1 Samuelsboken 17-18

Svenska Folkbibeln

David och Goliat

17 Filisteerna samlade sina härar till strid. De samlades vid det Soko som hör till Juda och slog läger mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammin. ² Saul och Israels män hade också samlats och slagit läger i Terebintdalen. De ställde upp sig till strid mot filisteerna. ³ Filisteerna stod på berget vid ena sidan, och israeliterna stod på berget vid andra sidan, så att de hade dalen mellan sig.

⁴ Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filisteernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. ⁵ På huvudet hade han en kopparhjälm, och han var klädd i en fjällpansarskjorta - pansaret av koppar vägde femtusen siklar. ⁶ Han hade benskenor av koppar och bar ett kastspjut av koppar på ryggen. ⁷ Skaftet på spjutet liknade en vävbom och järnspetsen på spjutet vägde sexhundra siklar. Hans sköldbärare gick framför honom. ⁸ Och han stod och ropade till Israels här: "Varför drar ni ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? Välj ut åt er en man som kan komma hit ner till mig. ⁹ Om han klarar av att strida mot mig och slå ner mig, skall vi vara era slavar. Men om jag besegrar och slår ner honom, skall ni vara våra slavar och tjäna oss." ¹⁰ Filisteen fortsatte: "Jag har i dag hånat Israels här. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!" ¹¹ När Saul och hela Israel hörde vad filisteen sade, blev de förfärade och skräckslagna.

David i Sauls läger

¹² David var son till den efratit från Betlehem i Juda som hette Isai och hade åtta söner. Isai var på Sauls tid en gammal man och hade nått hög ålder. ¹³ Isais tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. Av dessa hans tre söner som dragit ut i kriget hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma. ¹⁴ David var den yngste. De tre äldsta hade följt med Saul. ¹⁵ Men David gick ibland hem från Saul och för att vakta sin fars får i Betlehem.

¹⁶ Filisteen kom fram både morgon och kväll. I fyrtio dagar kom han fram och ställde sig där.

¹⁷ Nu sade Isai en gång till sin son David: "Var snäll och tag en efa av dessa rostade ax och de här tio bröden och spring med det till dina bröder i lägret. ¹⁸ De här tio ostarna skall du ta med till deras befälhavare. Se efter om det står väl till med dina bröder och tag med något livstecken från dem. ¹⁹ Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna."

²⁰ David steg upp tidigt följande morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg, så som Isai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen skulle hären just dra ut till strid, och den gav upp ett härskri. ²¹ Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. ²² David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder. ²³ Medan han talade med dem, se, då trädde stridsmannen som hette Goliat, filisteen från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Också David hörde det.

²⁴ När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. ²⁵ Israels män sade: "Ser ni den där mannen som träder fram där? Han kommer för att håna Israel. Men åt den som slår ner honom skall kungen ge stor rikedom, ja, han skall få kungens dotter och hans fars hus skall han göra skattefritt i Israel." ²⁶ David frågade männen som stod bredvid honom: "Vad får den som slår ner den där filisteen och tar bort skammen från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens här?" ²⁷ De upprepade då för honom det som hade sagts och de sade: "Detta får den som slår ner honom."

²⁸ Hans äldste bror Eliab hade hört hur han talade med männen och han blev rasande på David och han sade: "Varför har du kommit hit? Åt vem har du lämnat den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. Det är för att se på striden som du har kommit hit." ²⁹ David svarade: "Vad har jag då gjort? Det var ju bara en fråga." ³⁰ Sedan vände han sig från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.

³¹ Man hade hört vad David sagt och berättade det för Saul, som lät hämta honom. ³² David sade till Saul: "Ingen bör tappa modet. Din tjänare skall gå och strida mot denne filisté." ³³ Saul sade till David: "Inte kan du gå och strida mot denne filiste. Du är ju bara en ung pojke och han en krigare ända från ungdomen." ³⁴ Men David svarade: "Din tjänare har gått i vall med sin fars får. Om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden, ³⁵ följde jag efter vilddjuret och slog ner det och räddade fåret ur munnen på det. Om vilddjuret då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i manen och slog ner det och dödade det. ³⁶ Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne oomskurne filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här." ³⁷ David sade vidare: " Herren, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen." Då sade Saul till David: "Gå, och må Herren vara med dig."

