i dyn.
וWaw
6 (D) Missgärningen hos dottern mitt folk
är större än synden i Sodom,[c]
som ödelades på ett ögonblick
utan att röras av människohänder.
זZajin
7 Hennes furstar glänste mer än snö,
de var vitare än mjölk,
deras kroppar var rödare än korall,
deras gestalter var som safir.
חHeth
8 Nu är deras ansikten mörkare än sot,
man känner inte igen dem
på gatorna.
Deras hud stramar över benen,
den är torr som trä.
טTeth
9 (E) Lyckligare var de som dödades
med svärd
än de som nu dödas av hunger,
som tynar bort i plåga
av brist på markens frukter.
יJod
10 (F) Med egna händer
har ömsinta mödrar kokat
sina barn
för att ha dem till föda
när dottern mitt folk gick under.
כKaf
11 (G) Herren tömde ut sin vrede,
han öste ut sin vredesglöd.
I Sion tände han en eld
som förtärde dess grundvalar.
לLamed
12 Ingen av jordens kungar
hade trott det,[d]
ingen av världens invånare,
att någon ovän eller fiende
skulle komma in
genom Jerusalems portar.
מMem
13 (H) Det kom för hennes profeters synder
och hennes prästers
missgärningar,
för att de spillde rättfärdigas blod
där inne i staden.
נNun
14 (I) Som blinda irrar de på gatorna,
fläckade av blod
så att ingen vågar röra
deras kläder.
סSamek
15 (J) ”Bort! Oren!”
ropar man till dem.
”Bort, bort! Rör dem inte!”
De flyr, de irrar omkring.
Bland hednafolken säger man:
”Här får de inte bo längre.”
פPe
16 (K) Herren själv har skingrat dem,
han vill inte ta sig an dem mer.
Prästerna får ingen respekt,
de äldre får ingen barmhärtighet.
עAjin
17 (L) Våra ögon sviker oss
när vi förgäves söker efter hjälp.
Vi har spanat och spanat
efter ett folk som ändå inte kan
rädda oss.[e]
צTsade
18 De vaktar på våra steg
så att vi inte vågar gå
på våra gator.
Vårt slut är nära,
våra dagar är ute,
ja, vårt slut har kommit.
קQof
19 Våra förföljare var snabbare
än himlens örnar.
De jagade oss över bergen
och låg på lur i öknen för oss.
רResh
20 (M) Vår livsande, Herrens smorde,[f]
fångades i deras fallgropar.
Om honom sade vi:
”I hans skugga ska vi leva
bland hednafolken.”
שShin
21 (N) Gläd dig och jubla, dotter Edom[g],
du som bor i landet Us.
Bägaren ska komma till dig också,
du ska bli drucken
och ligga naken.
תTaw
22 (O) Straffet för din skuld har nått sitt slut,
dotter Sion.
Han ska inte mer föra bort dig
i fångenskap.
Men din skuld, dotter Edom,
ska han straffa,
han ska avslöja dina synder.
Footnotes
- 4:3 grym Strutsen lämnar sina ägg direkt på marken och var därför en bild för bristande omsorg (jfr Job 39:16f).
- 4:5 purpur Antikens dyraste färg. Den utvanns ur havssnäckor och var värd sin vikt i silver.
- 4:6 Sodom Stad vid Döda havet som utplånades för sin ondska (1 Mos 19, Hes 16:49f, Jud v 7).
- 4:12 Ingen ... hade trott det Sion ansågs ointagligt så länge man hade Guds beskydd (Ps 46, 48).
- 4:17 ett folk som ändå inte kan rädda oss Egypten, vars militära hjälp svek (Jer 2:36, 37:7, Jes 30:2f).
- 4:20 HERRENS smorde Guds utvalde, helgade kung, en förebild till Messias/Kristus (Apg 10:38). De sista kungarna var Jojakin (598-597 f Kr) och Sidkia (597-587 f Kr). Se 2 Kung 24:8f.
- 4:21 Edom Grannfolk i sydöst som hade sett på Jerusalems förstöring med skadeglädje (jfr Ps 137:7, Hes 25:12f och Ob vers 11).
