Add parallel Print Page Options

Jobs sista tal

29 Job fortsatte sitt tal:

Jag längtar tillbaka till månader som gått,
    när Gud vakade över mig,
när hans lampa sken över mig,
    när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
när jag var i min krafts tid,
    när Guds vänskap fanns i mitt hus,
när den Väldige alltid var med mig,
    när mina barn fanns runt omkring mig
när jag vadade i grädde,
    och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.

På den tiden när jag gick ut till stadsporten
    och intog min plats på torget,
såg de yngre mig och gick åt sidan,
    och de äldre reste sig av respekt för mig.
Furstar valde att inte yttra sig
    och satte handen för munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    och deras tunga fastnade i gommen.
11 Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
    alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12 för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.[a]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

Footnotes

  1. 29:24 Grundtextens innebörd är osäker.

29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

O, att jag var som i gångna månader,
    som i dagarna då Gud vakade
        över mig,
då hans lykta sken över mitt huvud
    och jag gick i hans ljus
        genom mörkret,
då jag var i min krafts dagar,
    då Guds godhet vilade
        över mitt hus,
då den Allsmäktige
        ännu var med mig
    och mina barn fanns
        runt omkring mig,
då mina fötter badade i gräddmjölk
    och det rann bäckar av olja
        ur klippan för mig.

När jag gick till porten[a] i staden
    och intog min plats på torget,
då drog sig de unga undan
        när de såg mig,
    och de gamla reste sig och stod.
Stormännen höll tillbaka sina ord
    och lade handen på munnen.
10 Furstarnas röst tystnade,
    tungan fastnade vid deras gom.
11 Varje öra som hörde mig prisade mig,
    varje öga som såg mig
        lovordade mig,
12 (A) för jag räddade den fattige
        som ropade
    och den faderlöse
        som ingen hjälpare hade.
13 Den döende välsignade mig,
    änkans hjärta fick jag att jubla.
14 (B) Jag klädde mig i rättfärdighet
        och den var min klädnad,
    rättvisan var min mantel
        och huvudbonad.
15 (C) Jag var ögon åt den blinde
    och fötter åt den halte.
16 (D) Jag var en far för de fattiga
    och redde ut den okändes sak.
17 (E) Jag krossade
        den orättfärdiges käkar
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte då:
    ”I mitt eget bo ska jag dö,
        mina dagar blir många
            som sanden.
19 Min rot sträcker sig till vattnet,
    nattens dagg vilar i mina grenar.
20 Min ära är ständigt ny,
    och min båge förnyas[b] i min hand.”

21 De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
    och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun
        som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
    och de tog emot mitt ansiktes ljus.
25 Jag valde väg åt dem
        och satt som hövding,
    jag tronade som en kung
        bland sina män,
    som en som tröstar de sörjande.

Footnotes

  1. 29:7 porten   Där de äldste möttes och beslutade om samhällets frågor (jfr Rut 4:1, Ords 31:23).
  2. 29:20 min båge förnyas   Symbol för god vigör (jfr 30:11). En gammal båge tappade sin spänst.

29 Job fortsatte sitt försvar:

Jag längtar tillbaka till den tid när Gud tog hand om mig,

när han visade mig vägen så att jag kunde vandra trygg genom mörkret.

Ja, jag tänker på mina unga år, när jag i familjen upplevde Guds vänskap,

när den Allsmäktige fortfarande alltid var med mig, när mina barn fanns runt omkring mig

och när mina planer hade framgång och allt lyckades väl!

På den tiden när jag gick ut till stadsporten för att ta min plats,

såg de yngre mig och gick åt sidan, och till och med de äldre reste sig av respekt för mig.

Furstar stod tysta inför mig utan att säga ett ord.

10 De högsta tjänstemännen i staden hade inget att säga.

11 Alla stämde in i vad jag sa. Alla som såg mig talade väl om mig,

12 därför att jag hjälpte de fattiga i deras nöd och de faderlösa, som inte hade någon att vända sig till.

13 Jag hjälpte alla som hade det svårt, och de välsignade mig. Jag gjorde livet lite lättare för utsatta änkor.

14 Allt jag gjorde var rätt och riktigt, för rättfärdigheten var min dräkt!

15 Jag var den blindes ögon och den lames fötter.

16 Jag var som en far för de fattiga och såg till att också främlingar behandlades rättvist.

17 Jag krossade käkarna på ogudaktiga förtryckare och fick dem att släppa sina offer.

18 Jag trodde att jag skulle få dö stilla och lugnt i mitt eget hus efter ett långt och rikt liv.

19 'Allt jag gör kommer att ha framgång

20 Jag kommer alltid att få ha det så här bra och allt kommer att utvecklas väl.'

21 Alla lyssnade till mig på den tiden, uppskattade mina råd och väntade på mina synpunkter.

22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga, för man var alltid nöjd med mina råd.

23 Man längtade efter att höra min åsikt, som man längtar efter regn under torrtiden, och drack törstigt in varje ord.

24 När de var nedstämda log jag mot dem, och det gav dem nytt mod.

25 Jag talade om för dem vad de skulle göra och visade dem till rätta. Jag var som en kung bland sina trupper och som en tröstare för dem som sörjde.

29 Job again took up his parable, and said,

“Oh that I were as in the months of old,
    as in the days when God watched over me;
when his lamp shone on my head,
    and by his light I walked through darkness,
as I was in my prime,
    when the friendship of God was in my tent,
when the Almighty was yet with me,
    and my children were around me,
when my steps were washed with butter,
    and the rock poured out streams of oil for me,
when I went out to the city gate,
    when I prepared my seat in the street.
The young men saw me and hid themselves.
    The aged rose up and stood.
The princes refrained from talking,
    and laid their hand on their mouth.
10 The voice of the nobles was hushed,
    and their tongue stuck to the roof of their mouth.
11 For when the ear heard me, then it blessed me,
    and when the eye saw me, it commended me,
12 because I delivered the poor who cried,
    and the fatherless also, who had no one to help him,
13 the blessing of him who was ready to perish came on me,
    and I caused the widow’s heart to sing for joy.
14 I put on righteousness, and it clothed me.
    My justice was as a robe and a diadem.
15 I was eyes to the blind,
    and feet to the lame.
16 I was a father to the needy.
    I researched the cause of him whom I didn’t know.
17 I broke the jaws of the unrighteous
    and plucked the prey out of his teeth.
18 Then I said, ‘I will die in my own house,
    I will count my days as the sand.
19 My root is spread out to the waters.
    The dew lies all night on my branch.
20 My glory is fresh in me.
    My bow is renewed in my hand.’

21 “Men listened to me, waited,
    and kept silence for my counsel.
22 After my words they didn’t speak again.
    My speech fell on them.
23 They waited for me as for the rain.
    Their mouths drank as with the spring rain.
24 I smiled on them when they had no confidence.
    They didn’t reject the light of my face.
25 I chose out their way, and sat as chief.
    I lived as a king in the army,
    as one who comforts the mourners.