Job 16
Svenska Folkbibeln
Jobs svar på Elifas andra tal
16 Då tog Job till orda och sade:
2 Detta har jag hört många gånger!
Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände på detta tal i vädret,
vad frestar dig att ta till orda?
4 Också jag kunde tala som ni
om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
och skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er med mitt tal,
mina läppars tröst skulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras ej min plåga,
och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han uttömt all min kraft,
du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig,
det har blivit mitt vittnesbörd.
Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.
9 Hans vrede sliter sönder och jagar mig,
sina tänder gnisslar han mot mig.
Min ovän sänder vassa blickar mot mig.
10 De spärrar upp munnen mot mig,
hånfullt slår de mig på kinden,
alla gaddar sig samman mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga
och kastar mig i de ondas händer.
12 Jag satt i trygghet, då krossade han mig,
han grep mig i nacken och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
genomborrar mina njurar utan förskoning,
min galla häller han ut på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag bär säcktyg hopfäst över min hud
och har sänkt mitt horn i stoftet.
16 Mitt ansikte är rödflammigt av tårar,
mina ögonlock mörka av dödsskugga,
17 fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod,
låt ingen viloplats finnas för mitt rop.
19 Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne,
i höjden min försvarare.
20 Mina vänner bespottar mig,
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt mellan man och Gud,
mellan ett människobarn och dess nästa.
22 Ty om endast några år skall jag vandra på vägen
utan återvändo.
Job 16
Svenska Folkbibeln 2015
Jobs svar på Elifas andra tal
16 Då tog Job till orda och sade:
2 (A) Det där har jag hört många gånger!
Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände
på detta tal i vädret?
Vad frestar dig att ta till orda?
4 (B) Också jag kunde tala som ni,
om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
och skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er
med min mun,
mina läppars tröst
skulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras inte min plåga,
och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han tömt all min kraft.
Du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig,
det har blivit mitt vittnesbörd.
Min tärda kropp träder upp
och vittnar mot mig.
9 (C) Hans vrede sliter sönder
och jagar mig,
han gnisslar sina tänder mot mig.
Min motståndare ger mig
vassa blickar.
10 (D) De spärrar upp munnen mot mig,
de slår mig hånfullt på kinden,
alla gaddar ihop sig mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de gudlösa
och kastar mig i de ondas händer.
12 (E) Jag satt i trygghet,
då krossade han mig.
Han grep mig i nacken
och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
genomborrar mina njurar
utan förskoning,
häller ut min galla på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag har sytt säcktyg över min hud
och har sänkt mitt horn[a] i stoftet.
16 Mitt ansikte är flammigt av tårar,
mina ögonlock mörka
av dödsskugga,
17 (F) fastän mina händer är fria från våld
och min bön är ren.
18 (G) Du jord, täck inte över mitt blod,
låt mitt rop aldrig stanna
någonstans!
19 (H) Se, redan nu har jag mitt vittne
i himlen,
min försvarare i höjden.
20 Min medlare är min vän[b],
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt
åt en man inför Gud,
så som en människoson
gör för sin nästa,
22 (I) för om bara några år
ska jag vandra vägen
utan återvändo.
Job 16
Svenska 1917
16 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
Job 16
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Job ber om tröst och uppmuntran
16 Då svarade Job:
2 Jag har hört allt det här förut. Så dåliga ni är på att trösta mig.
3 Ska ni aldrig sluta upp med ert pladder? Vad är det som får er att fortsätta?
4 Men kanske jag hade gjort detsamma om våra roller varit ombytta. Jag skulle ha kunnat spy ut min kritik mot er och skaka på huvudet åt er!
5 Nej, så är det inte! Jag skulle uppmuntra, trösta och hjälpa er. Jag skulle försöka lindra er sorg.
6 Men nu får jag ha min egen sorg kvar, hur mycket jag än försvarar mig. Inte heller hjälper det om jag vägrar att tala,
7 för Gud har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.
8 Jag är bara skinn och ben - som ett bevis på min synd, säger ni.
9 Gud hatar mig och sliter sönder min kropp i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och väntar på att utsläcka det lilla liv som finns kvar i mig.
10 Mina 'tröstare' har öppnat sina glupande käftar för att sluka mig. De slår mig på kinden. Ovännerna sammangaddar sig mot mig.
11 Gud har överlämnat mig åt syndare, i de ogudaktigas hand.
12 Jag levde lugnt och stilla, tills han bröt ner mig. Han har tagit mig i nackskinnet och krossat mig i stycken och sedan hängt upp mig som sin måltavla.
13 Hans bågskyttar omger mig, och de låter sina pilar vina, så att marken blir våt av blodet från mina sår.
14 Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.
15 Här sitter jag i mitt säcktyg med ansiktet i smutsen.
16 Mina ögon är röda av gråt, och döden har märkt mina ögonlock.
17 Ändå är jag oskyldig och min bön uppriktig.
18 Du jord, sug inte upp mitt blod! Låt det protestera å mina vägnar.
19 Redan nu har jag ett vittne till min oskuld där i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.
20 Mina vänner gör mig till åtlöje, men jag utgjuter mina tårar inför Gud
21 och ber att han ska lyssna till mig, som vän vädjar till vän.
22 Snart ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica