Add parallel Print Page Options

14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.

Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”

”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”

”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”

11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”

”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.

14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland[a]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.

16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.

18 ”Hämta Guds ark[b]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.

21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.

Saul ger en obetänksam order

24 Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25 fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26 När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden.

27 Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28 Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29 ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30 Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!”

31 Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. 32 De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man rapporterade till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blodet i sig.[c]

”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig 34 och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot Herren genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.

36 Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.”

37 Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav Herren inget svar.

38 Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39 Så sant Herren lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. 40 Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.”

41 Saul sa till Herren, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim[d] komma upp.”[e] Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. 42 Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan.

43 ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” 44 ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” 45 Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant Herren lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö.

46 Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land.

Saul lyckas militärt

47 Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.

49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo[f] och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. 50 Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. 51 Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel.

52 Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.

Footnotes

  1. 14:14 Den exakta innebörden är osäker.
  2. 14:18 Enligt Septuaginta: efoden.
  3. 14:33 Se 1 Mos 9:4.
  4. 14:41 urim och tummim. Se not till 2:18
  5. 14:41 Varför…komma upp. Vulgata och Septuaginta har denna lydelse. Däremot har den masoretiska texten endast: Ge hit tummim!
  6. 14:49 Namnet varierar mellan Ishbaal (2 Sam 2:8,10,12,15), Ish-Boshet (2 Sam 3:8,14,15; 4:5,8a,12), och Eshbaal (1 Krön 8:33; 9:39).