19 Därefter tog Job till orda och sade:

² Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

³ Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

⁴ Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁵ Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁶ så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁷ Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁸ Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁹ Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

¹⁰ Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹¹ Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹² Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹³ Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹⁴ Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁵ Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁶ Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁷ Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁸ Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁹ Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

²⁰ Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²¹ Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²² Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²³ Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²⁴ ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁵ Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁶ Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁷ Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁸ Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁹ då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.