1 Moseboken 44

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Josefs silverbägare i Benjamins säck

44 Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. ² Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. ³ Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.

⁴ När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. ⁵ Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”

⁶ När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.

⁷ ”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. ⁸ Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? ⁹ Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” ¹⁰ ”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.”

¹¹ De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. ¹² Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. ¹³ Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. ¹⁴ Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.

¹⁵ ”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” ¹⁶ Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.”

¹⁷ ”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.”

¹⁸ Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. ¹⁹ Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, ²⁰ och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ ²¹ Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ ²² Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ ²³ Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ ²⁴ Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. ²⁵ När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, ²⁶ svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’

²⁷ Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att ²⁸ en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. ²⁹ Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ ³⁰ Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss – så fäst som han är vid pojken –  ³¹ kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. ³² Herre, jag – din tjänare – lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. ³³ Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. ³⁴ Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.”