³⁸ Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. ³⁹ David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat på något sådant. Men David sade till Saul: "Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det." Så han lade av sig det. ⁴⁰ Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filisteen.

⁴¹ Samtidigt gick filisteen framåt och kom allt närmare David, och hans sköldbärare gick framför honom. ⁴² Då filisteen såg upp och fick se David, föraktade han honom, för David var bara en pojke, rödkindad och vacker. ⁴³ Han sade till David: "Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer mot mig med käppar?" Och han förbannade David med hjälp av sina gudar. ⁴⁴ Sedan sade filisteen till David: "Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur." ⁴⁵ David svarade filisteen: "Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. ⁴⁶ Herren skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. Jag skall denna dag ge de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himlens fåglar och åt jordens vilda djur. Och hela världen skall förstå att Israel har en Gud. ⁴⁷ Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren räddar. Striden är Herrens, och han skall ge er i vår hand."

⁴⁸ När nu filisteen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filisteen. ⁴⁹ David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filisteen i pannan. Stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. ⁵⁰ Så övervann David filisteen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand. ⁵¹ Och David sprang fram och ställde sig över filisteen, grep tag i hans svärd och drog ut det ur skidan, dödade honom och högg av honom huvudet.

När filisteerna såg att deras kämpe var död, flydde de. ⁵² Men Israels och Juda män bröt upp, upphävde ett härskri och förföljde filisteerna ända till dess man närmade sig Gaj och ända till Ekrons portar. Filisteer föll och låg slagna på vägen till Saarajim och sedan ända till Gat och Ekron. ⁵³ När så israeliterna häftigt hade förföljt filisteerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. ⁵⁴ David tog filisteens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

Sauls undran angående Davids far

⁵⁵ När Saul såg David gå ut mot filisteen, sade han till överbefälhavaren Abner: "Vems son är egentligen denne pojke, Abner?" Abner svarade: "Så sant du lever, o konung, jag vet inte." ⁵⁶ Då sade kungen: "Fråga vems son denne unge man är." ⁵⁷ När David återvände sedan han slagit filisteen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul. Filisteens huvud hade han i handen. ⁵⁸ Då sade Saul till honom: "Vems son är du, unge man?" David svarade: "Son till din tjänare Isai från Betlehem."

Sauls avund och vrede

18 Sedan David hade talat med Saul, fäste sig Jonatan så vid David att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. ² Saul tog David till sig på den dagen och lät honom inte mer vända tillbaka till sin fars hus. ³ Jonatan slöt ett förbund med David, eftersom han hade honom lika kär som sitt eget liv. ⁴ Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, och även sina övriga kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. ⁵ Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, också de som var Sauls tjänare.

⁶ När de kom hem, då David vände tillbaka efter att ha dödat filisteen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar. ⁷ Kvinnorna sjöng och dansade och sade:

⁸ Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: "Åt David har de gett tiotusen, åt mig har de gett tusen. Nu är det bara kungadömet som fattas honom." ⁹ Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

¹⁰ Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen, ¹¹ och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom. ¹² Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. ¹³ Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. ¹⁴ David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. ¹⁵ När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. ¹⁶ Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

Mikal blir Davids hustru

¹⁷ Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merab vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utför Herrens krig." Ty Saul tänkte: "Min hand skall inte drabba honom, det må filisteernas hand göra." ¹⁸ Men David svarade Saul: "Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli konungens svärson?" ¹⁹ Men när tiden kom att Sauls dotter Merab skulle ha givits åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

²⁰ Men Sauls dotter Mikal älskade David. När man talade om det för Saul, gladde det honom. ²¹ Saul tänkte nämligen: "Jag skall ge henne åt honom och så blir hon en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom." Han sade till David: "För andra gången kan du nu bli min svärson." ²² Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: "Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!" ²³ När Sauls tjänare sade detta till David svarade han: "Tycker ni det är så obetydligt att bli kungens svärson? Jag är ju en fattig och obetydlig man."

²⁴ När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, ²⁵ bad Saul dem att säga så här: "Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender." Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. ²⁶ När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bli kungens svärson. Innan tiden ännu hade gått ut, ²⁷ stod David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog deras förhudar med sig och överlämnade hela antalet åt kungen, för att han skulle bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. ²⁸ Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. ²⁹ Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

³⁰ Men filisteernas furstar drog ut i fält. Och så ofta de gjorde det, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket aktat.