Saul avundas David

^1-3 När kung Saul hade slutat sitt samtal med David, träffade David Jonatan, och de blev omedelbart mycket goda vänner. Kung Saul behöll nu David i Jerusalem och lät honom inte återvända hem. Jonatan ingick ett förbund med David

⁴ och bekräftade överenskommelsen genom att ge honom sin mantel och skjorta och även sitt svärd, sin båge och sitt bälte.

⁵ David blev Sauls specielle assistent och utförde alltid sina uppdrag framgångsrikt. Saul gjorde honom därför till befälhavare över sina trupper, ett förordnande som uppskattades av armén och allmänheten.

⁶ När den segrande israelitiska armén återvände hem efter Davids seger över Goljat,

⁷ möttes den överallt av kvinnor, som kom från alla städer längs vägen där armén drog fram för att fira segern och möta kung Saul. De sjöng och dansade av glädje med tamburiner och cymbaler, men deras sång skorrade illa i Sauls öron, eftersom texten löd:Saul har slagit sina tusen och David sina tiotusen!

⁸ Vad är detta? sa han mycket upprörd för sig själv. De ger David tiotusen, men jag får bara tusen! Ja, en vacker dag kanske de rentav vill göra honom till kung!

⁹ Från den dagen såg kung Saul med avund på David.

¹⁰ Redan nästa dag kom en ond ande över Saul, och han började uppföra sig mycket obehärskat. David lugnade ner honom genom att spela på sin harpa, och det fick han sedan göra varje gång Saul kom under denna onda påverkan. Saul satt med sitt spjut i handen.

^11-12 Plötsligt kastade han det mot David för att nagla fast honom vid väggen, men David lyckades hoppa åt sidan. Detta upprepades ytterligare en gång. Saul var rädd för David. Han visste att Herren hade lämnat honom och nu i stället var med David.

¹³ Därför skickade han bort David från hovet och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som han sedan anförde under olika uppdrag. Men David blev ännu mer uppmärksammad och populär bland folket.

¹⁴ David fortsatte att lyckas i allt han gjorde, för Herren var med honom.

^15-16 När kung Saul märkte detta, blev han allt mer rädd för honom, men hela Juda och Israel älskade David.

Davids hemgift - 200 döda filisteer

¹⁷ En dag sa Saul till David: Jag är beredd att ge dig min dotter Merab till hustru. Men först måste du bevisa att du är en verklig soldat genom att kämpa för Herren. Saul tänkte nämligen för sig själv: Jag ska sända ut honom att slåss mot filisteerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.

¹⁸ Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden? utbrast David.

¹⁹ Men när det blev dags för bröllopet, lät Saul Adriel från Meholat gifta sig med henne i stället.

²⁰ Under tiden hade Sauls dotter Mikal blivit kär i David, och Saul blev glad när han hörde detta.

²¹ Här kommer ett annat tillfälle att låta filisteerna döda honom, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.

²² Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom, och att de alla älskade honom och förutsatte att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson.

²³ Men David svarade: Hur kan en fattig man som jag, från en okänd familj, ha råd att gifta sig med kungens dotter?

²⁴ När Sauls män rapporterade detta för honom,

²⁵ sa han till dem: Berätta för David att den enda hemgift jag behöver är hundra döda filisteer. Allt jag vill ha är hämnd på mina fiender. Saul räknade med att David skulle dödas i striden.

²⁶ David accepterade villkoret. Innan tidsfristen gick ut

²⁷ hade han och hans män dödat tvåhundra filisteer och överlämnat deras förhudar till kung Saul. Då gav Saul Mikal åt David.

²⁸ När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod hur populär han var bland folket,

²⁹ blev han ännu mer rädd för honom. Han hatade honom mer och mer för varje dag som gick.

³⁰ Och varje gång den filisteiska armén anföll, var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare. Davids namn blev känt och uppskattat i hela landet.