Job 30

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

30 Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,
    vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.
² Vad har jag för nytta av deras styrka
    när de saknar livskraft?
³ De är märkta av nöd och hunger
    och har drivits ut i öknar och vildmarker.^[a]
4 Där ute plockar de saltört bland snåren,
    deras föda är ginströtter.
⁵ De är utstötta från samhällets gemenskap,
    och man skriker till dem som till tjuvar.
⁶ Nu bor de i torra raviner,
    i jordhålor och skrevor i bergen.
⁷ De skriker bland snåren
    och tränger sig samman under buskarna.
⁸ De är ättlingar till dårar, utan namn,
    utjagade ur landet.

⁹ Deras söner hånar mig nu,
    jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
¹⁰ De föraktar mig
    och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
¹¹     Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
¹²     Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
    de banar väg för mitt fördärv.
¹³ De river upp min väg
    och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
¹⁴     De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.^[b]
15     Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
    min räddning försvinner som ett moln.

¹⁶ Mitt innersta töms i mig,
    lidandets dagar griper tag i mig.
¹⁷ Om natten genomborras mina ben,
    den gnagande smärtan finner ingen vila.
¹⁸ Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
    håller fast mig i kragen,^[c]
19 kastar ner mig i smutsen,
    och jag blir som stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
    Jag står upp, men du bara ser på mig^[d].
²¹ Du vänder dig grymt mot mig
    och ansätter mig med stor makt.
²² Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
    du upplöser mig i stormen.
²³ Jag vet att du vill föra mig till döden,
    till den plats där allt levande samlas.

²⁴ Man lyfter inte handen mot en hjälplös
    som ropar på hjälp i sin nöd.
²⁵ Grät jag inte över dem som hade problem,
    var jag inte bekymrad för de fattiga?
²⁶ Jag hoppades på det goda,
    men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
    men mörkret kom.
²⁷ Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
    lidandets dagar möter mig.
²⁸ Jag är mörk,
    men inte av solens strålar.^[e]
Jag reser mig upp i folksamlingen
    och ropar på hjälp.
²⁹ Jag har blivit schakalers bror
    och berguvars vän.
³⁰ Min hy är svart och flagnar av,
    min kropp hettar av feber.
³¹ Mitt harpospel är klagan
    och mitt flöjtspel gråt.