Lamentaciones 4
Nueva Biblia de las Américas
Sufrimientos a causa del sitio
4 ¡Cómo se ha ennegrecido el oro,
Cómo ha cambiado el oro puro!
Esparcidas están las piedras sagradas
Por las esquinas de todas las calles(A).
2 Los hijos preciados de Sión,
Que valían su peso en oro puro,
¡Cómo son tenidos por vasijas de barro,
Obra de manos de alfarero(B)!
3 Aun los chacales dan las ubres,
Dan de mamar a sus crías(C);
Pero la hija de mi pueblo[a] se ha vuelto cruel(D)
Como los avestruces(E) en el desierto.
4 La lengua del niño de pecho se le pega
Al paladar por la sed(F);
Los pequeños piden pan(G),
Pero no hay quien se lo reparta.
5 Los que comían manjares
Andan desolados por las calles(H);
Los que se criaron entre púrpura
Abrazan cenizales.
6 La iniquidad de la hija de mi pueblo
Es mayor que el pecado de Sodoma(I),
Que fue derribada(J) en un instante
Sin que manos actuaran contra ella.
7 Sus consagrados[b] eran más puros que la nieve(K),
Más blancos que la leche,
Más rojizos de cuerpo que los corales,
Como el zafiro(L) era su apariencia.
8 Más negro que el hollín es su aspecto,
No se les reconoce por las calles;
Se les ha pegado la piel a sus huesos(M),
Se ha marchitado, se ha vuelto como madera(N).
9 Más dichosos son los que mueren a espada
Que los que mueren de hambre,
Que se consumen(O), extenuados,
Por falta de los frutos de los campos(P).
10 Las manos de mujeres compasivas
Cocieron a sus propios hijos(Q),
Que les sirvieron de comida(R)
A causa de la destrucción de la hija de mi pueblo[c].
11 El Señor ha cumplido Su furor,
Ha derramado Su ardiente ira.
Ha prendido un fuego(S) en Sión
Que ha consumido sus cimientos(T).
12 No creyeron los reyes de la tierra,
Ni ninguno de los habitantes del mundo(U),
Que el adversario y el enemigo pudieran entrar
Por las puertas de Jerusalén(V).
13 Pero a causa de los pecados de sus profetas
Y de las iniquidades de sus sacerdotes,
Quienes derramaron en medio de ella
La sangre(W) de los justos(X),
14 Vagaron ciegos por las calles(Y),
Manchados de sangre(Z),
Sin que nadie pudiera tocar sus vestidos(AA).
15 «¡Apártense! ¡Inmundos!», gritaban de sí mismos(AB).
«¡Apártense, apártense, no nos toquen!».
Así que huyeron y vagaron(AC).
Entre las naciones se decía:
«No seguirán residiendo entre nosotros».
16 La presencia del Señor los dispersó,
No volverá a mirarlos.
Ellos no honraron a los sacerdotes(AD),
Ni tuvieron piedad de los ancianos.
17 Aun nuestros ojos desfallecían,
Buscar ayuda fue inútil(AE).
En nuestro velar hemos aguardado(AF)
A una nación incapaz de salvar.
18 Ponían trampas a nuestros pasos(AG)
Para que no anduviéramos por nuestras calles.
Nuestro fin se acercaba,
Se cumplieron nuestros días,
Porque había llegado nuestro fin(AH).
19 Nuestros perseguidores eran más veloces
Que las águilas del cielo;
Por los montes nos persiguieron,
En el desierto nos tendieron emboscadas(AI).
20 El aliento de nuestras vidas(AJ), el ungido del Señor(AK),
Fue atrapado en sus fosos,
Aquel de quien habíamos dicho(AL): «A su sombra(AM)
Viviremos entre las naciones».
21 Regocíjate y alégrate, hija de Edom(AN),
La que habitas en la tierra de Uz;
También a ti llegará la copa(AO),
Te embriagarás y te desnudarás.
22 Se ha completado el castigo de tu iniquidad, hija de Sión:
No volverá Él a desterrarte(AP);
Mas castigará tu iniquidad, hija de Edom;
Pondrá al descubierto tus pecados(AQ).
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Nueva Biblia de las Américas™ NBLA™ Copyright © 2005 por The Lockman Foundation
